Skriv lite fel för allt i världen

Att behärska språk skiljer sig i huvudsak inte mycket från andra färdigheter. Det kan till exempel jämföras med den synnerligen ovanliga färdighet som denna person har:

Imponerande va? En person som jonglerar med tre hammare – och inte nog med det: han kan till och med jonglera in spik i taket! Den du. Nu ska vi lämna hammarjonglören en liten stund.

När det gäller komplicerade språkliga färdigheter har det många gånger antytts, påståtts eller till och med påbjudits att folk som inte behärskar dem bör hålla sig till att skriva enklare texter. Det är en mycket sund inställning om man är rädd att svenskan ska bli befläckad av drumliga språkbrukare som inte följer reglerna. Ekvationen går ju ihop: ju färre som skriver, desto färre som bryter mot skrivregler. Det är också en sund inställning om man tänker sig att elegant språkbehärskning är en gudagåva i stil med trevliga föräldrar eller bruna ögon – något vissa har och andra inte, utan att någon kan göra särskilt mycket åt det. Problemet är att ingen föds med fulländad behärskning att att använda semikolon, eller med kristallklar uppfattning om diskursbegreppet i Fairclough-traditionen.

Hur semikolonbehärskargenen ser ut vet ingen. Så här ska man visst se ut om man har anlag för fetma.

Åter till mannen med den åtråvärda förmågan att jonglera in spikar i tak. Kan man tänka sig att han har följt devisen att man inte under några som helst omständigheter får jonglera med hammare förrän man behärskar konsten till fullo? Antagligen inte; då hade han nog inte lärt sig det. Det har troligen hänt en gång att hammarjonglören höll i en hammare för första gången. Kanske kändes hammaren klumpig och tung i hans grepp. Och även om den inte gjorde det, även om han är en naturbegåvning så har han åtminstone i någon mening varit barn i början. Jag menar, det finns en början på det allra, allra mesta. Och början är inte att sätta sig i en taxi på väg mot sitt mål.

Det sägs att folk inte borde använda ord som de inte förstår. Det är en rätt illvillig sak att säga. Behärskningen av ett ord är något som kommer inifrån språkbrukaren själv; det är en process som är utsträckt över både tid och delmoment. Att förstå ett ord är att ha byggt upp dess betydelse inom en. Jag kan inte tänka mig ett sätt att använda ett ord som inte utgår från att man har byggt upp en betydelse för det. Använder man ett ord så förstår man det, på ett eller annat sätt. Denna förståelse kan visserligen skära sig mot den konventionella betydelsen, och sådant är i sanningens namn lite opraktiskt. Men sådana skärningar måste också kunna ses som delmoment i betydelseskapandet. Man måste få en chans att testa att hanka sig fram med den betydelseskiss man jobbar med. Det är väl inte hela världen om man använder ett ord på ett sätt som skär sig lite mot Svensk ordboks definition.

Sen är det klart att var sak har sin tid. Det är onödigt att jonglera med hammare ovanför ett sovande spädbarn. Man ska välja sina stunder för semikolonexperiment. Samtidigt kan det vara betryggande att påminna sig om att språkliga slintningar sällan leder till så dramatiska konsekvenser som hammarjonglering kan göra. Det är också därför det är så ont om käcka youtube-filmer med uppvisningar i avancerad semikolonanvändning. Det är helt enkelt inte särskilt spännande.