Förra veckan utsåg Svenska Akademien en ny ledamot till landets kanske mest eftertraktade samling stolar. Den nya akademiledamoten blev Tomas Riad, en forskare inom nordiska språk som specialiserat sig på fonologi. Allmänt sett finns ingenting kontroversiellt i valet.
I egenskap av kulturtyckare har dock DN:s kulturchef Björn Wiman ändå beslutat sig för att värka fram en åsikt. Redan samma dag som tillkännagivandet publicerade dn.se spalten Björn Wiman: Professor Riads namn föll som en hink kallt vatten över dem som väntat på telefonsamtal från Englund.
För professionella skribenter händer det då och då att behovet att få en text skriven föregår behovet att berätta något. Ibland kan det resultera i texter som den Björn Wiman skrev i fredags.
Jag vet inte vilka herr Wiman pratar om, som förväntat sig att Peter Englund skulle ringa, och som nu känner sig kallduschade av valet Riad. Och viktigare: varför skulle de göra det? En antydan finns i inledningen, där Wiman citerar den raljanta och akademikritiska August Strindberg: ”Ja: vem är han. Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har ännu icke upphört att förvånas över akademiska val.”
Wiman anser att man ”sannerligen inte” får ”frånkänna Akademien dess känsla för mediala spratt”. Hur så, kan man fråga sig. Är det verkligen så otänkbart att det kan finnas en internationellt framstående svensk språkvetare som inte en kulturchef i en dagstidning känner till? Att bli invald i Akademien trots att man inte är ”bemärkt i offentligheten” kan definitivt inte likställas med det räkmackeglidande som Strindberg många gånger porträtterat. Tillgängliga språkvårdsdebatter och populärvetenskapliga publikationer är så klart både samhällsnyttiga och ärevördiga – här passar det exempelvis att slå ett slag för Tomas Riads fonologiska beskrivning av den svenske kocken i Mupparna – men det varken är eller borde vara såna bedrifter som ligger till grund för bedömningen om en vetenskapsperson är en kompetent vetenskapsperson. Var sak på sin plats. Man kan vara både en kompetent vetenskapsperson och en kompetent populärvetenskapsperson, men det är inte samma sak.
Valet att ta in en till språkvetare ställer sig Wiman positiv till. Men var det rätt språkvetare? frågar han sig. Himlarna vet, men inte Björn Wiman. Och det finns väl ingen som förväntar sig att en kulturchef ska kunna göra en sån bedömning.
Läs hellre:
- Peter Englunds blogg i allmänhet, och inlägget om den nya ledamoten i synnerhet.
- Svenska Dagbladets ord om saken, både här och där.
Linneas språkblogg 
Att diskutera om den valde nobelpristagare verkligen är den bästa eller ej, är en meningslös diskussion. Bara om valet är helt åt skogen kan man bli upprörd. Nobelpristagarna väljs av ledamöterna i Svenska akademien efter deras egna kriterier. Och huruvida ledamöterna i akademien är de bästa eller om man kunde ha valt andra personer är också en fråga utan matematiskt svar. Man får vara nöjda med att dessa saker sköts så bra som möjligt.
Det fantastiska med nobelpriset är att Sverige tillskrivs i hela världen rätten att tala om vilka som är de bästa författare eller vetenskapsmän i hela världen. Nobelpriset är snarare ett förmån för Sverige självt än för de valda. Den bästa svenska exportprodukten är ”image”, inte järn eller trä eller maskiner och andra produkter.
Nationalekonomerna har förstått detta. De stod inte ut med att de exkluderades från nobelpriset. De tvingade fram en särskild fond och skapade det årliga ”Ekonomipriset i Alfred Nobels ära”. Detta gör det möjligt för att komma till Konserthuset och ställa sig i kön för att ”skaka hand” med kungen och behandla nationalekonomin (det moderna samhällets teologi) på samma nivå som andra kunskaper. (Konstigt att matematikerna inte har gjort detsamma).
På det sättet har ekonomerna lyckats få hela världen att tala om ”Nobelpriset i ekonomi”, trots att denna benämning är en bluff.
Vi som bor i närheten av Konserthuset och Blåhallen får ta denna myt med nypa salt. Visst är det hedrande och trevligt för de valda pristagare att få hjälp att komma till historien, så länge svenskarna inte begår samma fadäser som norrmännen vid utdelningen av fredspriset.