I sin jakt på mysig julstämning drar många på sig en nästan manisk förkärlek till historien när det lackar mot jul. I dagens lucka hakar jag på den trenden och går tillbaka till vår moderna svenskas rötter. Vi ska titta på fornvästnordiskan, ett språk som talades i Norden och i vissa trakter kring norra England och Irland mellan ungefär år 110 och 1250. Antalet talare på den tiden har man inte kunnat fastställa, men man uppskattar att det fanns minst några miljoner. 
Här får vi också bekanta oss med runalfabetet. Är inte det retro så säg. Med vårt moderna latinska alfabet står det ”Hin digri jólasveinn hefr borðat Hróðólfs graut”. Alfabetet behöver alltså få ett tillskott av bokstaven ð, som motsvarar engelskans th i that. Dessutom tillkommer bokstaven þ som uttalas som th i engelskans thing, och bland annat förekommer i pronomenet þat.
På den lexikala nivån har det hänt en del sedan fornvästnordiskans tid, men det bör åtminstone gå att förstå delar av meningen. Någon känner kanske igen pronomenet och den bestämda artikeln hin, kanske mest från Djävulens smeknamn hin håle ‘den hårde’. Ordet för jultomte är visserligen konstruerat – han fanns ju inte i Fornvästnorden – men själva konstruktionen inleds med det bekanta ordet jól, vilket i princip är samma ord som våra dagars jul (även om vi förstås har bytt fokus för festligheterna nu). Också orden digri (‘diger’) och graut (‘gröt’) har stått pall för tidens tand. Översatt till modern svenska står det ”Den digra julsvennen har ätit Rudolfs gröt”. Det är alltså påtagligt lite som förändrats i vårt språk när det gäller grammatiken; själva meningsstrukturen ser likadan ut nu som då, med undantag för att vi i dag kan konstruera partikelverbet äta upp för att berätta att gröten tog slut på grund av jultomtens ätande.
För översättning, translitterering och information står Rune Palm från Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet. Tack så mycket!
Detta blir den sista konventionella luckan i årets julkalender. Bakom morgondagens lucka döljer sig något som inte riktigt kan räknas som ett språk, snarare tvärtom. Och så ska vi ju hinna med ett traditionsenligt julkort.
Linneas språkblogg 
Kul! Men naturligtvis så kom jag på några nya frågor…
Först, i dagens text, så undrar jag hur det första ordet som stavas ”hin” kan bli ”hinn”, alltså med dubbeltecknat ”n” när du skriver det med latinska bokstäver? Var det så att man aldrig dubbeltecknade konsonanter, och alltså saknade ett sätt att skilja på lång och kort vokal när man skrev med runor?
Sedan, med anledning av det du senare skriver, så undrar jag över skillnaden mellan att bara äta gröten, och att äta upp, dvs att äta all gröt. I några av språken har du löst detta genom att lägga in ett ”all” eller ”upp”, men i t ex de ungerska och bulgariska texterna, kan jag inte se vilket ord som faktiskt ska översättas så. I den kinesiska texten verkar det dock ingå ett ”klart”. I vissa fall har du dock inte alls lagt in ett sådant ord i de svenska direktöversättningarna. Det kan förståss vara så att vissa språk har ett särskilt ord för ”äta upp”, så att betydelsen ingår i det ord som för mig bara ser ut att betyda ”äta”. Kanske är det också så att man i vissa språk inte skiljer mellan ”äta” och ”äta upp”, även om jag tycker att det är underligt eftersom denna betydelseskillnad torde vara något alla har behov för att kunna uttrycka till vardags. Min fråga är därför om du har varit riktigt konsekvent här, eller om det kan vara så att de som översatt texterna åt dig kanske inte har varit medvetna om den viktiga skillnaden mellan svenskans ”äta” och ”äta upp”?
Allra sist: Synd att det är slut snart, jag som trodde det skulle bli några tunga bibelspråk på slutet, som latin, arameiska eller grekiska. Kul har det i alla fall varit; din kalender är en lysande idé!
Du är snäll som alltid förväntar dig det bästa, men det där med hinn får nog räknas som slarv från min sida. Översättaren har visserligen godkänt translittereringen, men jag skulle tro att han bara missade denna konstiga stavning. Jag ändrar i inlägget.
Alla luckor i den här kalendern behandlar språk som jag själv inte är så värst bekant med. I bästa fall kan jag tyda meningarna, men jag skulle aldrig våga mig på en översättning själv. Därför är julkalendern helt utelämnad till valet hos varje översättare. Vissa har valt att understryka att tomten åt tills allt var slut, andra menade att det inte finns någon naturlig sådan konstruktion på det andra språket. Det är till stor del också översättarna som bidragit med de svenska ord för ord-översättningarna, så också där har de full kontroll över vad som egentligen kan skrivas i inlägget.
Jag tycker också att det är synd att julkalendern snart är slut. Det finns många språk jag hade velat få med. Bland annat har jag lagt ut krokar för somaliska och västarameiska, men inte kunnat få tag på någon översättare. Kanske kan någon ta på sig att göra en påskkalender?
Aha ja, då var det ungefär så som jag anade. Alltså att skillnaden mellan svenskans ”äta” och ”äta upp” kanske inte alltid var uoppenbar för översättarna. Men jag blir förvånad över att du antyder att det också kan vara så att det inte finns något naturligt sätt att uttrycka detta på vissa språk. Begreppet ”äta upp” bör ju vara grundläggande i barnuppfostran i de flesta kulturer….
Beträffande kalendern så skippa påskkalendern, börja knåpa ihop en schysst kalender till nästa advent istället. Med nya språk. Det ska bli intressant att se hur många år du kan hitta material till….
Jo, det finns garanterat olika sätt att uttrycka betydelsen ‘äta upp’ i de flesta språk, men det är inte säkert att det skulle vara naturligt att använda det i just ett sådant här sammanhang. Mer rimligt är det då själva avslutandet är i fokus, som när ett barn ska äta tills det inte finns något kvar. Så tänkte jag.
Det finns en hemsida som är intressant i det sammanhanget som Linnea bahandlar. Hon känner säkert till den, men den kan vara bra att nämnas.
Hemsidan är egentligen finsk och hör till Focis: Forskningscentralen för de inhemska språken
http://www.kotus.fi/index.phtml?l=sv&s=2
God Jul!
Tack för tipset. God jul!
Jag skulle säga att vår moderna svenskas rötter snarare skulle vara fornöstnordiskan, som är moder till de östskandinaviska språken, svenska och danska. Medan fornvästnordiskan här talades i Norge (och därifrån till Island). Vilket är varför fornvästnordiskan också benämns som fornisländska. Vore roligt att se hur meningen skulle ha sett ut på fornöstnordiska. I fornöstnordiskan försvann diftongerna (vilket är varför vi har höst och inte haust). Skulle det då vara ”gröt” i stället för ”graut” tro? Utöver dessa har vi även forngutniskan som är en tredje gren och modern till gutniskan på Gotland.
Det där tänkte jag också på, men glömde skriva det. Svenskans rot är väl absolut fornöstnordiska, är det inte så rasar min bild av de nordiska språkens historia samman.