Det drar ihop sig mot jul. För att hålla kontroll på julnerverna kan det vara bra att gå tillbaka till rötterna och mysa i språket sanskrit. Det är ett fornindiskt språk som fortfarande lever (även om det bara har kring 14 000 flytande talare).
Fantastiskt att sanskrit har samma ord som vi för tomte! kan man tycka. Men det är översättaren som gav sanskrit ett svenskt lånord. Inte heller finns det egentligen någon Rudolf i den kultur som använder sig av sanskrit, men det är inget problem. Namnet får ju bara en anpassad stavning. Rakt av står det ”Tjock tomte Rudolfs risgröt åt”. Till de grammatiska karakteristikumen hör bland annat att språket inte markerar bestämd form på något sätt. ”Den tjocka tomten” och ”tjock tomte” skrivs alltså på samma sätt.
Länge trodde man att sanskrit var ursprunget till alla indoeuropeiska språk, såsom svenska och många andra av de språk vi talar i dessa trakter. Detta anses dock nu vara helt avfärdat. Däremot tror man att sanskrit är ett av de allra äldsta indoeuropeiska språken, eftersom man hittat flera tusen år gamla skriftkällor. På grund av att sanskrit inte genomgått några omvälvande förändringar genom tiderna är många lingvister intresserade av att studera sanskrit efter spår av grammatiska egenheter i andra indoeuropeiska språk. På det sättet hoppas man kunna rekonstruera en slags urindoeuropeiska, som man brukar kalla idén om det språk som talades fram till ungefär år 3500 före vår tideräkning.
För översättningen står Mats Lindberg från Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet. Jag tackar så hjärtligt!
Linneas språkblogg 
Det s k indogermanska språket är en rekonstruktion av ett gemensamt språkligt grund för flertalet av de språk som brukas i Europa och som utforskades av filologerna från slutet av 1700-talet. Willian Jones tycks vara den som initierade denna forskning. Julius Pokornys Indogermanisches etymologisches Wörterbuch kom ut 1959.
[I Sverige har Göteborg varit säte för flera viktiga språkorskare. Alvar Ellegård gav ut en bok om Internationella orden och ett internationell morfemlexikon och ännu tidigare, Nat. Beckman gav ut ”Språkets liv” som kan rekommenderas varmt].
Språkets gemensamma ursprung kan bara bestämmas i relation till en sammansättning av 2 eller 3 igenkännbara konsonanter som bär en grundbetydelse. Så fungerar arabiskan, som inte skriver vokalerna och tillhör en annan familj än den indogermanska. Dessa konsonantiska grundbultar utgör roten till en betydelse som sprider sig över flera ord i flera språk. Konsonanterna är inte absolut fixerade, eftersom närliggande ljud kan ersätta varandra (P och B, T och D och andra mer invecklade samband).
Språk spreds från mun till mun och konsonanterna uppfattades på olika sätt och anpassade sig till det fonematiska systemet som rådde i det egna språket. Hispalis, blev Ishbilja och därefter Sevilla (som uttalas Sevilja), men SPL, SBL känns igen].
Man ska naturligtvis vara försiktig med etymologiska slutsatser. Vi utsätts ofta för s k ”folkliga etymologier” som saknar grund, även om de kan vara roliga.
Vissa ord kan ha bildats på s.a.s onomatopoetisk grund, andra ords semantiska ursprung är omöjlig att veta. En konstaterad språklig rot som är intressant är RT, som ursprungligen gav betydelse åt ”språket” det vi gör med tungan. Det är ganska lätt att se att dessa två ljudande konsonanter R och T bildas fram i munnen och med tungans vibrerande hjälp. Vilka konsonanter kunde man välja bättre för att beteckna språkhandlingen? Genom metaforisk avledning kommer sedan ”språket” att kallas ”tunga” (”langue” på franska och ”tungomål” på svenska) och genom metonymisk härledning blir språket det som vi använder när vi talar (orden). Där för har det blivit nödvändigt att hitta på ordet ”språka”, för att upplösa sammanblandningen mellan det man gör och verktyget man använder därtill.
Om vi tänker tillbaka på RT, som roten till ordet språk, då finner vi denna rot i ett flertal ord som: Word, Worte, Ord, men framförallt i Retorik, Ratio…, Oratoria, m. fl.
Att en rot förenar flera ord får inte tas till intäkt för att denna rot är närvarande så fort dessa konsonanter förekommer i ett ord. .Det finns många ord där RT finns med i roten, utan att behöva ha semantiskt med språket att göra. Vid etymologiska hypoteser måste man förena en noggrann granskning av beroendeförhållandet mellan det fonematiska och det semantiska. Säkerheten att ha träffat rätt är inte alltid hundraprocentig. Men vetenskapen måste alltid arbeta med hypoteser som, i det långa loppet, kan bli fruktbärande.
En rot som liknar situationen med RT, men som har mer med extern erfarenhet än med ljud att göra är roten ST, som förekommer i många ord i flera språk och alltid får oss att tänka på det som är fast och inte rör sig: stå, stad, post, stabil, bestå, måste, basta, staket, bostad …
Denna etymologiska aning har föresvävat mig länge och jag har nu hittat det också hos en av de viktigaste spanska filologerna från 1800-talet, Eduardo Benot, ganska okänd trots att han är viktigare än Saussure och förklarade lingvistiken före Saussure, i termer av Signifiant/signifié.
En annan kanske metaforiskt bildad rot, som jag inte har kunnat få helt bekräftad, är NG, som förekommer i flera språk i ord som har med brist på utrymme och påstötning att göra. I svenska har vi trång, trängsel, ångest och t o m många, mängden. OBS! blanda inte in det med alla förekomster av NG som t ex ”befängd”. Det handlar om att hela tiden förena ett semantiskt bruk med en återkommande ljudsammansättning. Det finns säkrare och osäkrare ordbildningsband. Skeptiker tycker att man inte kan lita på etymologier. Men i så fall ska vi utesluta en stor mängd av våra vetenskapligt accepterade påståenden. Jag anser att etymologiska funderingar är väldigt insiktsfulla och avslöjande.
All detta är snabbt skrivet och kan begrundas och förklaras bättre, naturligtvis. Man kan inte ställa vilka perfektionistiska krav som helst på en blogg.
Jag har knappast klickat iväg mitt förra meddelande då jag upptäcker
vissa språkfel (genusförvanskning) som t ex ”ett språkligt grund”, iställat för ”språklig grund”. Jag behöver kola sådana sakee särskilt, eftersom svenska inte är mitt modersmål. Hänger man upp sig på detta vid läsningen av blogg, då har man tappat meningen.
Man kan lägga märke till frånvaron av pragmatisk uppmärksamhet på språket till förmån för ortografiska och grammatiska ortodoxier. ”Gärna syntax , men först rejäl semantik och ordbildningsuppmärksamhet” skulle jag vilja sätta upp i en modern affisch. Formalismen hjälper inte våra språkkunskaper. ddt är detta som fick Retoriken att paja en gång i tiden.
Oj, kul med sanskrit! Men jag undrar varför du inte visar hur man skriver frasen med de skrivtecken som används för sanskrit, och, faktiskt, varför du inte ens nämner dem? För andra språk som använder andra skrivtecken än våra har du ju gjort så. Sedan skulle jag också gärna vilja ha en förklaring till punkterna under vissa konsonanter, liksom strecken över vissa vokaler (kanske är dessa vokaler långa?). Fixar du detta så blir jag ännu gladare!
Dessvärre fick jag aldrig tag på någon som kunde skriva digital devanagariskrift (som den heter). Både den här vänliga översättaren och en kollega försökte ta sig an uppgiften, men de kunde inte hitta en tillräckligt komplett tjänst för att skriva tecknen på dator. Däremot har du rätt i att jag hade kunnat nämna den. Det är trots allt ett störttjusigt alfabet. Läs mer på exempelvis Wikipedia.
Punkterna och strecken i denna translittererade skrivning har att göra med uttalet. Strecken anger, precis som du trodde, vokallängd. Punkternas funktion har jag tyvärr inte kunnat få bekräftad, men jag är nästan säker på att de står under de konsonanter som ska betonas. Kunniga läsare får gärna fylla på med information!
Prickarna i den här texten betyder att konsonanterna ska uttalas supradentalt, d.v.s som /rt/ i ”värt” eller /rs/ i ”fors” på rikssvenska.
Tack Hannes!
Nöjet är helt på min sida :-)
Nja, även på min förståss!