18. Kinesiska

Dagens julkalenderspråk kallar jag för kinesiska, en benämning som för vissa är självklar men som andra anser är lika generaliserande som att tala om språket europeiska. Som bekant är Kina ett stort land med många invånare, och då faller det sig kanske naturligt att inte alla talar landets språk på samma sätt. Detta har lett till att varieteter har utkristalliserat sig som är så markant skilda från varandra att språkbrukare från olika landsändar knappast förstår varandras vardagliga tal. Vissa kallar varieteterna för dialekter av huvudspråket kinesiska – ett språk som i så fall har 1,3 miljarder talare. Det är nästan en femtedel av världens befolkning. Andra menar att varieteterna är så pass skilda, åtminstone till talet, att man måste tala om olika språk. I så fall är dagens språk mandarin.

Här kommer en helt ny värld med det kinesiska skriftsystemet. Det är fullt förståeligt om meningen upplevs som lite tungrodd när den står där med vilt främmande tecken. Kortfattat kan man säga att skriftsystemet byggs upp av ett antal konkreta eller abstrakta avbildande tecken, som delvis kan kombineras och skapa sammansättningar, och även överföras för att skapa en sorts metaforiska tecken för abstrakta företeelser. Tecknen skrivs traditionellt i kolumner, men det västerländska inflytandet har gjort att man börjat skriva i rader, dock aldrig med mellanrum mellan orden. Detta morfembaserade skriftsystem skiljer sig alltså i grunden från vårt fonembaserade alfabet.

Inte blir dock den kinesiska meningen så mycket enklare om den translittereras till latinska bokstäver: ”Yuányuán de shèngdànlǎorén bǎ Lǔdàofū de mǐzhōu gěi chī le.” På vissa sätt kan man nog säga att kinesiska är det mest svenskfrämmande språket som tas upp i julkalendern. Se till exempel alla accenttecken i meningen; de visar stavelsernas ton. Det finns uppåtgående ´, nedåtgående `, nedåtuppåtgående ˇ och neutrala toner ¯. Att säga i stället för kan innebära slutet på ett lyckligt familjeliv, för då har man just kallat sin mamma för en häst.

På svenska blir meningen ungefär ”Rundrund av julman till Rudolfs risgröt att äta klart”. De tappra själar som hjälpt till med översättningen har haft påtagliga problem med att förklara betydelsen hos partiklarna och le som står före respektive efter Rudolfs risgröt att äta. I princip är det de partiklarna som uttrycker betydelsen att det här är något som hänt färdigt i dåtiden. Sådant som tempus och aspekt uttrycks nämligen aldrig i ändelser eller böjningar på verben, som i många europeiska språk, utan just i småord. Efter ungefär en timmes diskussion bestämde vi oss för att nöja oss med översättningarna ’till’ respektive ‘klart’, även om de inte är helt korrekta.

Den uppmärksamma läsaren har kanske märkt att ordet yuán, ‘rund’, står två gånger i början. Detta kallas reduplikation, och det används här för att skapa en positiv betydelse i adjektivet. Efter en sådan reduplikation är partikeln de obligatorisk. Det är samma partikel som senare i meningen används för att konstruera genitiv på Rudolf.

Ordet för jultomte, shèngdànlǎorén, är förresten en festlig sammansättning. Ordet är uppbyggt av tecknen för ‘helig’, ‘födelsedag’, ‘gammal’ och ‘man’. Det kinesiska ordet för jul uttrycks nämligen just som ‘helig födelsedag’ – shèngdàn. Därpå klistras orden för gammal respektive man. Bokstavligen motsvarar alltså kinesiskans jultomte ‘helig-födelsedag-gammal-man’.

Tack Patricia van der Hoek, Yvonne Carlsson och Håkan Rosenqvist för översättning och grundliga förklaringar.

2 kommentarer

Filed under Julkalender 2010

2 responses to “18. Kinesiska

  1. JLRamírez

    Det var väldigt viktigt att Linnea tog upp ”kinesiska” som en samlad benämning på ett flertal besläktade språk och att det är ”mandarin” som är kinesernas huvudspråk. Det råder nämligen en viss förvirring när man säger att ”kinesiskan” är det mest talade språket. Kinesiskan förhåller sig till sin språkfamilj såsom klassisk arabiska till de språk som talas i olika arabländer eller som latinet till de romanska språken, även om latinet hamnat mycket längre bort från sina avledda språk än arabiskan och förmodligen kinesiskan från sina.

    När man talar om skriftspråk tror jag att det är viktigt att ta fram en distinktion mellan s k ”ideografiska” och ”alfabetiska” teckensystem. ”Ideografisk” innebär att skrifttecknen grundas på synliga bilder (metaforiskt byggda, helt korrekt). ”Idé” har etymologiskt med ”uideo” (video) och därmed med synen att göra. Själva ordet ”idé” bygger således på analogi med synen. Vi brukar även på svenska säga ”ser du inte?” när vi egentligen menar ”förstår du inte?” Även blinda använder uttrycket. När några talar om ”framtidsvisioner” brukar jag kräva ”framtidsmelodier” i stället. Örat kan vara viktigare än ögat för förståelsen.

    Kineserna konstruerade sin skrift utifrån bilder, medan fenicierna satsade på en återgivning av ljudsystemet (de betydelseskiljande fonemen). Det var fenicierna som spred alfabetet över hela Medelhavet. [De gamla egyptierna hade ett blandat skriftsystem, ett slags ”rebus”].
    Alfabetet är en av de viktigaste uppfinningar som ägt rum i Västerlandet och möjliggör kunskapsspridningen kanske bättre än ett ideografiskt system. Alfabetet kan man lära sig under sina barnaår, medan kinesiskan har ett enormt antal tecken och tar säkert en större del av livet att behärska dem i tillräckligt utsträckning. Att läsa ett alfabetiskt skriftspråk är att tillskriva varje ord en kombination av de ljud som betecknas. Att läsa kinesiska innebär en översättning från bild till ljud. Samtidigt som det finns olika tungomål som har kinesiskan som huvudspråk, med mandarin som det viktigaste, använder alla kineser samma skriftspråk, som då läses olika. Det är nog det gemensamma skriftspråket som gjort att man talar om kinesiskan som om det vore samma språk.

    För en tid sedan tog ni upp japanskan i denhär sidan. Jag är helt okunnig och nyfiken på hur det förhåller sig mellan japanskan och kinesiskan. Det sades att det finns visst inflytande från kinesiskan i japanskan. Hur är den japanska skriften konstruerad? Har den ideografiska element eller enbart fonetiska?

    • Linnea

      Det japanska skriftsystemet använder delvis kinesiska tecken, som också kombineras med tecken från de två japanska alfabeten hiragana och katakana. Så här förklarar Nationalencyklopedin det:

      Med tiden utvecklades den moderna japanskans system, där kinesiska skrivtecken (kanji) används för substantiv, verbstammar och adjektivstammar, oberoende av om de från början var lånord från kinesiskan eller inte. Hiragana används för böjningsändelser, grammatiska partiklar och många adverb, och katakana används för lånord från t.ex. engelska, tyska, franska och portugisiska samt för utländska personnamn och ortnamn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s