Om det finns en egenskap i språket som skiner starkare än alla andra så är det dess förmåga att förmedla attityd. För någon dag sedan kungjorde det kungliga hovet att en av landets kändaste bidragstagande invandrare ska få barn. Det blir ett kärleksbarn! var allas vår tevesoffehistoriker Herman Lindqvist snabb att fastslå. Det var ett intressant val av beteckning.
Enligt Svensk ordbok har ordet kärleksbarn funnits i svenskan åtminstone sedan 1843 för att beteckna ett ”oplanerat (men älskat) barn ofta fött utanför äktenskapet”. Nu stämmer ju inte allt detta för ett kronprinsesspar som haft varenda Svensk damtidning-reporter efter sig vid varenda alkoholförtärande eller fodralklänningskodade tillställning i fjorton månader. Graviditeten är med all sannolikhet planerad, för att inte säga paniskt eftersträvad, och förutsätts för folkets allerheligste morals skull vara åstadkommen inom det äktenskap som ingicks förra sommaren under så mycket väsen. Men poängen: barnet är avlat under kärlek, inte något annat.
Vad något annat är säger mycket om vår kultur och dess värderingar – det är det jag menar att språket är så bra på att förmedla. Herman Lindqvist säger ”kärleksbarn” och genast förstår man: det är sannerligen inte alla som har vett eller mod göra barn för kärleks skull. För om kärleksbarn vore något fullständigt normalt skulle det ju inte finnas ord för det (vilket bland annat påminner mig om en bekant som hade problem med att förklara fenomenet trådlöst för sitt barn; det är inte lätt att förstå det trådlösa i en telefon om man aldrig har använt en sådan som sitter fast i en sladd. Hur som helst.). Ordet kärleksbarn lånar styrka från kärlekens generellt höga värde i vår kultur, och när ordet används förstår vi att det positionerar sig mot något annat, som inte uppfyller detta höga värde. Så här skriver Aftonbladet:
Herman Lindqvist berättar att kung Carl XVI Gustaf och Silvia är det först kungaparet som gifte sig av kärlek. De kände varandra i fyra år innan de gifte sig.
– Victoria var den första prinsessan som föddes av kärlek, och det ser man ju på henne.
Hur man ser det på henne vet jag inte riktigt. Jag har försökt jämföra henne med de prinsessor som föddes senast före henne, det vill säga kungens storasystrar. Den enda skillnaden jag kan se är att alla de fyra prinsessor som föddes före kärlekens intrång har lockigt hår, men jag har alltid tänkt att det är en slump. Nå, hur det nu är med påståendets riktighet så är det intressant, inte minst för att det förmedlar uppfattningen att det är av kärlek ett barn bör bli till.
Det alternativ som Herman Lindqvist positionerar sig mot är antagligen äktenskap och barnaavlande av praktiska och sociala skäl. Jag gissar att någon som vet mer om kulturhistoria och antropologi skulle kunna berätta att sådant familjebildande var en kulturell norm för bara några generationer sedan. I dag finns dock en norm som säger att såväl giftermål som den aktivitet som det ibland blir barn av är handlingar som är direkt tragiska att ingå i med något annat än passionerad kärlek som grund (även om verkligheten såklart är betydligt mer komplicerad än normen). Det är så Herman Lindqvist och Aftonbladet får in sin aningen lismande komplimang till kronprinsessparet: nu framstår Victoria och Daniel som moderna och nytänkande, och mänskliga likt ingen kunglighet förr. Ett kärleksbarn av ett kärleksbarn. Bättre blir det knappast innan monarkin faller.
Kärleksbarn är för övrigt ett intressant ord även i sin ordboksbetydelse. Om skillnaden mellan ett barn och ett kärleksbarn är att kärleksbarnet är 1) oplanerat, 2) avlat av kärlek och 3) avlat utanför äktenskapet, så signalerar det att kärleksbarnets förälder behövde söka sig utanför äktenskapet för att hitta kärlek. Använt på detta sätt kan ordet bära med sig båda de föreställningsvärldar som nämns i stycket ovan: för det första har folk sexuella förbindelser på grund av kärlek, och för det andra är det ändå naturligare att avla sina barn med en människa som man är gift med, men som man inte längre älskar (det är ju sådana barn som kärleksbarnet kontrasteras mot).
Andra beteckningar för barn med ogifta föräldrar bär med sig helt andra attityder. Hur vore det med en bastard, eller för den delen ett oäkta barn? Den som grottar ner sig i förklaringar av sådana ord kommer snabbt hitta en helt ny föreställningsvärld. I 1734 års Sverige fanns det exempelvis underlag för att lagstadga mot så kallat lönskaläge, det vill säga sexuellt umgänge mellan personer som inte är gifta (ej att förväxla med hor, där personerna är gifta men inte med varandra). Av sådana förbindelser kunde det näppeligen bli några kärleksbarn, åtminstone inte ur lagens ögon. År 1864, 21 år efter att ordet kärleksbarn hade etablerats, försvann lagen mot lönskaläge.
Man ska nog inte tro att Herman Lindqvist använder ordet fel i Aftonbladetartikeln. Den nya betydelsen, ‘barn till föräldrar som älskar varandra’, speglar vårt samhälles syn på barnaavlande och kärlek. Det är ju i dag betydligt mindre intressant huruvida barnets föräldrar är gifta (åtminstone vad de ickekungliga anbelangar), medan det är allt mer värdesatt att barnet växer upp i ett kärleksfullt hem. Och väl är väl det, även om verkligheten som sagt inte alltid överensstämmer med normen.
Linneas språkblogg 
Fullständigt lysande analys!
Intressant! :-)
Klockrent som vanligt, Linnea. Tänkvärt och insiktsfullt. – Tack!
:-)
Håller med Ester! Intressant att få reda på kärleksbarnets ursprungliga betydelse. Dessutom hade jag inte koll på skillnaden mellan hor och lönskaläge.
Fint.
Fast om nu Herman stulit ordet kärleksbarn av oss, vad ska vi då kalla de oplanerade barnen? För i det samhälle jag lever är det tämligen vanligt att barn föds planerat, men även lite i ohappa. Men att någon skulle gå ut och säga att telningen är avlad i annat än kärlek, det känns mycket ovanligt. Jag undrar om den gode Lindquist har ett ord även för det.
Det verkar ju lite som att han har det, eftersom han har en så bestämd uppfattning om att alla prinsessor före Victoria är av annat skrot. Men jag håller med: det är svårt att föreställa sig vad motsatsen är.
De oplanerade barnen är det väl ingen som vill ha ett ord för längre? Jag har fått för mig att det signalerar bristande kärlek och omsorg att erkänna att ens avkommor blev till av en slump. Och bristande kärlek och omsorg talar man ju inte gärna om.
Låter som en vettig analys av läget.
Jag trodde länge att den här texten var skriven av Sara Lövestam (som ligger intill den här bloggen i min rss-läsare). Ni är båda i gruppen med favoritbloggar, så det är på alla sätt ett bra betyg.
Det var ju trevligt att höra. Trevligt också att få bekanta sig med en ny författare!
Ping: Begåvad begåvningsreserv och ett planerat kärleksbarn « ÖVERSÄTTARBLOGGEN
Vilken av föräldrarna anser du vara invandrare? Båda är mig veterligen födda i Sverige.
Ibland räknas personer med minst en förälder som är född i ett annat land som invandrare. Så det är Victoria formuleringen syftar på, en andra generationens invandrare.
Hej! Har just premiärläst din blogg med stort nöje. Och hittat ett för mig nytt ord. Värdesatt. Inte högt värderat, inte värdefullt….Intressant.
Nu säger jag som Skalman: ”-Det kan man tänka på en eftermiddag!”
Åh, Skalman – vilken klokhetsmaskin.
En betydelse som finns angiven i SAOB men som näppeligen kan ha varit den som Lindkvist tänkte på är: kvinna som lever blott för erotik och kärleksäventyr.
Ja, den är märklig. Jag skulle gärna se fler belägg än det SAOB tar upp, för där skulle ju användningen kunna motiveras av att det ska rimma på garn. Själv har jag aldrig stött på den betydelsen i andra sammanhang.
Mycket bra och intressant analys. Tur att Anna-Lena Ringarp tipsade om din blogg! Men jag undrar en sak: Språket förmedlar attityd, skriver du. Attityd till vad?
Jag menar attityd till det vi använder språket till att tala om. Språket betecknar inte bara, utan berättar också hur den talande ser på det betecknade.
Bra skrivet. Jag håller med dig i allt förutom att definition nr 3 kan vara med men kanske mer som en parantes. Vårt sladdbarn uppfyller kriterium 1 o 2 men inte 3 och är absolut ett kärleksbarn.
Det är just på den punkten som ordet håller på att genomgå en betydelseförändring. Kul att se fler belägg på den i din familj!
Frågan är om inte Lindquist trots allt har rätt när han försöker ge ordet kärleksbarn en annan betydelse. Den gamla betydelsen hör ju hemma i en annan tid. Nuförtiden föds ju barn i eller utanför äktenskapet utan att någon höjer ett ögonbryn. Om man inte ger det L:s betydelse så behövs det i alla fall en annan. Det finns massor med ord, som bytt betydelse under historien. Ord är mer beständiga än dess innebörd.
Bra sagt, att ord är mer beständiga än sin innebörd. Det säger något om hur språk fungerar, angående det där med att språk är bra på att förmedla attityd. Samma ord förvandlas genom tiden och får nya betydelser, eftersom vi tolkar det mot det vi vet och tycker.
Många språkvetare menar ju att ord inte alls har någon betydelse, utan att det är något vi språkbrukare använder för att skapa betydelse. Det förändrar mycket, när man tänker efter.
Hej Linnea
När jag hör kärleksbarn tänker jag på ett barn som kommit till *efter nån form av svårigheter*. Typiskt exempel är när ett par är på väg att skilja sig men sen bestämmer sig för att lappa ihop äktenskapet med ett kärleksbarn. Kärleksbarn är ett barn som kommer *mot alla odds*. Så tycker jag man kan säga om Victoria och Daniels bebis. Sjukdom, press, den långa väntan på att ens få visa upp sig tillsammans… och så nu: barn. Min gissning är att Herman menar just så!
Det kan du nog ha rätt i. Nu när du säger det känner jag igen den typen av användning.
Slutade läsa när du kallar Viktoria för invandrare. Då föll trovärdigheten. Daniel kan inte heller kallas invandrare.
Bra att veta.
Väldigt bra.
Det där med invandrare fattar jag i och för sig inte (du menar kanske andra generationens invandrare i förhållande till drottning Silvia, eller… vad blir det, åttonde generationens i förhållande till kungen) men ok, det är ju lite satiriskt. Bara liite klyschigt om du ursäktar. Men ändå, synd om den som slutar läsa där för det är mycket bra skrivet.
Intressant att det där ordvalet väckte så mycket känslor. Jag kan hålla med om att det var lite klyschigt, jag ville mest passa på att uppmärksamma att många mycket svenska människor, exempelvis med föräldrar födda i Iran, utan diskussion ofta betecknas som invandrare. Det är väl en samhällsklass och en etnicitet också, det är väl det som stör. På en som har vit hy, vanligt svenskt namn och rikssvenskt tal passar inte invandrarstämpeln längre. Och det är egentligen lika bra, för vad ska man med den till.
Du kan verkligen citera din Wikipedia du! Bra jobbat…
Tack!
Ping: Ett kärleksbarn - Vackert, Delikat och underbart under
Ping: Ett kärleksbarn - Fashionabla Underklaederna | Fashionabla Underklaederna