He fram ”he” i ljuset

I mitt tal dominerar verbet he över många andra verb för förflyttning och placering. Man her sig upp ur sängen, her av väckarklockan, her på radion på P1, her några ägg och lite vatten i en kastrull, her på plattan, her ägg på en macka, her i sig frukosten, tänker att man får he bort från bordet i kväll, her på sig kläderna man hedde fram dagen före, her igen ytterdörren, undrar var man hett sin börs, her sig iväg till bussen. Man är så trött att man inte vet vart man ska he sig.

Detta behändiga lilla verb utsågs nyligen till månadens dialektord av myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Det tog faktiskt en stund innan jag förstod vilket ord de egentligen avsåg, för det som fick rubricera utnämningen var ett ord med stavningenhäva. Det hade aldrig slagit mig att det var här mitt så bekanta ord hade sitt ursprung. I rättvisans namn måste man säga att det är en ganska avsevärd vandring som ordet har gjort ifrån standardsvenskans betydelse (även om det så klart inte var från den moderna standardsvenskan som vandringen påbörjades). För häva anger Svensk ordbok i första hand betydelsen ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’. Vid sidan av detta finns sekundära betydelser som ‘göra slut på giltigheten’ (häva ett beslut), ‘konsumera i stora portioner’ (häva öl) och ‘yttra utan eftertanke’ (häva ur sig floskler). Men vad är det då för betydelser i spel i den vidgade användningen, den där häva heter he?

Vad betyder he?

Ett vanligt svar är att he ersätter verben sätta, ställa och lägga. Det stämmer förstås delvis, men ett test i exempelsamlingen här uppe avslöjar genast att det inte bara är dessa tre verb som ersatts. Vi varken sätter, ställer eller lägger oss ju ur sängen. Och ersatts förresten, det ordet signalerar ju att allting skulle utgå från just dessa tre verb, men så är det inte nödvändigtvis. Många gånger är heför mig det naturliga ordet, medan jag får fundera över vilket annat verb som skulle passa, om jag vill ha en ersättare. Sätter man igen dörren? Puttar igen? Stänger igen? Om svaret är en annan konstruktion – här exempelvis stänger utan något igen, ”stänger ytterdörren” – så vet jag att he har en fast gjuten plats i mitt primära ordförråd.

Ett annat vanligt förslag till betydelse, som går i linje med det förra, är att he är svenskans motsvarighet till engelskans ”put” eller franskans ”mettre”. Också detta stämmer delvis, men föga förvånande är orden inga exakta speglingar av varandra. Hur skulle det exempelvis låta att ”put oneself away to the bus”?

Så vad betyder he egentligen?

He betyder häva?

Kanske går det att ringa in betydelsen genom att titta närmare på ursprungsordet häva. Det är ett gammalt ord, som redan har hunnit slå in på massvis av mindre sidospår genom historien. Det kan vi se i moderna ord som upphov och framhäva; dem går det knappast att förstå genom att tänka på en kraftig förflyttning uppåt. I sådana här situationer är det svårt att klara sig utan Svenska akademiens ordbok.

I denna trettiofembandstegelsten kan vi hitta motsvarande lite drygt tolv A4-sidor betydelser, användningsområden och användningsexempel för häva, från 1500-tal till bandets tryckår 1932. Särskilt intressant är det som kategoriseras som betydelse 2, där häva beskrivs som synonymt med orden kasta, vältra, vräka och störta – samtidigt som det påpekas att den betydelsen främst förekommer i vardaglig eller vitter stil (lite senare kan man också se en fingerslintning uppå det höga, rena och sköna språket, då det anges att en specialbetydelse endast används i bitter stil). Så här skriver den så förkortningsförtjusta ordboken:

2) (numera nästan bl. dels vard., ofta bygdemålsfärgat, dels i vitter stil, ålderdomligt) kasta l. vältra l. vräka l. störta (ngn l. ngt ngnstädes); äv. refl.; ss. refl. äv. ngn gg med sakligt subj.

SAOB ger flera belägg för hur häva kan användas i denna betydelse, men anger samtidigt oftast att dessa användningssätt är ”numera föga brukliga”. Här kan vi dock hitta flera exempel på där häva lika gärna skulle kunna bytas ut av ett he.

Ett recept på kokt höna i en kokbok från 1650 uppmanar läsaren: ”Hääff litet Salt ther vthi” (antagligen i grytan). På samma sätt anger Åke Rålamb i Adelig öfning från 1690 att man måste vattna fruktträden försiktigt ”så att man intet häfwer Wattnet inpå Stammen”. Här tycker SAOB att ordet är jämförbart med hälla, med en betydelse som går något i stil med ‘få vätska eller massa att rinna ur ett kärl genom att luta det’.

Denna betydelse kan också vidgas till en ”mer eller mindre oegentlig eller bildlig användning”, då det kan talas om att häfwa folk vthi fängelse – något man ju lika gärna skulle kunna beskriva som att (lite med vänsterhanden) he folk i fängelse. Att förflytta sig själv eller andra kan enligt SAOB generellt beskrivas som att man häver dem eller sig åt något håll – precis som man eller de kan hes. ”Martinus sade:” (detta var 1626) ”Häff them hijt, at the må känna tigh!”. Och ”Kongen” från 1660, han ”hoof sigh strax tädan”. Också ting kan hävas åt olika håll, som i påståendet att han ”står just uppe i dörren till rännet, färdig att häva ner höet i kärran nedanför” från 1927. En typisk he-aktivitet.

Det tycks alltså vara särskilt lämpligt att ersätta häva med he de gånger då det också skulle kunna ersättas av liknande verb för förflyttning som kräver krafttag (vältra, vräka, kasta och liknande). Det märkliga är att just he inte har kravet på att det som hes ska vara tungt eller otympligt.

Vi tittar lite närmare på hönan och saltet som exempel. Om kärlet som vätskan eller massan ska förflyttas ifrån är stort och tungt, blir hävbetydelsen rimlig. Det är också en bild av en matlagare med en enorm säck med salt på axeln som jag får framför ögonen när jag försöker föreställa mig hur det ser ut att häva salt i kycklinggrytan. Däremot skulle jag utan problem själv kunna råda någon att he i en nypa salt i samma gryta – då med helt andra associationer. Heendet anger ingenting specifikt om mängden, men säger något om engagemangsgraden för aktiviteten. Det går knappast att med minutiös noggrannhet he i ett kryddmått salt; det blir krock mellan två betydelser. Därmed inte sagt att den som her salt i maten är fullkomligt arrogant, bara att den inte är lika ambitiös som den som tillsätter.

Hur blev häva he?

Det verkar alltså som att vi måste godta att verbet häva en gång användes som många använder he i dag. Huruvida häva hade samma betydelse för Åke Rålamb på 1600-talet som he har för mig i dag är dock svårt att svara på. Definitivt är att om häva i mitt dialektområde har gått en betydelsevandring ifrån det där med kraftiga förflyttningar uppåt, så har det gått tillbaka nu. Någon som häver överflödigt socker från bakpappret (1746) har tjogvis med sockeröverflöd med min tolkning. Och jag kan knappast tänka mig ett tillvägagångssätt som skulle motivera att häva någon i fängelse. I dag, i min moderna Umeådialekt, betyder häva definitivt något i stil med Svensk ordboks ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’.

I dag finns verbet he i flera dialekter främst i Norrland, men belägg har också hittats i Småland. Uttalet och stavningen häförekommer på några håll, vilket i sanningens namn ligger närmare ursprunget. Men i exempelvis Umeådialekten har verbet ett tydligt e-ljud, vilket kan te sig underligt eftersom samma dialekt har ett mycket öppet ä-ljud som distinkt skiljer sig från dess e-ljud (västerbottningar lär exempelvis låta mycket lustiga när de säger ”kräm”, något jag själv naturligtvis aldrig förstått mig på). Min kollega Martin Persson, som är betydligt mer bevandrad i fonologins mörka irrmarker än jag själv är, föreslår att det hela kan bero på att häva ofta har haft en grammatisk funktion som gjort att det sällan betonas. I sådana lägen brukar också uttalet neutraliseras; det är exempelvis ingen större skillnad på uttalet i ”gå bort” och ”go kväll”, eftersom det normalt är den senare stavelsen som betonas.

Så he kommer från häva och betyder ‘förflytta eller placera med måttlig ansträngning’. I den slutsatsen får vi nöja oss. ”Stat up och häf nu bort thet swarta Mörkretz Tekke!” Så tänkte jag avsluta det hela. Nu her jag mig iväg.