He fram ”he” i ljuset

I mitt tal dominerar verbet he över många andra verb för förflyttning och placering. Man her sig upp ur sängen, her av väckarklockan, her på radion på P1, her några ägg och lite vatten i en kastrull, her på plattan, her ägg på en macka, her i sig frukosten, tänker att man får he bort från bordet i kväll, her på sig kläderna man hedde fram dagen före, her igen ytterdörren, undrar var man hett sin börs, her sig iväg till bussen. Man är så trött att man inte vet vart man ska he sig.

Detta behändiga lilla verb utsågs nyligen till månadens dialektord av myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Det tog faktiskt en stund innan jag förstod vilket ord de egentligen avsåg, för det som fick rubricera utnämningen var ett ord med stavningenhäva. Det hade aldrig slagit mig att det var här mitt så bekanta ord hade sitt ursprung. I rättvisans namn måste man säga att det är en ganska avsevärd vandring som ordet har gjort ifrån standardsvenskans betydelse (även om det så klart inte var från den moderna standardsvenskan som vandringen påbörjades). För häva anger Svensk ordbok i första hand betydelsen ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’. Vid sidan av detta finns sekundära betydelser som ‘göra slut på giltigheten’ (häva ett beslut), ‘konsumera i stora portioner’ (häva öl) och ‘yttra utan eftertanke’ (häva ur sig floskler). Men vad är det då för betydelser i spel i den vidgade användningen, den där häva heter he?

Vad betyder he?

Ett vanligt svar är att he ersätter verben sättaställa och lägga. Det stämmer förstås delvis, men ett test i exempelsamlingen här uppe avslöjar genast att det inte bara är dessa tre verb som ersatts. Vi varken sätter, ställer eller lägger oss ju ur sängen. Och ersatts förresten, det ordet signalerar ju att allting skulle utgå från just dessa tre verb, men så är det inte nödvändigtvis. Många gånger är heför mig det naturliga ordet, medan jag får fundera över vilket annat verb som skulle passa, om jag vill ha en ersättare. Sätter man igen dörren? Puttar igen? Stänger igen? Om svaret är en annan konstruktion – här exempelvis stänger utan något igen, ”stänger ytterdörren” – så vet jag att he har en fast gjuten plats i mitt primära ordförråd.

Ett annat vanligt förslag till betydelse, som går i linje med det förra, är att he är svenskans motsvarighet till engelskans ”put” eller franskans ”mettre”. Också detta stämmer delvis, men föga förvånande är orden inga exakta speglingar av varandra. Hur skulle det exempelvis låta att ”put oneself away to the bus”?

Så vad betyder he egentligen?

He betyder häva?

Kanske går det att ringa in betydelsen genom att titta närmare på ursprungsordet häva. Det är ett gammalt ord, som redan har hunnit slå in på massvis av mindre sidospår genom historien. Det kan vi se i moderna ord som upphov och framhäva; dem går det knappast att förstå genom att tänka på en kraftig förflyttning uppåt. I sådana här situationer är det svårt att klara sig utan Svenska akademiens ordbok.

I denna trettiofembandstegelsten kan vi hitta motsvarande lite drygt tolv A4-sidor betydelser, användningsområden och användningsexempel för häva, från 1500-tal till bandets tryckår 1932. Särskilt intressant är det som kategoriseras som betydelse 2, där häva beskrivs som synonymt med orden kastavältravräka och störta – samtidigt som det påpekas att den betydelsen främst förekommer i vardaglig eller vitter stil (lite senare kan man också se en fingerslintning uppå det höga, rena och sköna språket, då det anges att en specialbetydelse endast används i bitter stil). Så här skriver den så förkortningsförtjusta ordboken:

2) (numera nästan bl. dels vard., ofta bygdemålsfärgat, dels i vitter stil, ålderdomligt) kasta l. vältra l. vräka l. störta (ngn l. ngt ngnstädes); äv. refl.; ss. refl. äv. ngn gg med sakligt subj.

SAOB ger flera belägg för hur häva kan användas i denna betydelse, men anger samtidigt oftast att dessa användningssätt är ”numera föga brukliga”. Här kan vi dock hitta flera exempel på där häva lika gärna skulle kunna bytas ut av ett he.

Ett recept på kokt höna i en kokbok från 1650 uppmanar läsaren: ”Hääff litet Salt ther vthi” (antagligen i grytan). På samma sätt anger Åke Rålamb i Adelig öfning från 1690 att man måste vattna fruktträden försiktigt ”så att man intet häfwer Wattnet inpå Stammen”. Här tycker SAOB att ordet är jämförbart med hälla, med en betydelse som går något i stil med ‘få vätska eller massa att rinna ur ett kärl genom att luta det’.

Denna betydelse kan också vidgas till en ”mer eller mindre oegentlig eller bildlig användning”, då det kan talas om att häfwa folk vthi fängelse – något man ju lika gärna skulle kunna beskriva som att (lite med vänsterhanden) he folk i fängelse. Att förflytta sig själv eller andra kan enligt SAOB generellt beskrivas som att man häver dem eller sig åt något håll – precis som man eller de kan hes. ”Martinus sade:” (detta var 1626) ”Häff them hijt, at the må känna tigh!”. Och ”Kongen” från 1660, han ”hoof sigh strax tädan”. Också ting kan hävas åt olika håll, som i påståendet att han ”står just uppe i dörren till rännet, färdig att häva ner höet i kärran nedanför” från 1927. En typisk he-aktivitet.

Det tycks alltså vara särskilt lämpligt att ersätta häva med he de gånger då det också skulle kunna ersättas av liknande verb för förflyttning som kräver krafttag (vältravräkakasta och liknande). Det märkliga är att just he inte har kravet på att det som hes ska vara tungt eller otympligt.

Vi tittar lite närmare på hönan och saltet som exempel. Om kärlet som vätskan eller massan ska förflyttas ifrån är stort och tungt, blir hävbetydelsen rimlig. Det är också en bild av en matlagare med en enorm säck med salt på axeln som jag får framför ögonen när jag försöker föreställa mig hur det ser ut att häva salt i kycklinggrytan. Däremot skulle jag utan problem själv kunna råda någon att he i en nypa salt i samma gryta – då med helt andra associationer. Heendet anger ingenting specifikt om mängden, men säger något om engagemangsgraden för aktiviteten. Det går knappast att med minutiös noggrannhet he i ett kryddmått salt; det blir krock mellan två betydelser. Därmed inte sagt att den som her salt i maten är fullkomligt arrogant, bara att den inte är lika ambitiös som den som tillsätter.

Hur blev häva he?

Det verkar alltså som att vi måste godta att verbet häva en gång användes som många använder he i dag. Huruvida häva hade samma betydelse för Åke Rålamb på 1600-talet som he har för mig i dag är dock svårt att svara på. Definitivt är att om häva i mitt dialektområde har gått en betydelsevandring ifrån det där med kraftiga förflyttningar uppåt, så har det gått tillbaka nu. Någon som häver överflödigt socker från bakpappret (1746) har tjogvis med sockeröverflöd med min tolkning. Och jag kan knappast tänka mig ett tillvägagångssätt som skulle motivera att häva någon i fängelse. I dag, i min moderna Umeådialekt, betyder häva definitivt något i stil med Svensk ordboks ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’.

I dag finns verbet he i flera dialekter främst i Norrland, men belägg har också hittats i Småland. Uttalet och stavningen förekommer på några håll, vilket i sanningens namn ligger närmare ursprunget. Men i exempelvis Umeådialekten har verbet ett tydligt e-ljud, vilket kan te sig underligt eftersom samma dialekt har ett mycket öppet ä-ljud som distinkt skiljer sig från dess e-ljud (västerbottningar lär exempelvis låta mycket lustiga när de säger ”kräm”, något jag själv naturligtvis aldrig förstått mig på). Min kollega Martin Persson, som är betydligt mer bevandrad i fonologins mörka irrmarker än jag själv är, föreslår att det hela kan bero på att häva ofta har haft en grammatisk funktion som gjort att det sällan betonas. I sådana lägen brukar också uttalet neutraliseras; det är exempelvis ingen större skillnad på uttalet i ”gå bort” och ”go kväll”, eftersom det normalt är den senare stavelsen som betonas.

Så he kommer från häva och betyder ‘förflytta eller placera med måttlig ansträngning’. I den slutsatsen får vi nöja oss. ”Stat up och häf nu bort thet swarta Mörkretz Tekke!” Så tänkte jag avsluta det hela. Nu her jag mig iväg.

22 kommentarer

Filed under Språk

22 responses to “He fram ”he” i ljuset

  1. el

    Underbart! För ett par år sen umgicks jag en del med en tös från Umeå och då insåg jag användbarheten i detta verb! Faktiskt vill jag minnas att jag började använda det själv så smått, men det var nog länge sen nu, tösabiten är tillbaka i Ume sen ett tag :) Vi befann oss då i Malmö.

    • Linnea

      Nog är det ett praktiskt ord, och folk tenderar att utse sig själva till lobbyister för det. På Facebook samlar olika he-grupper ungefär 8 000 medlemmar.

  2. Stefan Ericsson

    Glatt skummade jag din sköna utläggning – helt underbart! Nu ska jag läsa det en gång till, mer ingående, men först måste jag he i mig lite kaffe (ja, du vet ju var jag bor…)..

  3. kattis

    tack för en strålande analys…
    Min kommentar är att jag som norrhälsing är van att använda och höra ”häv” i nästan samma betydelse, möjligen lite grövre. Häv igen dörrn! Häv i spaghettin. Jag har nyss hävt i tvätten…
    Vet inte om jag anar en nyansskillnad?

  4. cruella

    Intressant utredning av ett användbart ord – och ännu mer användbart för dig än för mig, tydligen. ”He” är ett utmärkt ord, men jag måste säga att jag som kommer från Östersundstrakten aldrig använder ordet annat än i betydelsen ”put”. Jag her mig alltså aldrig själv ur sängen eller på bussen. Jag her sällan på en platta eller igen en dörr. Jag her saker här eller där, helt enkelt.

    • Linnea

      Se! Här fyller vi ut dialektkartan. Spännande att ordet har olika användningsområden på olika platser (fast också ganska logiskt, eftersom ordet aldrig har tagits in i standardspråket och därför aldrig standardiserats).

      • När jag växte upp i södra Norrlands kustland sa vi ganska ofta häva. Vi bet alltså inte av det till ett he direkt utan uttalade hela hävet. Dock tror jag vi gjorde som cruella och framför allt hävde saker hit och dit. Vår lågstadielärare tyckte inte om det (jag misstänker såhär i efterhand att hon fann det rikare att kunna uttrycka en viss nyansskillnad mellan att lägga, hälla, kasta och knuffa mm) så hon brukade barskt säga åt oss: ”Jag vill att du använder ett annat ord för häva” när vi hade hävt någonting.

      • Linnea

        Lite otrevligt, tycker jag. Men visst, många är skolade i uppfattningen att dialekter inte hör hemma i mer officiella sammanhang, såsom skolan och det som skolan ska förbereda en på. Fast den uppfattningen var nog vanligare när din lärare gick i skolan.

  5. Jag — som aldrig bott i ett talspråkligt he-område men som väl känner igen det genom vänners tal — blir nu superhäpen över att det ska stavas he och inte hä — som det uttalas! Utan att nånsin har läst nåt om saken har jag alltid tagit för givet att det måste vara en kortform av häva, så det var ju i och för sig trevligt att få veta att det är så det förhåller sig. Men det blir ju fortfarande obegripligt att det ska stavas med e och inte ä.

    Inte för att det egentligen spelar nån roll. Men ändå.

    • Linnea

      I Umeå-trakten har ordet som sagt ett tydligt e-ljud, men uttalade jag det hä skulle jag givetvis också tycka att det borde stavas så. Det tycker jag nästan att man får också, om man ändå vill skriva på dialekt. Om ordet inte ska komma in i standardspråket får väl folk stava det som de känner för.

  6. Miss Gillette, lyssna nästa gång du träffar mig (oh, spänning!) ska du får höra på e!

    • cruella: Hmm. Mina hä-människor bor i västra Ångermanland, men en av dem är faktiskt bördig från Östersund. Umeitens uttal måste jag lyssna mer noggrant på nästa gång vi träffs.

      Oavsett stavning och uttal tycker jag att det är ett praktiskt och trevligt verb.

  7. Jag som är från Stockholm kan tänka mig häva mig själv ur sängen och häva in tvätten i maskinen, häva leksaker i leksakslådan och vatten i kastrullen. Det är då lite mer ”umpff” i de handlingarna, jämfört med normalanvändningen av he, men går utanför ordboksdefinitionen (Norstedts stora) som jag finner sorgligt begränsad.

    • Linnea

      Va! Det hade jag aldrig gissat. Konstigt att jag aldrig hört det, eftersom jag själv bor i Stockholm sedan några år tillbaka.

  8. Pingback: Det enda språket « Språkkråka

  9. Lina

    Jag säger som Cruella, jag använder också ”he” som ett substitut för ”put”. Men jag är från Umeå, och inte från Östersund.

    • Linnea

      Vad konstigt! Man kunde tycka att Umeå är så litet att de som bor där borde tala på ungefär samma sätt. Kan det vara en stadsdelsgrej, månne? Eller ålder? Själv är jag åttiotalist från Ersboda, med vissa språkliga influenser från Ångermanlands inland.

      • Lina

        Jag är sjuttiotalist från ålidhem :)

      • Linnea

        Jasså Ålidhem. Det är ju flera kilometer bort! Allvarligt talat, jag har funderat på det där och undrar om det inte är de ångermanländska influenserna som försett mig med den reflexiva användningen (”he sig iväg till bussen”, även metaforiskt särskilt i konstruktionen ”så X att man inte vet vart man ska he sig”). Men jag tänker mig att du ändå her på radion och plattan. Kan det stämma?

  10. Lina

    Jo, det känns inte fel, som det gör att he sig någonstans, men jag sätter oftast på plattan och radion :)

  11. Josefin

    Intressant! I Piteå her vi också med e-uttal. Men i mer utpräglad dialekt så kan man också säga t.ex. ”Worsch sko I heva’n?” (Vart ska jag X den?) vilket för tankarna till ett ursprungligt häva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s