Bakom dagens lucka döljer sig ett språk som lämpligt nog har bemärkelsedag i dag. Det är nämligen världsesperantodagen, då det konstgjorda språket esperanto ska högtidlighållas. Esperanto konstruerades i slutet av 1800-talet av den polsk-judiska Ludwik Lazar Zamenhof (som för övrigt skulle ha fyllt 151 år i dag) med en hoppfull idé om att ett nytt och rättvist språk som ingen äger kommer att skänka frid och fred till jorden. Så blev det inte riktigt, men språket har tagit sig och åtminstone några hundra barn i världen växer upp i esperantotalande hem (vilket kan sägas vara en förutsättning för att behärska språket som ett förstaspråk). Det stora antalet esperantotalande har dock tillägnat sig språket i vuxen ålder. Man räknar med att ungefär 2 miljoner människor behärskar esperanto flytande (enligt denna källa).
Tanken är att esperanto ska byggas upp av ”internationella” ord, det vill säga ord med lång historia som spridit sig till flera olika språk. Framför allt är det grekiska och latin som utgör grunden för esperantos ordförråd. Spåret av romanska språk som latin kan vi också se i den bestämda artikeln la (som visserligen inte används i just latin, men väl i spanska, franska och italienska).
När man konstruerar ett språk har man ju förmånen att göra språket regelbundet, så att det ska bli enkelt att lära sig. Till stora delar är också esperanto regelbundet; exempelvis finns konsekvens i att avsluta adjektiv på -a (se ronda ‘tjock’), substantiv på -o (se koboldo ‘tomte’) och adverb på -e. Apropå ändelser kan vi också se kasuset ackusativ i det avslutande n:et i rizokaĉon. Det berättar att risgrynsgröten är utsatt för ätandet. Samtidigt uttrycker verbet formanĝis att tomten inte bara åt (manĝis) utan åt tills allt var slut (prefixet for– betyder ungefär ‘bort’). Det är verbets ändelse –is som uttrycker att ätandet befinner sig i dåtiden. Slutligen kan vi också se det ganska vanliga draget att använda en preposition med den ungefärliga betydelsen ‘av’ för att konstruera genitivfrasen. På svenska blir meningen ”Den tjocka tomten bort-åt risgrynsgröten av Rudolf”.
Tack Olof Pettersson för översättningen!
Linneas språkblogg 
”Vi ŝatas tion ĉi”, ‘Du gillar det här’, som det står om man använder Facebook på esperanto. Apropå luckan häromdagen, om italienska, kan tilläggs att jul på esperanto heter Kristnasko, av Kristo ‘Kristus’ och nasko ‘födelse’.
Som en blandning av två världar då. Undrar om fler språk är så tydliga med julordet. Kan någon fler exempel på språk där ordet för jul innefattar både Kristus och födelse?
Nu finns ordet ‘Julo’ som i nätordboken ReVo får denna förklaring:
Mezvintra festo en Nordeŭropaj landoj: Julo … estas en la skandinaviaj lingvoj la kaj kristana kaj nekristana vorto por la festo, kiun oni celebras baldaŭ post la kaprikorna solstico.
Feliĉan flutjulon!
Ett problem med esperanto är just avsikten att förenkla språket. Jag anser att man inte kan förenkla något utan att därigenom gå miste om uttrycksmöjligheter och nyanser. Enligt mig kan man dock ta bort oregelbundna verb utan att språkets liv går förlorat.
Frågan är dock komplex; kan man t ex hävda att ryska eller polska som allmänt anses som komplexa språk ur många synvinklar (aspekter, kasus, verbsystem o s v) ger modersmålstalarna bättre uttrycksmöjligheter än svensken? I så fall är det inte konstigt att människor känner sig stolta och hävdar att det egna modersmålet minsann är betydligt svårare än de flesta andra språk. Det som då underförstått åsyftas är ju att ett komplicerat språk möjliggör avancerade tankar och på så sätt debatter på hög nivå.
Där vidrör du två klassiska språkvetenskapliga frågor: I vilken utsträckning påverkar språket hur man kan tänka? Finns det språk som kan sägas vara mer komplexa än andra?
Själv utgår jag från att alla språk har alla de uttrycksmöjligheter som deras talare behöver. Språkbrukare verkar ju vara rätt snabba med att konstruera nya möjligheter när språket blir för trångt.
På sätt och vis fördjupar du frågan ytterligare när du vidrör påståendet att sådant som aspekt och kasus kan göra språket mer nyansrikt och på så sätt ge språket fler uttrycksmöjligheter. Sådana drag är ju inte något som brukar dyka upp i språk i våra tider; snarare verkar språken tappa dessa rent grammatiska nyansmöjligheter (på medeltiden hade svenskan exempelvis två till kasus, numerusböjning av verb, och verbformen konjunktiv, men alla dessa former är i dag borta). Det verkar inte som att språkbrukare har någon stor användning av sådana grammatiska finesser, eftersom de överlag försvinner mer än de blir till. Eller kan man tänka sig att språket förändras till att bli mindre användbart, trots att det är språkbrukarna som står för förändringen?