Vem är en flicka?

I dag är det tjugondag knut och glada julen är slut, slut, slut. Ett nytt år har redan börjat etablera sig och det är dags att längta drömskt efter takdropp, fågelkvitter och blixthalka. Och apropå våren har jag tänkt mycket på ordet flicka på sistone.

När jag härom sistens fick det epitetet blev jag påtagligt indignerad. En man refererade till mig som en ”ung flicka” och jag upplevde det som om han mejat ner hela min identitet och förringat mig till en fnittrig nippertippa med Okej-affischer på väggarna. Är jag fördomsfull?

I den finlandssvenska tidningen Västra Nyland publicerades i höstas en artikel med rubriken ”En liten studieflicka med växtvärk i själen”. Den handlar om en 25-årig författare och hennes debutroman. Kan man verkligen vara en liten flicka samtidigt som man skriver en roman? Finns det verkligen flickor i 25-årsåldern?

Visserligen förekommer ordet också bland betydligt äldre kvinnor. Vissa åttioåringar kan utan problem referera till sina ungdomsväninnor som ”flickorna”. Då är det inte ett nedsättande epitet, utan snarare en lekfull påminnelse om att de alla en gång var unga. Men hur unga?

Jag tror att flickan har blivit yngre. För femtio år sedan fanns kaffeflickor, barnflickor, tjänsteflickor och kontorsflickor – helt klart fullvuxna kvinnor allihopa. Det var kanske inte heller då något direkt ärofyllt epitet, men antagligen var det inte heller särskilt nedsättande. I dag verkar ändelsen -flicka (om den inte syftar på ett barn) mest röra den erotiska branchen. En kaffeflicka är som bekant numer ”något sött till kaffet”, och har man tänkt bildgoogla på badflicka, bondflicka eller blomsterflicka bör man undvika att sitta i ett kontorslandskap. Till de vanligare orden med -flicka i slutet hör i dag annars glädjeflicka, omslagsflicka och utvikningsflicka: alla ord som på något sätt rör kvinnor som arbetar med sin kropp på ett estetiskt och oftast erotiskt sätt. Utöver denna bransch tycks inte -flicka kunna fylla funktionen av ett yrkesepitet i dag.

Ett sätt att undersöka vad samhället egentligen lägger in i ett ord är att slå upp det i en ordbok, och titta vilka exempel som används för att beskriva ordet. Den som slår upp flicka i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) får läsa följande:

flick’a subst. ~n flickor . flick-an

  • barn eller ung person av kvinnokön: → flickbok; flickebarn; flickrum; tonårsflicka; en söt liten ~; en ung ~; tala med ~n i receptionen
    • äv. (ung) dotter: han är gift och har två små flickor
    • ibl. med tanke på erotik: → flickjägare; varför måste han alltid springa efter flickor?
    • spec. (ngn gång) flickvän: han gick på bio med sin ~
    • ngn gång äv. om äldre kvinna: hon bjöd några flickor, mest ungdomsvänner, till sitt 70-årskalas

Hist.: sedan 1591; av omdiskuterat urspr.: jfr dock no. flikkja ‘lättsinnig kvinna’

En och en är de olika förklaringarna och exemplen acceptabla, men tittar man på dem tillsammans blir ett trist mönster tydligt. I hur många exempel är det en flicka som gör något? Inget. I stället beskrivs flickorna (de söta små ~) som personer som är till för andra personers behag; de gås på bio med, springs och jagas efter, nås i receptionen, bjuds på kalas, finns till i förhållande till sin far.

Låt oss jämföra med artikeln om ordet pojke:

pojke [påj´ke el. påj`ke] subst. ~n pojkar . pojk-en

  • barn eller mycket ung person av manligt kön, ibl med tonvikt på egenskaper som oräddhet och bråkighet {syn. grabb; jfr gosse}: pojkfrisk; → pojkstreck; buspojke; skolpojke; en liten ~; en stor ~; ett gäng pojkar; pojkarna lekte med modelljärnvägen; pojkarna stormade in i gymnastiksalen; det var tråkigt med den sönderslagna rutan ─ men pojkar är nu en gång pojkar
    • spec. son: han har två pojkar och en flicka
    • i vissa sammanhang äv. om vuxen man (bl.a. som tilltalsord inom grupper med stark kamratanda e.d.): ”Kom igen nu, pojkar!” ropade tränaren; pojkarna på tredje kompaniet
    • äv. i vissa yrkes- el. lärlingsbeteckningar (vanl. om yngling) <ngt åld.>: hisspojke; → springpojke
    • äv. om häst el. hund (särsk. som tilltalsord): såja, fin ~!

Hist.: sedan 1455 (Arboga stads tänkebok); fornsv. poika; av fi. poika ‘pojke; son’

Nu blev det visst liv i luckan. Även om också pojken nämns i relation till sin pappa och i sin funktion som tjänsteanställd får han i betydligt större utsträckning göra något. Han busar, går i skolan, leker med modelljärnvägen, stormar in i gymnastiksalen, slår sönder en ruta, deltar i någon sport, är med i ett kompani, och umgås ofta i ett gäng med andra pojkar. Ingenting om den erotiska sfären nämns dock, trots att det finns ungefär lika många flickor som bara springer efter pojkar som vice versa. Man kan också fråga sig varför det bara nämns att handjur kallas fin pojke, medan det inte nämns att honorna på motsvarande sätt brukar kallas fin flicka. Och är det inte minst lika vanligt att man stöter på en söt liten pojke i barnvagnen som en söt liten flicka?

Vintern går mot vår, Australien regnar bort och här sitter jag och tänker på ännu en mossig sexiststruktur. Man blir kanske lite illa till mods, eller ilsken för den delen, eller irriterad på det feministiska gnället om man är lagd åt det hållet. Mossa tar hundra år att bli av med.

Egentligen är det kanske lika bra att den där författaren får vara en flicka; det kan fungera som bevis på att också flickor har handlingsförmåga. Dessutom innebär det att vi får kalla Björn Ranelid för en pojke (ibland med tonvikt på egenskaper som bråkighet). Det våras för de unga könsbestämningarna.

Annonser

17 kommentarer

Filed under Språk

17 responses to “Vem är en flicka?

  1. Stefan Ericsson

    Det du skriver är ju tyvärr alldeles rätt. Jag tycker faktiskt vi borde börja kalla Björn Ranelid ”pojke” bara för att göra missförhållandet bli uppenbart.

    Dessutom måste jag kommentera en detalj: Jag visste inte att du kände min mamma, en 82 årig, förvånansvärt spänstig dam som jämt pratar om att ”gå ut med flickorna”…

  2. pg

    Allt beror på perspektivet, både talarens och lyssnarens. Som 25-åring studsade jag påtagligt när en som jag tyckte mycket gubbigare snubbe, troligen bara något över 30, talade om ”killar” som om han själv var en. Men i USA, där min dotter studerar, är alla universitetsstuderande ”college kids” även om de är 25-åriga män eller kvinnor. Och några av mina medelålders före detta arbetskamrater talar om sin ”pojkvän” istället för sin älskare eller partner — eller varför inte karl eller gubbe.

    Annars kan det ju vara så att talaren, kanske utan att inse det, förminskar den ho/an talar om genom att kalla henne ”flicka”. Jag tror det är vanligare att kvinnor kallar sig själva tjejer eller flickor för att det uppfattas som bättre att vara ung än gammal — i alla fall om man inte är alldeles ung. Jag har hört 30- och 40-åriga kvinnliga lagidrottare heja på varandra genom att säga Kom igen, tjejer; 15-åriga manliga idrottsutövare — killar — väljer istället att säga Kom igen, gubbar till varandra.

    • Linnea

      Det är sant. Många gånger läser man in onödigt många negativa konnotationer i en benämning. Svenskar tenderar till exempel att uppleva ”författarinna” som en nedsättande benämning, som om hon vore mindre värd än en manlig författare. I Tyskland tänker man dock tvärtom; där menar man att det är förminskande att inte tala om att det finns både författare och författarinnor. Vår tolkningsram blir ju en del av betydelsen i språket, det är just det som trasslar till det vid så kallade kulturkrockar. Man får väl anta att mannen som kallade mig för en ung flicka hade en fot i en annan kultur.

      Det där med idrottshejaropen är intressant. Kvinnorna strävar åt yngre åldrar, medan männen strävar åt äldre. Kan det möjligen ha att göra med att kvinnliga idrottare brukar peaka lite yngre än de manliga gör?

  3. JLRamírez

    Benämningen av kvinnor är ofta lierad med konstiga insinuationer. Det ordet i svenskan som jag fick mest intryck av i detta sammanhang är ordet ”tant”. Det är verkligen nedsättande och har knappast någon manlig motsvarighet. ”Onkel” har ett neutralt värde men ”tant” har ofta ett ordagrannt enastående bruk. I spanskan är det likadant med ordet ”tía”: det kan användas som motsvarighet till ”tío” och det handlar om fars- eller morsföräldrar. Men i övrigt har ordet en rad suspekta associationer.

    • Linnea

      Ja, för att inte tala om ordet ”kärring”. Men ”gubbe” är en manlig variant som också har negativa konnotationer – ibland. Där fungerar knappast ”gumma” likadant.

      • Malin Bergendal

        Men i vissa kretsar eller delar av landet, kort sagt bland några jag känner, är kärring, gubbe och gumma helt neutrala, och betyder bara att det handlar om en närstående. ”Han har kärring och ongar” betyder helt enkelt att han har familj.

      • Linnea

        Så är det förstås. Den nedsättande och elaka aspekten är sällan en inneboende betydelse hos ord, utan det är något vi lägger till i användningen av orden. Saob beskriver kärring som en feminin avledning av ordet karl, dvs. betydelsen är rätt och slätt ‘kvinna’.

  4. JLRamírez

    ja, det var ett bra omvänt förhållande. Gumma är helt positivt, men en ”gubbe”, en ”gammel gubbe” är nedsättande. För att inte tala om guvvdjävel”. ”Lilla gubbe” säger man till ett barn när man tycker synd om något som har hänt.

    • Linnea

      Just det där fick jag tillfälle att försöka förklara för en andraspråkstalare en gång. Hon kunde inte förstå hur man kunde skrika ”Gubbe!” åt en man när man är arg, samtidigt som man en annan gång kan stryka samma person på kinden och tröstande säga ”Gubben”. Gubbe är ett laddat ord – åt båda hållen på samma gång.

  5. JLRamírez

    Återigen fingerfel. GUBBDJÄVEL, inte guvvdjävel. Jag försökte stoppa sändningen men den var redan iväg.

  6. JLRamírez

    De spansktalande män brukar kalla varandra för ”tío” (onkel i betydelse kompis): ”Hola, tío”. Man säger inte ”Hola, tía” till en kvinna. Det är dock familjärt uttryck. Man säger inte så till någon som man inte har viss vänskap med. ”Tío” kan bli föraktfullt med adjetiv: ”Tío cerdo” (svin) eller dylikt. Om kvinnor finns uttrycket ”tia buena” med sexuell underfärstådd mening. En ”tío bueno”, eller rättare en ”buen tío”, är et berömmande i tredjeperson som inte längre har med sexualitet att göra. Spanskan är ett sexuellt besatt språk i större grad än andra. I förbigående kan man säga att adjektivet i spanskan får viss meningsskillnad om det står före eller efter substantivet. ”Buena tía” är en god tjej, ”tía buena” är en fysiskt lockande tjej.
    Linneas kommentarer väcker gömda associationer hela tiden. Sådan behövs, inte minst för tvåspråkiga.

    • Linnea

      Vad spännande. Jag har faktiskt läst spanska i nästan sju år, men kom aldrig riktigt in på djupet. Det där med framförställda respektive efterställda adjektiv kände jag exempelvis inte till. Jag trodde att det bara var i lexikaliserade, mycket vanliga fraser som man hade adjektivet före. Det här var mer intressant!

  7. David

    Jag tror också att flickan har blivit yngre. När jag skulle hyra ut min lägenhet för ett par år sen till en tjej så sa min mamma (på det sätt som mammor gör) att ”om det är en flicka som ska hyra så får du se till att det är välstädat när hon flyttar in”. För mig som är född i mitten på 80-talet är inte en 23-årig kvinnlig student en flicka, i alla fall inte i neutral betydelse. En ung men vuxen kvinna är en tjej. Men om man likt min mamma är född i slutet på 50-talet så är det kanske annorlunda?

    • Linnea

      Precis. Det går antagligen i linje med förändringar i den gängse uppfattningen av vad flickor/tjejer/kvinnor/fröknar/damer egentligen är och gör. Men det är nog lika bra att låta femtiotalisterna hållas. Vi fullvuxna flickor hade ju kunnat ha det värre.

  8. ulf nordholm

    Läste i din studie ”Det går hårt åt” att även du har svårigheter med svenskan. På sidan 97 har du som rubrik: Översättningska
    Vad betyder det? Kan det vara ett besynnerligt bruk av ord?
    Annars måste jag berömma dig. Det är en mycket läsvärd studie om finlandssvenska och de brister som finns i språkbarriärer. Själv är jag en helt vanlig svensk – tillika journalist – som har svenska språket som intresse.
    Ulf

    • Linnea

      Hej Ulf! Kul att du hörde av dig, och kul att du fann studien läsvärd. Ordet du nämner hittade du nog i Catharina Grünbaums avsnitt av rapporten, men det må så vara. Du har rätt i att ordet är lite besynnerligt, så tillvida att det inte finns i Svenska Akademiens ordlista. Däremot tycker jag att det är en fullkomligt rimlig, om än lite skämtsam ordbildning. Så fungerar språket, och fint är väl det. Tänk om vi för alltid skulle behöva nöja oss med Saols ordutbud.

  9. J L Ramírez

    Att du uppfinner själv ett ord, det kan knappast vara något fel, såvida man förstår vad du menar med det. Hur ska annars orden kommit till?
    Ordbildningslära och etymologiska funderingar är viktiga sysslor. Alla ord har skapats utifrån en grundbetydelse som används i nya situationer. Det är metaforen och metonymin som träder in som skapande mekanism. Vissa ords ursprung glömmer vi, medan andra känns fortfarande igen. Då kan man säga att vissa ord är inte så bra konstruerade. Ordet ”mening” (som hör till familjen ”minne”, ”mental”, ”monument”, fundament och alla ”-ment” ord) är mycket bättre en ”sense” (på engelska”) som hämtas från sinnena, inte från vårt inre tankevärld. Att kala en bärbar telefon ”mobil” är något som får mig att kräkas. Det hade varit bättre att låta ”nallen” (som bror till datorns ”mus”) vara kvar. ”To act” är bättre än ”handla”, eftersom det svenska ordet har ”handen” som fundament och blandas lätt ihop med ”göra”. De är inte detsamma och det visar sig i det att ”handla” är intransitivt (om man inte menar ”köpa”) medan ”göra” är transitivt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s