3. Afrikaans

Bakom julkalenderns tredje lucka tittar språket afrikaans fram. Det är ett västgermanskt språk som inte alls är särskilt olikt svenskan, men som talas på betydligt varmare breddgrader i Sydafrika och Namibia. Afrikaans kom till södra Afrika med de nederländska invandrarna på 1600-talet, och talas än i dag främst av vita och färgade, men i mindre utsträckning av svarta. Fortfarande går det att se tydliga spår från det nederländska arvet i språket.



Särskilt lik svenska blir den här meningen med tanke på att v:n uttalas som f i afrikaans, vilket gör att afrikaans muntligen har precis samma ord som vi för både ”fet” och ”fader”. Meningen inleds med den bestämda artikeln ”die”, slående lik tyskans dito. En annan utstickande detalj är att språket använder det isolerade ord se som genitivmarkör: ”Rudolph se rys poeding”. Ord för ord är meningen: ”Den tjock jultomte åt Rudolfs risgrynsgröt”. Främsta skillnaden rent grammatiskt är alltså att afrikaans inte har böjt adjektivet i bestämd form – vi säger ju ”en tjock tomte”, men ”den tjocka tomten” i bestämd form. Denna tendens förekommer visserligen också i afrikaans, men inte alltid för enstaviga adjektiv som ”vet”.

Meningen är översatt av mig från svenska till engelska, och av Lian von Wielligh från engelska till afrikaans. Möjligen finns det några spår från den språkliga omvägen. Google översätt föreslår exempelvis en hopskrivning av risgrynsgröt: ”ryspoeding”, men på engelska skrivs det ju (oftast) ”rice pudding”. Som bekant har engelskan inte helt konsekventa regler för hopskrivning, och så kanske det ligger till i afrikaans också. Den som vill lära sig mer om afrikaans kan läsa en förträfflig språkkurs på Wikibooks.

Advertisements

15 kommentarer

Filed under Julkalender 2010

15 responses to “3. Afrikaans

  1. Hannes

    Jag är inte helt säker på det där med adjektivböjning. Engelska Wikipedia säger att adjektiv i afrikaans böjs efter huruvida de är predikativa eller attributiva, någonting som i alla fall i svenskan sammanfaller med obestämd och bestämd form. Exempel från Wikipedia-sidan är goedgoeie (god → goda) och hooghoë (hög → höga). Jag är definitivt ingen expert på afrikaans så jag vet inte om jag bara snackar gallimatias, men om du vill kolla själv så finns Wikipediasidan här.

    • Linnea

      Du har rätt. Den här meningen var lurig, eftersom ”Monosyllabic attributive adjectives (…) may not be inflected though”. Ordet ”vet” har alltså bara en stavelse, och det är därför det inte böjs. Tack för upplysningen!

      Jag korrigerar i inlägget för att undvika att förvirra framtida läsare.

  2. Stefan Ericsson

    Hej! Afrikaans är inte min starka sida, men nederländska vänstrar jag med, efter att jag i urtiden varit gift med en dam från detta land. Grundat på det så tror jag också att ”ryspoeding” är det rätta sättet att skriva risgrynsgröt, även om jag förvånas av ”poeding”, då det nederländska ordet för gröt är ”pap”. Kan det vara så att översättaren inte känner till att man kokar gröt på ris, och därför har översatt till en rätt som han är bekant med?

    Det var bra att du nämnde att ”v” uttalas som ”f” (om än svagt tonande, ett ljud vi saknar i svenskan), men i grötmeningen finns också annat som är värda att betrakta:

    Först ”oe” i ”poeding”. Detta uttalas som ett svenskt ”o”, något som brukar förbrylla. Anledningen till att man behöver två vokaler för att skriva ljudet är att ”o” uttalas som ”å”. ”oo” motsvarar alltså ett långt ”å”, och inte ett kort ”o” som i engelska. Nederländska ”boom” (träd) uttalas alltså ”bååm”, medan ”boer” (bonde) uttalas ”bor”. ”Boer” är förresten särskilt intressant, eftersom vi i Sverige missuppfattar ordets slut (”-er”) som en motsvararighet till ändelsden ”-er” i t ex ”egyptier”, eller kanske också som en pluralisform. Därför heter det också ”två boer”. Det lyckligaste valet hade i stället varit ”en boer, två boerer” (uttal: bo-rer).

    Det andra är ”y” i ”rys”, som ska uttalas ”äj”. Man säger alltså ”räjs”, vilket gör att uttalet blir mer likt det engelska ”rice” än det svenska ”ris” (på nederlänska heter det ”rijst”). Y-et har sin särskilda historia, eftersom det kommer från ett nederlänskt skrivtecken som ser ut som ett ”U” med ett litet glapp i vänstra stapeln, som om man satt ett litet ”I” ovanför böjen på ett ”J”. Det här tecknet hittar vi inte på våra tangentbord, så när vi ska skriva nederländska ord där tecknet ingår så delar vi på dem, t ex ”Nijmegen” (uttal: ”näjmechen”) och ”Het Ij” (uttal: ”hett äj”). Att afrikaans övergått till att använda ”y” är säkert en välkommen förenkling när man, som i Sydafrika, använder ett engelskt tangentbord.

    • Linnea

      Det här med poeding skulle kunna vara en rest från omvägen via engelskan – som ju oftare använder ”rice pudding” än ”rice porridge”. Samtidigt är det ju ”ryspoeding” som Google översätt föreslår som översättning på ”risgrynsgröt”.

      Tack för att du fyllde på med information om afrikaans uttalsregler. Spännande med boer. Det är ju inte ovanligt att numerusen snurrar till sig när lånord transporteras mellan olika språk. Taliban är ju exempelvis arabiskans dualisform för ”talib” som betyder ”elev”, ”paparazzi” är italienskans pluralform för ”paparazzo”, och det svenska ordet ”kex” kommer från engelskans plurala ord ”cakes”!

      • Stefan Ericsson

        Tack för ”kex”. Jag är en varm förespråkare för ”k-uttalet” av detta ord. Även om mjukvokalskänsliga svenskar håller fast vid sitt ”tjex”.

      • Linnea

        Konstigt nog hör man aldrig någon argumentera för uttalet ”tjeps” för ordet ”keps” (som i mångt och mycket har samma historia som ”kex” – det är engelskans plurala ”caps” som ligger bakom).

      • Hannes

        Det där med taliban är nog bara nästan sant. Såvitt jag vet så är talibān pluralformen av ordet talib i pashto. Pluraländelsen -ān, som används för många maskulina substantiv, sammanfaller däremot med en arabiskt dualis-ändelse. Själva ordet är dock inlånat från arabiskan, med samma betydelse.

  3. Linnea

    Hoppsan, nu råkade jag visst klicka på gilla-knappen på mitt eget inlägg. Så självupptagen är jag faktiskt inte, men jag förstår inte hur man slutar gilla.

    • Stefan Ericsson

      Man kanske borde sluta här, för nu kommer vi lite långt från ämnet, men jag tycker att det är sorgligt att man inte försvenkar stavningen mer än vad man gör på låneord numera. I och för sig görs det försök, och jag hakar alltid på: skriver ”mejl”, ”dejt”, ”gejt”, ”skejtare” etc. Jag tycker helt enkelt att det är fel att svenska uttalsregler helt plötsligt ska upphöra vid ett ord, för att därefter åter plötsligt börja gälla. Förr var det betydligt vanligare att man anpassade stavningen av låneord, oftast ord från franskan men även från andra språk. Genom detta fick vi inte bara ”kex” och ”keps”, utan även så munvänliga ord som ”fåtölj”, ”byrå”, ”sekretär”, ”volang”, ”affär”, ”glass”, ”portfölj”, ”ingenjör”, ”bensin”, ”kabyss”, ”kastrull”, ”kompanjon” etc i all oändlighet. Jag fullkomligt älskar de här orden!

      • Linnea

        Nej för all del, sluta inte. Det är en ära om julkalendern kan leda till såna här mer allmänna diskussioner om hur språk fungerar.

        Jag tror att du har rätt i att man kan se en tendens att vara mer trogen ursprungsspråket vid lånord, i alla fall när det gäller engelskan. En trolig anledning till det är att kunskapen i engelska är så vida spridd att de flesta svenskar har någon slags språkkänsla också när det gäller engelska. Det gör att försvenskade stavningar och försvenskade böjningsformer sticker i ögonen på många.

        Däremot bör man också ha tålamod med språket. Med idogt arbete är det inte otroligt att det är åtminstone mejl, dejt och skejt som får stanna i svenskan. (Formen gejt har jag inte sett i seriösa sammanhang än, och stavningen sätter dessutom igång ännu en lite jobbig debatt om uttal.) Det är inte konstigt om det tar några år innan det sätter sig. Man kan ganska lätt hitta gamla texter som använder lånord som vid den tiden var nya, och därför stavades annorlunda. Jag berör det lite i det här inlägget. Ett annat exempel är det franska lånordet point, som fått försvenskad stavning i poäng, men har kvar ursprunget i den alternativa stavningen pointera.

        Men det är detta språkvården är till för: att putta språket i rätt riktning så att det blir lätthanterligt och användbart. Någon gång i veckan brukar jag banna dåtidens språkvård som satt och sov när det där franska ordet för liten toalettväska kom in i svenskan. Nessessär.

  4. Stefan Ericsson

    Åh, tack, vad bra att du gillar sidospår! Du har säkert rätt i att svenskens i allmänhet (relativ) goda kunskapelser i engelska gör att ursprungsstavningen behålls. Men annat var det förr, och det var då vi fick ”kex” och ”keps”.
    Det finns, som jag ser det, två huvudproblem med att behålla den engelska stavningen. Det ena är det som jag nämnde tidigare, att man, mitt i en sats, tvingas byta regelsystem för uttalet. Att uttala ”site” korrekt strider ju mot rätt grundläggande regler för svenskt uttal. Men det finns ett annat problem också, som jag tror kan vara allvarligare. Det gäller hur man ska kunna skriva avledningar av ordet, alltså hur man går tillväga när man böjer eller klistrar på svenska ändelser. Hur ska man t ex säga och skriva ”site” i pluralis? ”Site-ar” blir ju helt omöjligt, så man kanske väljer ”site-r”, men då måste man uttala det nya ordet på ett sätt som strider BÅDE mot svenskt och engelskt uttal, eller rättare sagt binleda ordet med engelskt uttal och sluta med svenskt. Om man konsekvent skriver ”sajt” försvinner problemet helt, och då går plötsligt både ”sajtar” och ”sajter” (det är väl det senare som överväger). Än värre blir det med verb, typ ”outsorcea”, eller hur 17 det nu skulle kunna stavas.

    Sedan om ”poäng”, vad bra att du tog upp det. Det är ju också ett ord där vi anpassat svenk avstavning till uttal. På franska stavas det ju som bekant ”point”, men uttalas rätt nära det svenska uttalet av ”poäng”. Engelskan har ju också lånat detta ord, men behållit stavningen, voch eftersom engelsktalande har en stark tendens att negligera främmande uttalsregler, så har uttalet där svängt till ”pojnt”. Det tokiga är nu att ordet ”point” med uttalet ”pojnt” sedan lånats in till Sverige igen, och dessutom ibland används i tron att det avser något annat än poäng. Först jag kom i kontakt med detta var när min son, som är överviktig p g a synskada, skulle börja i viktväktarna. I viktväktarna använder man nämligen ett system där man räknar ”points”. Man fick absolut inte säga poäng, och om någon gjorde så blev han tillrättavisad. Man sa: ”Det gäller inte poäng, det skulle så nedsättande får våra deltagare, här är vi postiva och räknar vi istället punkter, alltså points”. Suck!
    Ett liknande, nu mycket påtagligt exempel, är all den reklam som sedan några år hävdar att det och det skönhetsmedlet eller schampot har ”en ny formula”. Vi som vill undvika en ”andra intagning” av låneord har dock, tyvärr, inte annat att göra än att böja oss. När kommersiella media lanserar nyspråk är genomslagskraften så stor att det inte dröjer länge förrän det anses normalt. Fast just i det senare fallet så har jag hört från många att det låter så obildat att använda ”formula”, att reklamen snarare uppfattas som anti-reklam, och då kanske genomslaget minskar. Fast att mina vänner hyser ovilja mot ”formula” kan också bero på att jag är naturvetare (botanist), så många använder dagligen ordet ”formel”. Själv befarar jag dock att det rätt fort kommer att uppstå en betydelseskillnad mellan ”formula” och ”formel”, där den senare hänvisas till kemi etc. Vad tror du?

    • Linnea

      Rätt. Engelska ord som slutar på ett e som inte ska uttalas behöver få en ny svensk stavning för att det ska bli hanterbart. Det gäller date, skate, site, såväl som det nya och lite jobbiga smartphone. Smartphoner och smartphonen är inte helt uppåt väggarna, men de strider mot svenska betoningsregler.

      Och outsourcea är ett idiotiskt ord av fler anledningar än att det inte går att stava.

      Spännande att man inte får räkna ”poäng” i viktväktarna. Det är ju inte helt ovanligt att man byter språk för att sänka laddningen i ett begrepp. Kommer någon ihåg teveserien Tre kronor, där Bimbo sa till Klimpen ”Men liksom, I love you”? Ett lysande exempel, om än lätt löjeväckande. (Lägg då märke till att jag inte ser det engelska ”points” som ett lånord, utan som att användningen av ordet kräver att talaren byter språk. Vet inte om det är en rimlig tolkning, men det var mitt spontana sätt att se det.)

      Det finns några fler exempel på just franska lånord som kommit till svenskan en gång, och så en gång till via engelskan i modernare tid. Pose, för att nämna ett exempel – balettlärare lär uppmana sina adepter att inta en [pås], medan en streetdanslärare hellre pratar om [pöos]. Egentligen finns det väl inget ont i det.

  5. Pingback: Nya favoriter « Inuti kirsi.se

  6. silvicultrix

    Mitt modersmål är afrikaans och det finns flera fel i meningen…det måste vara ”Die vet Kersfeesvader eet Rudolph se ryspoeding”.

    • Linnea

      Tack för upplysningen. Det är mycket möjligt att översättaren inte följer den gängse språknormen. Som så många andra sydafrikaner tror jag att han mest använder afrikaans med familj och vänner, och engelska i mer professionella sammanhang. Kanske har det gjort honom osäker på normen, åtminstone när det gäller sammansättningens hopskrivning. Däremot antar jag att han använder Vader Krismes som benämning på jultomten, även om det ord du föreslår låter mer genuint afrikaanskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s