Dagens lucka bepryds av arabiska, ett av Sveriges absolut vanligaste modersmål. Med sina drygt 147 000 talare är det faktiskt det tredje största förstaspråket i landet, efter svenska och finska. Kanske är arabiska det allra vanligaste förstaspråket hos svenskar som inte kan tala svenska än, eftersom svenskundervisning ingår i finländska skolor. Den som vill lära sig ett användbart språk borde därför rikta in sig på arabiska. I världen beräknas det finnas ungefär 310 miljoner arabisktalande människor.
Jag sa en gång att det georgiska alfabetet är det vackraste jag vet. Det får jag väl stå fast vid, men jag tycker trots allt väldigt mycket om det arabiska alfabetet också. Meningen med latinska bokstäver blir ”Akela baba nowail al-samin halwat al-roz li-Rudolf”. Om vi jämför detta med hur meningen är skriven på arabiska framgår några viktiga kännetecken för arabisk skrift. För det första skrivs arabiska från höger till vänster. För det andra skriver man inte ut alla vokaler på arabiska. Meningens första ord akela skrivs a-k-l, medan baba skrivs b-a-b-a. Huruvida vokalerna ska skrivas ut eller inte har att göra med stavelsens längd.
En bokstav kan ha upp till fyra olika former: en för när den står i början av ett ord, en för mitten, en för slutet och en form för när den står helt ensam. Vi kan till exempel se bokstaven l. I slutet av meningens första ord finns ett l i sin avslutningsform. Då ser det ju lite ut som ett stort j. Det sista ordet i den första raden visar upp ett l i sin startform, utan kroken, men väl med den karakteristiska pluppen i toppen.
Bokstaven n ser ut som en smajly med ett öga i både grundformen och avslutningsformen. Den kan vi se som sista tecken på första raden. I sin startform förekommer den dock också i meningens tredje ord, nowail. Där är bara början av smajlyns mun kvar, men pricken gör att vi kan känna igen den. Också arabiskans i ser ut som en smajly i sin grundform, fast då är prickarna under munnen. I den här meningen förekommer dock i bara i mitten av ord, exempelvis före n:et i det sista ordet på första raden: al-samin.
Arabiskan har bara tre vokaler: a, i och o. I och o fungerar också som halvvokaler motsvarande mjukt j och engelskans w. Ordet halwat, först på andra raden, innehåller exempelvis tecknet för o, som ser ut lite som ett g. Det återkommer i meningens sista ord li-Rudolf (som skrivs l-r-o-d-l-f), och det finns också i första radens ord nowail.
Bokstäverna kopplas alltså delvis samman med varandra, men varje bokstav har regler för hur den kan kombineras. Bokstaven a – det som ser ut som ett vanligt lodrätt streck – kan exempelvis knytas till bokstäver före, men inte till efterkommande bokstäver. Det blir tydligt om man tittar på baba, meningens andra ord. B kopplas till a, men vid nästa b börjar man på ny kula.
Det var visst till att snöa in sig på alfabet i dag. Då finns det ändå mycket kvar att fascineras över kring det arabiska språket, som hur meningen är uppbyggd ”Åt pappa jul den tjock gröt riset av Rudolf”. Verbet först! Bestämd form på attributen i stället för på huvudorden (baba nowail al-samin ‘pappa jul den tjock’)! Dessutom har ju arabiskan en intressant sociolingvistisk situation som huvudspråk i ett tjugotal länder, religionsbärande språk för islam och kulturbärande språk för araber – allt detta gör att det finns flera skilda varieteter av arabiska, men också en högarabiska eller standardarabiska som förenar alla varieteter men som ingen egentligen talar. För att inte ens börja diskutera arabiskans fenomenala sätt att bygga begreppskluster kring en konsonantstam. Mest känd är nog ktb, som exempelvis bygger kitab ‘bok’, kataba ‘han skrev’ och katiba ‘författarinna’ – och därtill avledningar som maktub ‘det är skrivet’, maktab ‘kontor’ och maktaba ‘bibliotek’. Kombinera detta med faktumet att arabiskan bara skriver ut vissa vokaler så har du en gåta att klura på i väntan på julafton.
Tack Tahani Kareem och Gulnar Malasaid för översättningen!
Linneas språkblogg 
Det var med stor glädje som jag såg att arabiska kom på tur. Arabiskan är ett underbart språk. Jag ångrar att jag inte fortsatte lär mig det ordentligt. Genom del lilla jag fick från en av de bästa arabisterna i Madrids universitet på 50-talet fick jag en grundkunskap om språket som varit av stort värde för mig. Genom arabiskans konstruktion av orden utifrån dessa semantiska rötter, som består för det mesta bara av tre konsonanter (Linnea tar exemplet KTB och jag var inne, i en tidigare diskussion, på QBR), får man en hel rad ord med näraliggande betydelse. Jag har kunnat konstatera att så Fungerar även våra språk. Jag har alltid jämfört de centrala konsonanterna i orden för att kunna se en antydan till den etymologiska gemenskapen mellan olika ord. Det var genom att reducera Turku til TRK och därigenom till TRG som jag insåg att Turku och Torg på svenska är besläktade. På samma sätt som TRT i engelska ”tired” och svenska ”trött”. Dessa är två mycket enkla exempel, men jag har en hel rad avslöjande och intressanta exempel. Arabiskan hjälpte mig i förståelsen av etymologin som bekräftas i lexikon som Pokornys eller Meillets. En annan aspekt som jag började se med hjälp av arabiskan, som sedan fick mig på andra språkliga funderingar, är att verbet har en stark betydelse i vissa språk, medan andra (som våra närliggande språk) sätter substantivet i tronen.
Om detta har jag skrivit ganska mycket och avslöjar mycket av vår västerländska mentalitet.
Vi har blivit mer tingsfixerade än handlingsuppmärksamma. Notera dock att ordet ”verb” på latinet (verbum) betydde ”ord”, medan ”substantiv” (från sub-stare) betyder något som är undersåtligt och sekundärt. De flesta ordrötterna i arabiskan bildar i första hand ett verb genom att lägga till bara bokstaven A till varje konsonant. Linnea nämnde just KaTaBa (som är just verbböjningens utgångsord: han skrev) varifrån substativet som betecknar ”bok” (KiTaB) och flera andra ord med analogisk eller associerat grundbetydelse bildas. Jag förstår därigenom vad en metafor och en metonymi egentligen är.
Eftersom arabiskan inte avslöjar i skriften vilka vokaler som läggs till varje konsonant, om de inte handlar om långa vokaler, då måste läsaren i varje fall veta hur ordet ska läsas (om det ska läsas ”kataba” eller ”kutiba” i aktiv eller passiv verbform eller ”kitab” som är substantiv). Det måste innebära att man inte kan läsa arabiska korrekt utan att se ordet i sin kontext. Det vill säga att man inte kan läsa arabiska utan att veta vad som står. Detta ger den arabiske läsaren en förmån. Västerländska språk kan läsas samtidigt som man tänker på något hel annat, bara man kan fonetiken. Jag själv kan läsa finska perfekt utan att knappast begripa ett ord. De språkliga kategoriernas disposition är också viktigt. Om verbet normalt sätt på slutet, vänjer sig dess läsare att lyssna bättre på vad som sägs. Jag lade märket till att tyska barn är mer noga med språket än spanska barn. I spanska säger man det viktigaste i början utan att behöva lyssna noga på det son nyanserar meningen efteråt.
De arabiskt talande talar inte klassisk arabiska, såsom Linnea påpekade. De har sina olika dialekter eller nationella språk. De kan ändå lära sig och använda klassisk arabiska sinsemellan, om de har blivit bildade. Koranen har varit en faktor av betydelse för att hålla det klassiska språket vid liv. Situationen kan jämföras med latinet i förhållande till de romanska språken. Men latinet ligger mycket längre från sina barn än vad arabiska gör. Italienare, fransmän och spanjorer kan inte tala latin med varandra. Annars hade detta varit en resurs som artificiella språk som esperanto aldrig kan åstadkomma, eftersom ett språk ska vara levande och utvecklas för att kunna hävda sig. Vilket också innebär att ett gemensamt språk utvecklar dialekter och skillnader åt alla håll.
Min slutsats är att flera borde lära sig arabiska, om inte annat så för at förstå bättre vad ett språk är och hur det fungerar. Allt detta är ändå kortfattat och kräver mycket mer av reflexion, jämförelser och samtal.
Jag talar bara om det som fyller mitt hjärta, men det behövs många engagerade öronen och ögonen för att dra konstruktiva slutsatser.
Åh så trevligt att få dina förklaringar till hur man skriver arabiska. Jag har vissetrligen en bok som sägs vara en alldeles utmärkt guide till att skriva och läsa arabiska, men eftersom den är skriven på engelska av en egyptier så är den totalt obegriplig! Jag brukar ta fram den boken när allt är hopplöst och jag behöver något som piggar upp….
Nåväl, jag tänkte fråga en sak, det gäller det här att arabiska ”bara har tre vokaler, a, i och o”. Med det måste du väl men vokaltecken? Vad jag kan höra så vimlar det ju av mystiska vokaler i arabiskan. Inte minsttänker jag på det som brukar skrivas ”u” i ortnamn, och som jag antagit varit motsvariegheten till svenskan ”o” (t ex ”Dubai”, ”Luxor”, Tindouf” (i Algeriet, translitteringen är väl fransk här), ”Umm-al-qwain”, och u-et i ”Saudi-”, hur nu det kan uttalas. Hur skriver man de här ljuden? Eller skriver man dem kanske inte alls?
Arabiska är faktiskt ett av de få språken jag skriver om här i kalendern som jag kan lite om. Nå, åtminstone börjar jag i princip få kläm på skriftsystemet.
Jag vet inte om man kan säga att talet har många fler vokalljud. Någon annan får gärna besvara det. Min uppfattning är att korta vokaler på arabiska är så korta att man knappt hinner uttala dem, vilket kanske är anledningen till att det inte finns sådana små nyanser som mellan u-ljud och o-ljud.
Det som skrivs med u i translittereringar motsvarar oftast tecknet ﻭ, som brukar kallas o i svenska beskrivningar. Tindouf skrivs exempelvis تندوف, med det tecknet på näst sista plats. Kombinationen ou är, precis som du säger, nog mer fransk än arabisk. Saudiarabien heter på arabiska السعودية, al-saáudia tror jag man skulle skriva det. Tecknet före o-tecknet, det som bildar en loop, skrivs isolerat ع, och uttalas som ett guturalt a. Det brukar av någon anledning inte räknas som en vokal. Jag tror att det är det som ligger till grund för diftongen au, för normalt finns det inte så mycket diftonger i arabiskan. Det blir väl något slags stopp i ljudflödet efter det guturala avgrundsljudet, och därefter kommer ett o-ljud som inte flyter ihop med det föregående ljudet. [Sa-o-dija] uttalas det alltså nog ungefär.
Ja, där kom ett svar fullt av spekulationer som säkert kan och bör ersättas med fakta. Kunniga läsare får gärna fylla på med sådant.
Jaja, man mumlar bort de korta alltså Läskigt! Och du, även om du tycker att dina svar är spekulationer så är de upplysande. Så himla kul!
Arabiskan har bara tre vokaler, vilket får betraktas som väldigt få jämfört med andra språk. Dessa är /i/ (som i ”fin”), /a/ (som i ”kall”) och /u/ som i ”sol”. Ljuden kan dock realiseras på flera olika sätt i närheten av andra ljud, ungefär som att ä är öppnare framför r på rikssvenska (jämför ”stjärt” och ”skäll”). Därtill är vokalernas (liksom konsonanternas) längd betydelsebärande: ”kataba” betyder ”han skrev” och ”kātaba” betyder ”korrespondera med”.
Tecknet ع, ʿayn, är ett av de märkligaste ljuden i arabiskan och sägs vara omöjligt för utlänningar att lära sig att uttala. Jag läste någon gång att man kom rätt nära om man försökte sjunga den lägsta tonen man kunde, och sedan sänkte den ytterligare ett steg. Det är ett konsonantljud, men inte ens språkforskarna verkar vara överens om exakt vad som händer i munhålan när ljudet produceras.
Det är ganska ovanligt att ljudet translittereras alls, vilket kan leda till förvirring eftersom man kan luras att tro att det som ser ut som en vokalföljd är en diftong, som i fallet Saudi. Mer noggrant skulle det skrivas som Saʿudi. A:et i ordet hör alltså inte till ʿayn:et. Massor av ord och namn som ser ut att börja med en vokal börjar i själva verket med detta tecken, t.ex ʿOmar, ʿIraq och ʿArafat.
Namnet på bokstaven betyder bokstavligt talat ”öga”, och hieroglyfen som låg till grund för tecknet var just ett öga. Troligtvis förklarar det också varför bokstaven ser ut som en liten ögla när den skrivs mitt i ett ord. Etymologisk efterrätt: det svenska ordet ”ögla” kommer faktiskt från ordet ”öga”! :-D
Hatten av för Hannes. Tack för det språkvetenskapliga julbordet!
i arabiska är vokaler inte samma sak som i svenskan. de är vanliga bokstäver men när dem kommer i ords slutet kan grammatiker förandas och en ny grammatik som följes och en ny utal.
t. ex bokstaven ”o” i arabiska skrives ”و” och en annan bokstav som motsvrar ”w” i engelska skrives i arabiskan ”و”. skillnaden mellan båda bokstäverna är en av de utalas ”waw” och den andra bokstaven utalas som o
Hur skulle vi kunna forska och förstå utan ”spekulation”? Det enda som krävs är att spekulationen är autentisk och lägger märke till något som ”faktiskt” ”fram-står” eller
”före-ligger”.
Jag är själv besatt av etymologiska samband för att renodla ordens betydelse och befria dem från det semantiska överskott som språkbruket lägger på dem under tiden. Att spekulera är just att spegla och då måste finnas något som ”ser ut” att utgå ifrån. Vi borde inte använda ordet ”spekulation” som oberoende av fakta. Inbillningen är något annat.
Ordet ”fakta” har också fått en oreflekterad användning. Ordet ”factum” betyder ”det som gjorts” på latin. Vi får tänka på att ”facta” (det gjorda) måste jämställas med ”data” (det givna). Vi säger oss kunna spekulera om det för-givet-tagna. Sedan är det frågan om det verkligen är givet eller ej. Och om det givna är gjort av någon, då är det ett faktum.
Gianbattista Vico hade en filosofisk ståndpunkt som han kallade ”factum-verum”. Hans tes var: ”Människan kan egentligen bara förstå det som hon själv har gjort, det andra kan bara Gud förstå”. För honom var naturfenomen givna, bara det som människan skapar var ”factum”. Mänsklig kultur går ut på att förvandla sådan som är givet till något som vi skapat därav. Vi använder naturen för att skapa kultur.
Hallå där,
för den som vill skriva på arabiska, kan du använda denna virtuella arabiska tangentbord:http://www.clavier-arabe-plus.ma/arabiska-tangentbord-eller-arabiska-keybord-sv.php
Hej Linnea,
Vad roligt att du skriver om mitt modersmål språk arabiska. Det glädjer mig att läser vad skriver svenska talande personer om arabiska. Angående vokaler, arabiska har ju tre vokaler med den har extra rörleser ”movements” som kan sättas på konsonanter för att uttala dem med ljud i, o eller ä. Ibland betyder samma ord olika beroende på dem rörelser som står på bokstavär/bokstav.
Tack att du skriver detta inlägg och hör av dig om du har flera funderingar!
Mvh/ Afkar