Julen närmar sig med stormsteg, så det gäller att skynda sig att skaffa fram julstämning i stugorna. För lika viktig som snön i december är den där barnsliga förväntansfullheten som är så nära förknippad med julfirandet. Vi kan väl kalla den förväntansfulla stämningen för julefrid.
Ordet jul har vi ju redan avhandlat i kalendern: det är ett gammalt ord som ursprungligen betecknade en annan vinterfest, kort sagt. Fridbiten är också ett gammalt ord, som är besläktat med ord som fred, fri och frände. Nationalencyklopedin definierar frid som ‘stämning av lugn, stillhet och frånvaro av konflikter’.
Det finns en julefrid (eller julfrid eller –fred; benämningen varierar till synes okontrollerat) med juridisk härkomst. Den medeltida Östgötalagen utlyste nationell julefrid från den 24 december och 20 dagar framåt – och då handlade inte julefriden om maniskt skumtomteätande och outtröttligt lyssnande på Rockin’ Around the Christmas Tree, utan om att landets medborgare skulle ära Jesus födelse genom att vara särskilt noga med att föra sig. Under julefriden straffade det sig extra mycket att begå brott.
Vissa läsare känner antagligen igen detta. Även om julefriden sedan länge har förlorat sin juridiska status i både Sverige och Finland, har det på sina håll blivit en jultradition att utlysa julefrid. Det främsta exemplet är Åbo, där julefriden utlyses offentligt genom att stadens kanslichef läser upp en traditionell text med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande. Så sprider den juridiska julefridskungörelsen den där mysiga julefridsstämningen som också går att uppnå med skumgodisar. Bara det är en tradition går det att uppnå den rätta stämningen.
Stämning av lugn, stillhet och frånvaro av konflikter ska det vara. Det där med frånvaro av konflikter bör särskilt tas på allvar när det gäller julefriden. Det är kanske därför man sällan hör talas om någon pingstfrid. De flesta julfirare verkar ha rätt specifika uppfattningar om hur en redig jul ska firas, och vad ett redigt firande ska innehålla. Det ska vara ett visst godis, en viss typ av inlagd sill, särskilda julsånger och några teveprogram som går på precis samma tidpunkt år efter år. En viktig komponent i jultraditionen är också att en kvasirevolutionär julfirare ska grymta åt dessa traditioner. Det är väl ungefär som det ska. Fast märkligt är det – varför är det just vid jul som alla blir så rasande fridfulla och konventionella?
Låt mig slå fast min poäng med detta ovedersägliga bevis. August Strindberg, den notoriskt kritiska mannen bakom hållningar som ”Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven”, har just i juletid påkommits med att avsluta ett brev inte ett dugg mindre hjärtligt än så här: ”Var tacksam och blygsam i medgången, och betrakta motgången som stenläggningen till triumfbågen! Och så god Julefrid åt Dig och din maka!”
Det verkar inte bättre än att också Strindberg skulle ha klämt i sig en och annan skumtomte om han levt länge nog. ”Julefrid vill väl hvar man ha – åtminstone om julen”, som Toini Topelius så kärnfullt uttryckte det.
Linneas språkblogg 
bästa julkalendern hittills! tack!
Tack själv för den fina utmärkelsen!
Hej!
Vilken intressant blogg! Jag läste artikeln om inandnings-jo med stort intresse. För många år sen berättade en tysk för mig om sitt första besök i Sverige. Han gick in i en affär och tittade vad som fanns på hyllorna medan expediten talade i telefon. Ideliga ”jo – ja – nej – va” på inandning. Tysken blev mer och mer bekymrad och funderade på att tillkalla ambulans, för expediten måste väl ha fått ett astmanfall…
Hälsningar
Marianne http://www.bokblad.com
Jag är inte norrlänning, men upptäcker att jag själv ofta svarar på inandning. Och mina elever som kommer från diverse länder i världen har också noterat det…
Hej! Vad trevligt att bloggen och artikeln kunde intressera dig. Ja, tal på inandning kan låta märkligt ibland, men ändå säger forskningen att det är betydligt vanligare än man kan tro – säkert också i Tyskland.
Vadan det märkliga e:t i julefrid? Det har vi väl inte någonannanstans. Till och med på juleorden är det högst skiftande. Jag ska inte på julebord imorgon, vi säger varken juletomte eller julebock. Vad är det för ett e? Varför juleljus, juletid och julefrid?
E:et är ett fogemorfem, alltså i princip samma sak som saknas i Svenska fotbollförbundet (fast där är det ju ett s, och inte ett e, som bör in mellan fotboll och förbund). Ett fogemorfem är alltså ett morfem, typ ‘miniord’, som används som fog mellan olika led i en sammansättning.
Det finns en regel i modern svenska att fogemorfem ska in mellan det andra och det tredje ledet i en sammansättning. Därför säger man järnväg och vägkorsning men järnvägSkorsning. Det är framför allt s som är produktivt som fogemorfem i modern svenska, men traditionellt, och sporadiskt än i dag, använder vi också vokaler, exempelvis e i ”julefrid” (och för den delen i just ”fogemorfem”).
Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta reda på varför det heter julefrid men julklapp när jag skrev inlägget, men jag hittade ingen rimlig förklaring, så jag lät det bero. Det enda man kan konstatera är att det inte är ovanligt att samma ord beter sig lite olika i olika sammansättningar. Man säger t.ex. kyrkbröllop och kyrkfönster, men kyrkogård och kyrkoval. En sak som spelar in är hur gammal sammansättningen är, men det är inte hela förklaringen. Det har delvis också en fonologisk förklaring, så att man sätter in fogen för att det ska bli enklare att uttala ordet, men inte heller detta förklarar allt. Så det verkar inte riktigt gå att förklara. Slumpen tycks också ha en roll i det hela.
Intressant!
Fotbolleförbundet hade jag gillat annars.
Tills motsatsen bevisas tänker jag nog tro att julefridens fogemorfem är en stilistisk fråga, där för att det ska låta rustikt och traditionellt, men förmodligen bara en senkommen konvention från 1800-talet då det ansågs shabbychikt av Geijer . Som det mesta med julen f.ö.
Det är nog en rimlig hållning. Kör på den du!
Tack för trevlig spalt!
Det är nog inga ”fogemorfem” i del flesta fall när man har en inskjuten vokal, särskilt i äldre ord.
Att det heter kyrkogård och julefrid är därför att dessa ”bindevokaler” torde vara rester av en gammal kasusändelse. Vi har även -s som genitivmarkör i uttryck som: ”till sjöss” och ”till havs”, där prepositionen ”till” styrde genitiv. I bibliska uttryck finns det en hel del kvar, t ex ”lösan sand” där -an är en ackusativändelse. En högst levande ”ackusativrest” är det utbredda bruket av ”han” istället för ”honom” (Jag såg han.) Formen har mycket gamla anor och ”han” här är den ackusativa formen med ursprung i fornsvenskan.
Peter
Visst är det en bindevokal! De är en sorts fogemorfem, med SAG:s terminologi.
Hej Linnea!
Det är klart det är en bindevokal (mellan två ord eller stammar) och att det är ett morfem (minsta betydelsebärande, etc), men du frågar i din blogg varför dessa bindevokaler uppträder, och jag försöker förklara hur jag ser det. Det finns ingen slump, utom möjligen i ett fåtal nyare ord. Är ordet av äldre snitt så är bindevokalen ofta någon sorts grammatisk markör (morfem). Många har sina rötter i fornsvenska, men en del kommer ifrån latin. Gemensamt för alla är att de har någon funktion förutom det uttalsmässiga. I nyare ord kan dock fonologin spela en roll, alltså uttalsmässiga förklaringar.
Och ja, jag var otydlig. De är – per definition – fogemorfem (fult ord!), men den förklaringen kommer man inte långt med. I språket finns det oftast förklaringar till det mesta; ibland är svaren svåra att hitta, men det är just det som gör språkstudier så spänande.
Julfrid eller julefrid utlyses inte bara i Åbo utan även i medeltidsstaden Söderköping. Kl. 11 på julaftons förmiddag, plats Rådhustorget. Den medeltida traditionen återupplivades år 2001 och har sedan lockat allt fler åhörare. Tal, trumpetsolo, julfrids utlysande och sedan hälsar alla varandra god jul. 2010 kom över 200 personer. Blir vi 300 i år?
mvh Erik Nilsson, julfridsutlysare
Vad roligt att få veta. Hoppas ni får trevligt och blir många!
Fast en liten rättelse bara. Julfred heter det som utlyses i Åbo (aldrig julfrid). En stor händelse som för många Åbobor inleder julen på riktigt när de står ute vid Gamla stortorget och hör julfreden läsas på finska och svenska. Åbo stad upplyser stolt om att julfred utlysts sedan 1320-talet, men det är knappast utan avbrott. Sen 1886 har den dock utlysts från samma balkong med undantag för tre krigsår (1917, 1939 & 1945). Direktsänds även i radio och tv och bänkar folk i tv-sofforna runt om i landet. I analogi med detta brukat man i Åbos grundskolor nuförtiden utlysa skolfred på hösten, och nu senast såg jag att daghemmen i grannkommunen Pargas utlyste julfred.
Jag erkänner. Såväl julefrid som julfrid förekommer visserligen också (googla på termerna plus Åbo), men julfred är uppenbarligen den vanligaste och mest officiella benämningen.