Nu drar vi vidare på vårt julordsupptäckarstråt. Nästa ord på tur är ljusstake – för ett föremål som inte är distinkt knutet till just julen, men som väl dyker upp titt som tätt i julfirandet.
Ordet ljus är ett urgammalt ord som har släktingar i språk som latin (lux), grekiska (leukós) och engelska (light). I det svenska språkets ljusfamilj finns också medlemmar som lykta, låga och lysa, alla med gemensamt ursprung. Detta vittnar för övrigt om att lj-stavningen en gång faktiskt var motiverad, trots att den i dag ifrågasätts av varje någorlunda kritiskt sinnad människa som försöker lära sig att skriva på svenska. En gång i tiden hördes alltså l:et.
Ursprungligen syftade ledet stake på en spets som stack upp i hållaren, som man stack in i det mjuka ljuset. Staken är alltså något som stagar upp, och förr användes det också i betydelsen ‘käpp’ eller ‘påle’. Svenska Akademiens ordbok anger den primära betydelsen ‘lång, smal, (tämligen) jämntjock o. rak påle’. Alla som gått i mellanstadiet kan ta tillfället i akt att fnissa åt påminnelsen om den andra betydelsen som ordet kan ha.
Också sammansättningen ljusstake har några år på nacken. Så tidigt som år 1526 formulerades Matteus 5:15 så här: ”Ey tender man liws och säter thet vnder ena skeppo, vtan på en liwsa staka ath thet lyser allora them som i hwset äro” (enligt SAOB). Alltså ungefär ‘man tänder inte ett ljus och sätter det under en skäppa, utan på en ljusstake så att det lyser för alla som är i huset’. I dag lyder bibelordet ”och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren”. Ljusstakar har visst under 2000-talet förlorat sin självklara förstaplats som ljuskälla. Men budskapet står pall: när man ändå ska tända ett ljus kan man väl passa på att lysa upp för fler än sig själv. Det var väl ett julebud så gott som något.
Linneas språkblogg 
Nu har jag inte full koll på 1500-talets kasusböjningar men nog borde väl ”ena skäppo” helt enkelt vara ”en skäppa” i dativ eller så?
Ja, det har du ju rätt i. Jag slarvade. Nu ändrar jag, så jag inte sprider villfarelser. Tack för påpekandet!
Kul initiativ med en etymologisk julkalender! Tack för att du lägger tid på det. Och jag har faktiskt en ljusstake med just en sådan där liten vass pinne där man sätter ljuset!
Vi brukar tala om urgamla ord, men det handlar snarare om etymologi, dvs om hur en grundbetydelse skapades i ett gemensamt moderspråk för årtusenden sedan.. I våra västeuropeiska språk handlar det om det indogermanska urspråket, vars främsta representant tycks vara sanskrit. Ordfamiljer bildas utifrån 2-3 konsonanter som innefattar den grundidé som sprids hela tiden till nya ord. Dessa grundkonsonantes kan kallas lexem och de består inte helt oförändrade, eftersom de har spridits från mun till mun. B förvandlas med P, D förvandlas med T. Överhuvudtaget byts konsonanter med varandra på grund av deras artikulation i munnen och halsen. Konstantinopel blev så till Istambul och kredit har med cordis (hjärta) att själva ordet ”hjärta” och ”Herz”.härstammar från samma semantiska rot.
Att L i ordet ”ljus” hör samman med tusentals ord som har med klarhet och ljus att göra är helt uppenbart. Det märkliga är att bara L konsonanten har bestått som gemensamt identifierande element. Den kompletteras med J, som ibland blir U, Y etc. Det är tack vare dessa igenkännande element som vi kan tala genom att använda nya ord som väcker tankar på andra tidigare använda. Det är i ordbildningen som metaforer (och även metonymier) har sitt egentliga ursprung, som sedan sprider sig som resurs till en terminologisk och litterär nivå. Hans Larsson skrev att vi skulle ha mycket vunnet om våra barn fick etymologisk kunskap.
Ljus har således med klarhet och synlighet att göra, medan ”stake” i ”ljusstake” har med en annan grundläggande lexem att göra: ST, som förekommer i hundratals ord i de västerländska språken, alltid med syfte på något som är orörligt och faST: stå, bestå, påstå, stad, posten, måste, basta, staty, staket, Stockholm.
Alla ord har inte med varandra att göra bara för att några grundläggande konsonanter sammanfaller. Det förekommer tillfälliga identiteter, som inte har medsemantiken att göra, men en viss uppmärksamhet på ordbildning, etymologi och ordets geografiska och historiska förändringar är ytterst viktig. Vi tror t ex att Turku är ett rent finskt ord som översätter det svenska namnet Åbo. Finska och svenska hör till helt skilda ursprung. I själva verket har dock Turku mer gemensamt med svenskan än med finnskan, eftersom Turku och torg är samma ord. Turkus namn måste härstamma från en marknadsplats som kännetecknat många städer. Synonym med ”torg” blir ”köping” (Norrköping, Lindköping, etc).
Det finns således alltid i varje ord (främst verb, substantiv, adjektiv och adverb) någon konsonant som är betydelsens majstång. Den kompletteras med ytterligare någon konsonant som får en sekundär rang och har lättare att bytas ut med någon fonetiskt närliggande. När muslimerna kom still Iberiska halvön fann ett geografiskt namn som hette Hispalis. I deras öron och deras mun blev det till Ishbilia som sedan kom att uppfattas som Sevilla (som uttalas Sebilja”). Skriftspråket har satt stopp för en alltför snabb etymologisk förändring, men vi känner igen en del.