Betydelse är överenskommelse om betydelse

I mitt förra inlägg konstaterade jag att betydelser inte borde uttryckas med synonymer. I kommentarsfältet till inlägget uppstod en intressant diskussion som till syvende och sist handlar om vad man egentligen menar när man pratar om betydelse.

En kommentatör påpekade att man ofta talar om ordagrann betydelse, och frågade så poetiskt vad ordagrann betyder ordagrant. Precis som en annan kommentatör svarade så pratar man ofta om ordagrann betydelse när man vill komma åt ett ords bokstavliga betydelse, särskilt ifråga om ordets ursprung. Med ordagrann betydelse menar man alltså oftast egentlig, bokstavlig betydelse.

Men precis som kommentatören var så klarsynt att påpeka, är det mycket problematiskt att likställa bokstavlig och egentlig betydelse. Utifrån ett sådant tankesätt kan man ibland höra påståenden som att det ”egentligen” inte ligger något negativt i ordet amatör, eftersom det bokstavligen, ordagrannt, ursprungligt betyder ‘älskare’ eller ‘den som gör något av kärlek’.

Visst är den etymologiska kunskapen belysande och intressant, men den borde inte avgöra ordets så kallade egentliga betydelse. Krasst kan man säga att ords egentliga betydelse står att finna i språkets främsta ordböcker. Också detta diskuterar kommentatören, och skriver att precis som för religionen ligger ordböckernas makt i att ”folk tror på att det de berättar är som det verkligen är”.

Det är sant att ordböckerna har viss möjlighet att styra över vilken riktning våra ord ska ta. Samtidigt bygger ordböckerna till mycket stor del på analyser av vilken betydelse ordet verkar ha i de sammanhang där det har använts tidigare. Ordböckernas syfte är på så sätt först och främst att samla och standardisera den språkanvändning som redan finns.

Betydelse bestäms alltså varken av ursprung eller av ordböcker. I slutändan är det i stället själva språkanvändningen som avgör vad ett ord betyder. Vi kommer överens om att alltid tolka ett visst ord på ett visst sätt: ordet mobiltelefon syftar alltid på en manick av ett visst slag. Betydelse är emellertid också något som växer fram och omformas när vi använder orden. Efterhand kan vi bestämma oss för att bredda ordets syftning till att också innefatta små bärbara datorer, eller omvänt komma överens om ett annat ord för att beteckna samma sak. Detta sker inte på högre seminarier på institutioner för nordiska språk eller på möten mellan aderton sjukt viktiga personer, utan obemärkt i det naturliga språkbruket.

När Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien lanserades hösten 2009 hade jag nöjet att delta på en presskonferens där bland andra Sture Allén presenterade verket. En journalist frågade faktiskt hur ordboksredaktionen avgjorde uppslagsordens betydelse. ”Introspektion”, svarade Sture Allén kvickt. Salen fylldes av ett artigt intellektuellt fniss. Och nog var han rolig, herr Allén. Tänk om ordens betydelse skulle avgöras endast av en ordboksredaktions språkkänsla.

Advertisements

22 kommentarer

Filed under Språk

22 responses to “Betydelse är överenskommelse om betydelse

  1. JLRamírez

    ”Som man bäddar får man ligga”. Nu har jag väckt en av de mest snåriga frågor som finns (ordbildningslära, betydelseskapande och etymologi) och blir tvungen att säga något åt det, även om en riktig utredning kräver något annat än några rader. Missförstånd riskerar annars att skapa nya missförstånd. Vi kanske är inne på en diskussion som kan sysselsätta bloggen under lång tid. Vi får ta några saker i taget.
    Nästan alla de kommentarer som ni för fram för att svara till min fråga tarvar en ny fråga av exakt samma slag. ”Det gäller ansiktet, inte spegeln”. Man kan driva med någon som frågar: ”Vad menar du?” genom att svara ”Vad menar du med ”menar du”?
    Jag finner i alla fall en klok kommentar (nästan den enda som är hållbar i den förda diskussionen): ”I slutändan är det i stället själva språkanvändningen som avgör vad ett ord betyder.” (Låt oss bara bortse från metaforen ”slutändan”). Precis! Det är ordanvändningen som bestämmer, inte någon annan, även om ”auktoriteterna och behovet av att bli förstådda får oss att lyda order. Orden betyder ingenting. Vi ”tolkar” orden. Detta är allt bättre. Sedan handlar det inte om varje särskilt ”ord” för sig eller deras användning i ett sammanhang. Det som står i ett lexikon är bara ett slags statistisk semantik. Ordet ”kunskapa” betydde en gång i tiden ”observera eller spionera”. Idag används det för att lösa ett metonymiskt problem som föreligger i ordet ”kunskap”.
    Ja, ordbildning handlar i mångt och mycket om en etymologisk succession, som inte ligger i ordet, utan i ordens kärna, i dess lexem. Hans Larsson rekommenderade etymologis kunnande som grundläggandeskolämne, men han blev aldrig lyhörd. I stället slutade man att läsa latin och grekiska. Vi vet inte idag varför orden får den betydelsen de får. Vi fattar inte att ordet ”kredit” (i svenskan används bara vid lån och dylikt. I andra språk mycket breddare) har med ”hjärtat” att göra. Eller att ”natur” har (från början) med födelse att göra och att träden inte är natur, utan naturens resultat. Och hur har själva ordet ”ord” bildats, tror ni… ”Det är –vårt med –pråket”, sa gumman.
    Skolan har tutat i oss att de skriftligt skiljbara orden är språkets enhet. Vilket är fel. De har också fått oss att tro att orden är som etiketter av något som finns utanför oss. Om vi i stället säger att de är ett slags etiketter av något som vi ”tänker på” just då, blir det bättre, dock inte helt oproblematiskt.
    Ett annat problem med vår skola är att vi tror att Substantivet är språkets viktigaste kategori. Om någon ber oss att säga ett ord så tar vi spontant upp ett substantiv, ofta betecknande ett materiellt ting (bord, häst). Man kan dock aldrig påstå någonting med mening (tänk på det fina ordet ”mening”, det är viktigt) utan att använda ett verb. ”Verb” på latinet betydde just ”ord”. ”Substantiv” är bara ursprungligen det som ligger under (sub-stare). De indogermanska språket tycks vara förtjusta i substantivet, men det finns andra språk som föredrar verbet. Arabiskan bildar sina ord utifrån en ”verbal” betydelse. (Jag menar då verbal som verb, ty ordet ”verbalt” på svenska betyder också, avslöjande nog, ”språkligt” och närmare bestämt ”muntligt”). (Jag säger ”betyder” men det handlar om ”vi lägger i ordet”, även om vi inte ”lägger” som man gör med en sak på ett bord). Att ge sig in på ordens ”egentliga” betydelse blir en invecklad affär. Det är som att sätta krokben på sig själv.
    I ett icke substantivfixerat språk, om man säger ”detta är et bord” så menar man ”detta är något som jag bordar med”. Vi ser barnet som leker med en kniv och säger, helt felaktigt: ”Det där är ingen leksak!” (Vilket djävla språkdiktatur). Barnen blir bättre som lek-män, bad språket anbelangar. Mitt råd för förskolan är: se till att alla barn blir povelramlar. Så var det i Madrid, då jag var barn och så är det kanske i Göteborg. Inte att förvånas över att Göteborg har förmodligen haft Sveriges bästa lingvister och språkforskare.
    Ni blir säkert mer förbryllade än ”för-brillade”, med dessa för-klaringar. Jag får avsluta denna pass med bara ett klargörande.
    Någon av kommentatorerna använde ordet ”introspektion”. Det passar perfekt i mitt klassiska exempel på hur orden bildas och vad etymologier är för något.
    Det som ligger till grund för språket är ordbildningen, inte de orden som finns i lexikonet. Vi kar förstå varandra genom att återanvända i nya situationer ord som används tidigare och som åhöraren kan känna igen genom något slags analogi (metafor) eller association (metonymi). Om vi skulle bilda nya ord för nya saker och nya företeelser, då skulle vi inte kunna tala. Men det betyder då också att ordens betydelse glider hela tiden. Det är dock så att språkets minsta enhet inte är ordet, utan ordets morfematiska delar. I etymologin är det lexemet som bär grundbetydelsen. Och denna betydelse sprids till en hel ordfamilj. Lexemet handlar om några konsonanter (2 eller 3). Om vi tar lexemet SKP (vilket i tal språket kan förvandlas till SPK eller till SGP, SKB mm) så kan man konstatera att det betyder ”seende”. En inSPeKtör är någon son tittar in. Sedan har vi en hel rad ord som bygger på samma semantiska rot: aspekt, respe(k)t, insikt, skepsis, spegel, horoskop, m m, m m.
    Man ska vara försiktig, så att man inte åstadkommer larviga tolkningar. Att namnet ”Turku” inte är så finskt som man tror, kan man konstatera om man ser att TRK finns också i ordet ToRG. Och att Sverige heter Ruotsi på finska avslöjar bara att det var svenskar som gav namnet åt Ryssland. Det finns rester därav i Roslagen eller i det små hästar på Gotland som heter ”rusar”. Det är viktigt att se hur de europeiska språken hänger ordbindningsmässigt ihop:
    ”trött” och ”tired”, apotek och butik och bodega.
    Att vi kallar ”mobil” en telefon som är ”bärbar” (inte rörlig) beror på att engelskan ställer ofta mer till trassel än till klarhet. I brist på självständig etymologiskt kunnande försöker många göra engelskan till vår moderspråk. Men engelskan är ett sammelsurium av klasiska och germanska ord. Man kan inte hänvisa till engelskan, man måste gå vidare.
    Det här är bara en liten utflykt i ordens användning och utveckling. Det krävs en hel bok för att komma till skott.

    • Linnea

      Tack för en lång kommentar fylld av insiktsfullheter.

      Ett svar av många möjliga: Är det inte naturligt att det är substantiv vi helst gör ord av? Av alla ordklasser är det substantivet som representerar de påtagliga föreställningsbara orden. Det är betydligt lättare att tänka på något man kan se, höra, känna, lukta och smaka på, än att tänka på ett verb som springa utan att koppla det till ett utövande substantiv.

      Ett påpekande: Ordet lexem använder man för att beteckna grundbetydelsen av ett ord. Det du skriver om angående SKP och annat är vad som brukar kallas konsonantstammar. Att du hittar mönster i svenska ords konsonantstammar är nog mest en slump. Semitiska språk som arabiska bygger ord utifrån en konsonantstam (kitab betyder bok, kataba betyder skrev, katiba betyder författarinna osv.). I svenskan gör man ibland så för att böja verb (skriva och skrev har exempelvis samma konsonantstam), men det är inte särskilt vanligt att konsonantstammen överförs till relaterade ord. SPK i insikt har nog inget med SPG i spegel att göra, även om båda orden någon gång i ursprungets dagar kanske kom från latinets ord för seende.

      • JLRamírez

        Oj då! Ursäkta så väldigt mycket. Nu har jag trampat Lnnea på tårna. Drt var i nte meningen. Jag tvekade att ge mig in i en mer utförlig diskussion, eftersom bloggar fungerar lite underligt. Nu har jag hamnat i samma sits som det brukar vara: någon som (utan att känna till varandra ändå betraktas som idiot) har vågat ge sig i diskussion om något som Linnea är expert på. Har vederbörande ett utländskt namn (inte engelskt och inte igenkänt), då är det helt klart att han är en idiot. Sverige är bäst, åtminstone efter USA.
        [Vad heter Linnea i efternamn, förresten? Det har blivit en vana att dölja sig halv anonymt bakom förnamnet i alla sammanhang, som om vi levde på Island. Jag kommer sedermera att tilltala Linnea i tredjeperson eller med ”Ni”, eftersom vi inte alls känner varandra].
        De som känner mig, och inte heller en klok läsare av det jag skrev, skulle aldrig tveka på att medge att det jag tog upp i mitt brev var någorlunda välgrundat. Det finns mycket som man kan säga om språket och som inte är helt belagt. Och jag tycker väldigt illa om långdragna spekulationer (notera detta ord som avslöjar din okunnighet i latinet som svensk etymologi), men jag höll mig till det som jag kan vara någorlunda insatt i. Jag kan vara illa ute någon gång, men inte denna gång. Det finns ganska mycket roligt att ta upp om man vågar börja ”spekulera” (sepegel, SPK) utan att vara alltför ute och segla. Vad jag aldrig gör är, som majoriteten svenska, att låta orden härstamma från engelskan. De gör det ibland direkt, men indirekt går de längre tillbaka.
        Nåväl. Låt mig bara fräck och säga att Linnea, tyvärr, har fel på var och en av sina tillbakavisanden.
        1. Det är kanske ”naturligt” (men helt åt skolgen) att tro att vi lever bland ting som får sin betydelse oavsett vår uppfattning av dem. Jag kan inte skriva en hel uppsats om detta här, men det som får allting kring oss att få en betydelse är deras funktion, ingenting annat. Jag har aldrig ”sett” en dator (även om jag påstår det) men jag ”vet” och ”förstår” vad en ordbehandlare är. DVS. vad det är till för. Våra handlingar avgör betydlesen. (Detta var, en gång, grunden till min avhandling). Skulle en medeltidsmänniska vakna vid liv så skulle han inte förstå någonting av allt det vi har skapat. Men inte heller naturen (som har med verbet nascere att göra), kan vi förstå innan vi har ett förhållande till den. Som sagt, detta kräver en uppsats för dig. Jag förstår dock att Linnea har växt upp med uppfattningen att allt är ting. Jag försökte bara få dig att tänka om det inte kan vara lite annorlunda. Linnea kan peka kanske på ett bord och en häst, men inte på ”avundsjukan” eller ”förlöjligandet”. Att substantivera allting är problematiskt. Linnea kan få litteratur.
        2. Ordet ”lexem” använder man inte för att påpeka ”grundbetydelsen av ett ord” utan för att nämna den delen av ordet som hänvisar (eller påpekar) denna grundbetydelse. Linnea begår en vanlig metonymi och blandar ihop Betecknaren med det betecknade. Jag har inte hittat på ordet lexem själv, men har fått acceptera det från lingvisterna. Lexemet är en morfem (prefix, lexem, suffix) och detta skiljer dem från ”fonem”. Att Linnea inte känner till att det är två-tre konsonanter som utgör en grundbetydelse, som sedan sprider sig till många flera ord, ibland tills de blir oigenkännbara, är hon inte ensam om. Det är inte lätt att känna igen ”Konstantinopel” som bakomliggande ”Istambul”, eller ”Hispalis” bakom ”Sevilla”, men det går att härleda. Vokalerna har inte ett dugg att göra i en lexem, det är bara konsonanter som gäller. Att Linnea inte viste att ”spegel” har med ”speculum” att göra beror på att hon kanske inte kan latin. (Än mindre grekiska och allra minst arabiska, kan jag tillägga i förbigående som lite, men inte mycket, kunnig i alla tre språken). Att K (hårt C) blir G, det vet varenda språkinsatt kotte. Redan vid övergången från svenska till danska sker denna förvandling från hård till mjuk guttural konsonant. Samma som mellan B och P: finnarna väntar på ”pussen”, när vi gör det på ”bussen”. Araberna saknar däremot P och säger ”transburt” för ”transport”, mm mm
        3. När Linnea ger sig in på arabiskan då känner hon bara till ordet KITAB. Men även där har hon en grundregel i arabiskan: hela ordfamilj bygger på en rot som i sin primära och enklaste form är alltid ett verb. Linnea säger det själv: KaTaBa, den enklaste formen är just det som betecknar hela böjningens ursprung och som står alltid för verbfomen som på arabiska blir samtidigt 3:e person imperfekt). Ärabiskan har många fler personer än våra 6 jag-dem. Hela KTBs preteritum böjts: kataba, katabat, katabta, katabti, katabtum, kataba, katabata, katabtuma, kataba, katabna, katabni katabtumna, katabna (om jag minns rätt i alla bokstäver efter 50 år. Jag lärde mig det på 50-talet av en av de främsta arabisterna i Spanien på den tiden). Araberna har, som sagt, såväl dual som manlig och kvinlig böjning för vår DU. Men att den enklaste roten i arabiskan är ett verb och ligger till grund för hela familjen, kan man bara förneka om man är enfaldig. Det finns bara en rot som bara är substantiv, vill jag minnas.
        4. Ja, Linnea: det är faktiskt lexemet, bestående av bara konsonanter, som skapar betydelsen i hela familjen. Det Linnea kallar ”konsonantstam” brukar för att förklara samma ord med olika böjningar, inte för att förena flera ord i en semantisk familj. Det är lätt och ha fel och svårt att ha ”helt fel”, men Linnea har ”faktiskt” helt fel. (Jag följer hennes arroganta stil till ”punkt och pricka” eller ”till prutt och pinka” som mitt minsta barnbarn sade en gång.

        Nåväl, ursäkta Linnea att jag försökte medverka i din blogg som jag tog som mer seriös än andra bloggar. Ja, jag är väldigt intresserad av språket och trodde att bloggen skulle handla om en ”dialog” (jag lämnar ordets etymologi därhän). Jag förstår att det handlar om ett eget altare. Men jag är inte religiös.
        Hej då
        JL Ramírez

  2. JLRamírez

    Jag såg nu att det fanns några stavfel. Jag trodde att jag hade sett allt. Mina fingrar följer inte alltid mitt huvud .

    • JLRamírez

      STRUNTA I FÖREGÅENDE TEXT. DET HÄR ÄR
      BÄTTRE STAVAD. Förlåt!

      Oj då! Ursäkta så väldigt mycket. Nu har jag trampat Lnnea på tårna. Det var inte meningen. Jag tvekade att ge mig in i en mer utförlig diskussion, eftersom bloggar fungerar lite underligt. Nu har jag hamnat i samma sits som det brukar vara: någon som (utan att känna till varandra ändå betraktas som idiot) har vågat ge sig i diskussion om något som Linnea är expert på. Har vederbörande ett utländskt namn (inte engelskt och inte igenkänt), då är det helt klart att han är en idiot. Sverige är bäst, åtminstone efter USA.
      [Vad heter Linnea i efternamn, förresten? Det har blivit en vana att dölja sig halvt anonymt bakom förnamnet i alla sammanhang, som om vi levde på Island. Jag kommer sedermera att tilltala Linnea i tredje person eller med ”Ni”, eftersom vi inte alls känner varandra].
      De som känner mig, och inte heller en klok läsare av det jag skrev, skulle aldrig tveka på att medge att det jag tog upp i mitt brev var någorlunda välgrundat. Det finns mycket som man kan säga om språket och som inte är helt belagt. Och jag tycker väldigt illa om långdragna spekulationer (notera detta ord som avslöjar L:s okunnighet i latinet som svensk etymologi), men jag höll mig till det som jag kan vara någorlunda insatt i. Jag kan vara illa ute någon gång, men inte denna gång. Det finns ganska mycket roligt att ta upp om man vågar börja ”spekulera” (spegel, SPK) utan att vara alltför ute och segla. Vad jag aldrig gör är, som majoriteten svenskar, att låta orden härstamma från engelskan. De gör det ibland direkt, men indirekt går de längre tillbaka.
      Nåväl. Låt mig vara fräck och säga att Linnea, tyvärr, har fel på var och en av sina tillbakavisanden.
      1.Det är kanske ”naturligt” (men helt åt skolgen) att tro att vi lever bland ting som får sin betydelse oavsett vår uppfattning av dem. Jag kan inte skriva en hel uppsats om detta här, men det som får allting kring oss att få en betydelse är deras funktion, ingenting annat. Jag har aldrig ”sett” en dator (även om jag påstår det) men jag ”vet” och ”förstår” vad en dator är. DVS. vad det är till för. Våra handlingar avgör betydelsen. (Detta var, en gång, grunden till min avhandling). Skulle en medeltidsmänniska vakna vid liv så skulle han inte förstå någonting av allt det vi har skapat. Men inte heller naturen (som har med verbet nascere att göra), kan vi förstå innan vi har ett förhållande till den. Som sagt: detta kräver en uppsats. Jag förstår dock att Linnea har växt upp med uppfattningen att allt är ting. Jag försökte bara få henne att tänka om det inte kan vara lite annorlunda. Linnea kan peka kanske på ett bord och en häst, men inte på ”avundsjukan” eller ”förlöjligandet”. Att substantivera allting är problematiskt. Linnea kan få litteratur.
      2.Ordet ”lexem” använder man inte för att påpeka ”grundbetydelsen av ett ord” utan för att nämna den delen av ordet som hänvisar (eller påpekar) denna grundbetydelse. Linnea begår en vanlig metonymi och blandar ihop Betecknaren med det betecknade. Jag har inte hittat på ordet lexem själv, men har fått acceptera det från lingvisterna. Lexemet är en morfem (prefix, lexem, suffix) och detta skiljer dem från ”fonem”. Att Linnea inte känner till att det är två-tre konsonanter som utgör en grundbetydelse, som sedan sprider sig till många flera ord, ibland tills de blir oigenkännbara, är hon inte ensam om. Det är inte lätt att känna igen ”Konstantinopel” som bakomliggande ”Istambul”, eller ”Hispalis” bakom ”Sevilla”, men det går att härleda. Vokalerna har inte ett dugg att göra i en lexem, det är bara konsonanter som gäller. Att Linnea inte viste att ”spegel” har med ”speculum” att göra beror på att hon kanske inte kan latin. (Än mindre grekiska och allra minst arabiska, kan jag tillägga i förbigående som lite, men inte mycket, kunnig i alla tre språken). Att K (hårt C) blir G, det vet varenda språkinsatt kotte. Redan vid övergången från svenska till danska sker denna förvandling från hård till mjuk guttural konsonant. Samma som mellan B och P: finnarna väntar på ”pussen”, när vi gör det på ”bussen”. Araberna saknar däremot P och säger ”transburt” för ”transport”, mm mm
      3.När Linnea ger sig in på arabiskan då känner hon bara till ordet KITAB. Men även där har hon en grundregel i arabiskan: hela ordfamilj bygger på en rot som i sin primära och enklaste form är alltid ett verb. Linnea säger det själv: KaTaBa, den enklaste formen är just det som betecknar hela böjningens ursprung och som står alltid för verbfomen som på arabiska blir samtidigt 3:e person imperfekt). Arabiskan har många fler personer än våra 6 ”jag-dem”. Hela KTBs preteritum böjts: kataba, katabat, katabta, katabti, katabtum, kataba, katabata, katabtuma, kataba, katabna, katabni katabtumna, katabna (om jag minns rätt i alla bokstäver efter 50 år. Jag lärde mig det på 50-talet av en av de främsta arabisterna i Spanien på den tiden). Araberna har, som sagt, såväl dual som manlig och kvinnlig böjning för vår DU. Men att den enklaste roten i arabiskan är ett verb och ligger till grund för hela familjen, kan man bara förneka om man är enfaldig. Det finns bara en rot som bara är substantiv, vill jag minnas.
      4.Ja, Linnea: det är faktiskt lexemet, bestående av bara konsonanter, som skapar betydelsen i hela familjen. Det Linnea kallar ”konsonantstam” brukas för att förklara samma ord med olika böjningar, inte för att förena flera ord i en semantisk familj. Det är lätt att ha fel och svårt att ha ”helt fel”, men Linnea har ”faktiskt” helt fel. (Jag följer hennes arroganta stil till ”punkt och pricka” eller ”till prutt och pinka” som mitt minsta barnbarn sade en gång.

      Nåväl, ursäkta Linnea att jag försökte medverka i din blogg som jag tog som mer seriös än andra bloggar. Ja, jag är väldigt intresserad av språket och trodde att bloggen skulle handla om en ”dialog” (jag lämnar ordets etymologi därhän). Jag förstår att det handlar om ett eget altare. Men jag är inte religiös.
      Hej då
      JL Ramírez

      • Linnea

        Nu får JL Ramírez vara så god att lugna sig vad de personliga påhoppen anbelangar. Regeln är enkel: läsare får gärna kommentera och kritisera, men inte förolämpa.

        För denna kommentar har adjunkt professor Ramírez säkert en hel essä att försvara sig med, och han är så välkommen att publicera den. Härmed slutar jag dock att bemöta dem.

        Hälsningar,
        Linnea (som heter Hanell i efternamn, vilket framgår i bloggens url, på startsidan och på sidan om mig, och således knappast kan betraktas som särskilt anonym)

        PS. Den som vill återgå till ålderdomliga tilltalsvanor ber jag att tilltala mig magistern eller magister Hanell. Allt niande undanbedes, då det är direkt oartigt.

  3. JLRamírez

    Tilltalet Ni brukar jag ej använda. Jag vet hur den infördes för att undvika det krångliga svenska sättet att ta upp tredje person med titeln på.
    Arbetarrörelsen var med på försöket att inför ”Ni” som tilltalsord. Det fanns en affisch vid Arbetarrörelsens arkiv där det stod: ”Säg Ni till varandra”.
    Tilltalet ”Ni” godtogs aldrig. Det verkar som om man inte befriade sig från pluralis-betydelse, såsom man hade gjort på franska (vous). På engelska försvann ordet ”du” (thou) helt och hållet och det blev bara You. Thou används för Gud.
    Det fanns bara en utväg: du-reformen.

    • JLRamírez

      Att sluta bemöta är det högfärdiga sättet som råder i akademisk svensk ”umgängeskultur”. Och den stil som Linnea använder är allt utom vänlig. Det är översittande, när man dessutom hade fel i varje tillrättaläggande. Hon håller stilen i ord och visar sitt förakt mellan raderna. Jag tycker att Linnea får spara föraktet för bättre behövande.
      Att påstå att spegel inte har med roten SPK att göra var makalöst, eftersom ”speculum” visar tydligen varifrån ordet ”spegel” kommer. Vad ska hon då tro om jag säger att ordet HUVUD har samma härstämning som latinets CAPUT? Detta blev jag själv överraskad av, när jag en gång fick veta det vid ett seminarium i nordiska språk.
      Vart vill jag nu komma? Ju: Det råder ett stort förakt för etymologisk kunskap. Och när några ändå försöker ”etymologisera” så blir det löjliga associationer som bygger på missuppfattningar eller larv. Natanael Beckman och Hans Larsson var av den uppfattningen att äkta etymologiskt kunnande är viktig i skolan, som idag behärskas av matte, grammatik och lexikon. Jag försökte bara slå in på detta spår på ett vänligt sätt, inte för att möta okunniga svar om att man har fel, när man faktiskt har rätt.
      Akademiska titlar är jag skeptisk för. Men jag kan inte sticka under stol att jag är både fil dr och docent, även om jag väntade länge på det. Jag blev också ”adjungerad professor” (inte ”adjunkt”). En adjungerad professur skiljer sig från andra professurer genom att den är personlig, inte uppnåd genom en egen ansökan. Man adjungerar en person till en institution på grund av dennes speciella kunskaper i något hänseende, som inte finns i studieplanen. Vederbörande promoveras då till professor efter samma regler och krav som alla andra professorer (med sakkunigas granskning av meriter och ett fakultets inrättande av professuren, som brukar dock vara deltidsbegränsad). Det gäller samma kompetensförklaring men andra anställningsvillkor. Det är en extern institution (ofta ett forskningsråd) som betalar professuren, eftersom den inte finns i den kallande institutionens budget. [Jag ville bara passa på att upplysa om dessa förhållanden, eftersom Linnea tog upp saken själv, på sitt eget ”sätt”].
      Jag reagerade lite grand på Linneas sätt, eftersom jag känner alltför väl till hur svenskar på ett viss akademisk nivå beter sig illa, trots att de gör det bara mellan raderna, utan att använda glåpord och dylikt. De blandar ofta ihop sakfrågan med sitt förakt och förklarar som fel det som är rätt, bara för att det är någon annan som har råkat säga det. Inte ska du lära mig något…!
      Jag är gudskelov osvensk och har min egen stil.
      Jag förvånas dock över att en svensk kvinna numera bär sig åt som en ”svensk man” i översittarposition. Det fanns faktiskt stor skillnad mellan svenska kvinnors och mäns sätt att bete sig (nu talar jag om positionsmänniskor).
      När jag hade ett byråktratiskt problem att lösa, då valde jag alltid en kvinnlig handläggare, om det gick. Bara dessa kunde lyssna och förstå. Situationen har ändrats radikalt på senare tid. Om det beror på feminismens frammarsch, så tycker jag att det var på tiden att den kvinnliga stilen och kunskapen tog över. Om det i stället ska bli en ny machism i fårakläder, då har samhället fastnat ännu mer.

      Ja, ”Jag är en främlig i detta land, men detta land är ingen främling i mig” (Ekelöf)

      JLR

  4. JLRamírez

    Ursäkta att jag inte är färdig. Jag borde faktiskt ha bett Linnea om ursäkt för att jag inte hade kollat hennes utförliga bloggpresentation med namn och redogörelse av utbildning och erfarenheter m m.
    Detta var verkligen en fadäs från min sida.
    Nu vet jag allt som var viktigt att ta hänsyn till om henne. Jag ber om ursäkt för det även om jag står fast vid det jag tog upp i sakfrågor.
    Jag ser att hon har läst t o m arabiska, därför blir jag lite förvånad.
    Nu slutar jag .
    JLR

  5. frida

    jösses!
    jag kan lära dig hur man gräver ett skyttevärn linnea. för säkerhets skull.

  6. Johanna

    Jag måste erkänna att jag inte har läst igenom alla ovanstående kommentarer, men vill hemskt gärna säga något om inlägget.

    Jag tycker att det är väldigt intressant; för visst kan ett ord aldrig bli mer än en bärare av en betydelse? Det är ju det som är ett språk – genom ord två personer accosierar med samma saker kan de kommunicera, de förstår varandra. Eftersom alla accosierar olika och eftersom vi lever annorlunda nu än förr, kan ju aldrig ett ord ha en grundläggade mening utan har alltid ”bara” en gällande mening. Ordets främsta syfte blir på något sätt att fungera här och nu för att vi ska kunna kommunicera. Vilket måste göra det problematiskt att tolka texter från förr – hur kan man vara säker på att man menade samma sak med ett ord då?

    • Linnea

      Precis! Särskilt när det gäller ords laddning är ju språket väldigt flyktigt. Allt rör på sig, både mellan olika tider och mellan olika svensktalande kulturer i den tid vi lever i. Det är en bra poäng att ett ord egentligen inte borde kunna ha en grundläggande mening.

      Det här anknyter till en mycket modern språkbeskrivning som kallas systemisk-funktionell lingvistik (SFL). Den språkbeskrivningen ser det som att texter (och då menar de språkbruk, inte bara skrifter) är betydelseskapande, inte betydelsebärande. Betydelsen är alltså något som skapas när texten används, tillsammans med sändaren med sitt syfte och sin historia, tillsammans med läsaren med sitt mål och sina förutfattade meningar, tillsammans med utformningen på texten. På det sättet menar SFL:are att samma text kan ha flera olika betydelser beroende på att de figurerar i olika sammanhang. De talar också om betydelsepotential i stället för betydelse, för att tydligggöra denna ståndpunkt. Jag gillar den här språkbeskrivningen, för den tar fasta på språkets flyktighet. Men på något sätt får den mig att undra hur vi någonsin kan komma överens och förstå varandra.

      • JLR

        Självklart skapar orden sin betydelse genom bruket från en gång till den andra. Detta kan man dock bara göra genom att knyta an till tidigare användingar med hjälp av två mentala mekanismer: analogi och association. Det är där vi har metaforerna och metonymierna.
        Inte som litterära konstruktioner (som bara är en vidare användning i speciella sammanhanmg), utan just som kognitiva grundmekanismer. Utan en sådan åberopande eller imitativ kontinuitet, där betydelsen delvis bevaras och alltid förändras genom nya bruk, skulle vi överhuvudtaget inte kunna tala och förstå varandra. Man kan inte se språkliga uttryck som isolerade element. De utvecklas och skapar ny mening under tiden. Därför bildas också ordfamiljer och därför talar man om etymologier. Etymologi är inte något isolerat och statiskt. Vi har våra förfäder som gett oss vår existens och nya uttryck har gamla ursprung som också bidragit till deras tillkomst.

      • Johanna

        SFL låter jätteintressant och det är precis det jag menar. Det är en kittlande tanke att vi ”skapar” vårt språk här och nu.

        Men det är också, som du säger, svindlande att tänka på hur fel man kan tolka varandra och hur svårt det egentligen måste vara att förstå varandra. Ändå har vi då inte ens blandat in bryggorna mellan olika språk eller när det gäller text: frånvaron av universalspråket – kroppspråket. Det är ju så mycket svårare att tolka någon vars ansikte du inte kan se.

  7. JLRamírez

    Apropå talet om ”ordagrann” … också kallat ”bokstavlig”:
    I Aftonbladet förelåg en kommentar som kan vara rolig för funderande språkintresserade.
    Det var med anledning av den nyutkomna boken om kungens ungdomsliv. Aftonbladet skriver att bokens författare ”drar bokstavligen ner byxorna på kungen”.
    Om man lägger märke till ordet ”bokstavligen” så visar det sig att ordet inte har en bokstavlig, utan en metaforisk användning. Det är inte så att författarna ”dragit ner hans byxor”. De har naturligtvis bara ”avslöjat intima förhållanden”.
    Ordet ”bokstavligen” (ordagrant) används ibland som motsats till ”metaforiskt”. Men det kan ibland också användas metaforiskt, för att förstärka äktheten av det man gör.
    ”Du är ordagrant en klantskalle!”. Jag då vill man inte nöja sig med att vederbörande tar det som ett skällsord. Man vill t o m göra anspråk på att något som är dåligt sitter fast i hjärnan, rent fysiskt, så att säga.
    (Nu väcker jag också intresset för uttrycket ”så att säga”)

    • Linnea

      Intressant! Jag läste i somras en artikel om att engelskans literally har gått samma väg. När Aftonbladetjournalisten säger att boken ”bokstavligen” drar ner byxorna på kungen, använder den bokstavligen som verkligen. Och också detta ord har ju förskjutits i betydelse: verkligen anknyter till verkligheten som i ‘sammanfattningen av allt som faktiskt och påtagligt förekommer i världen’ (SO). Att kungen fått sina byxor nerdragna är absolut sant, faktiskt och snudd på påtagligt, men bara i den metaforiska betydelsen av byxnerdragning.

      • JLRamírez

        Detta fenomen kan finnas i varke språk, även i spanska och i franska.
        Anders Sigrell, som innehar nu professuren i Retorik i Lund, brukar reta sig på ordet ”egentligen”. Han verkar vilja avskaffa ordet helt. Men detta ord fungerar också på dubbelt sätt. Det kan vara berättigat ibland, men ibland låta som en redundans.

  8. Bra skrivet om ett flytande och svävande fenomen.

    Jag tycker man borde nämna begrepp som ”extension” och ”intention” i sammanhanget (eller ”denotation” och ”konnotation”).

    I slutänden är det väl så att varje språkbrukare förknippar sin egen uppsättning av betydelser med ett ord, och att våra samtal till viss del handlar om att definiera vad man menar med dem.

    • JLRamírez

      Det är viktigt i dessa dagar att föra en klok och genomtänkt diskussion om språkbruket. Det var med glädje att jag fann Linneas blogg som ett gediget forum. Därför hoppades jag, och hoppas fortfarande, att det går att ha en konstruktiv och respektfull diskussion. Det kräver att utgå från att det tas upp begrundade påståenden om språkbruket utan att låta en inbillad uppfattning om den andres kompetens komma emellan och känna sig benägen att bara slå ner och säga emot utan att uttala sig mot bakgrund av sakliga förklaringar och resonemang. Eller ställa frågor och kräva närmare förklaring.
      Mitt långvariga och bevittnade intresse för språkbruket har fått mig att uppmärksamma hur etablerade uppfattningar, systematiska utläggningar och begreppsapparater, (m a o akademiska auktoriteters åsikter) i alltför stor grad motverkar en egen sund självrannsakan av vad vi gör och hur det går till i och kring oss. Naturligtvis ska man lyssna på vad forskare, författare och lärare ”lär oss” (ett tveksamt dubbelriktat svenskt verb), men det är bara genom att införliva det i vår egen erfarenhet som vi verkligen lär oss.
      Jag vill gärna vänligt provocera min samtalspartner att undersöka huruvida en inlärd distinktion, definition, ett använt uttryck, en brukad form, etc. verkligen hjälper dig att förstå det som faktiskt händer inom dig och din omgivning, dvs om det överensstämmer med din erfarenhet. Vi människor ar redskapsberoende (vi använder många och även varandra som redskap) utan att vara helt insatta i hur redskapet fungerar. Men det finns ett redskap som vi ofrånkomligen och rent personligt måste behärska: Språket. Av egen erfarenhet håller jag med Le Clézio, när han i sin Nobelföreläsning sade att ”Språket är mänsklighetens mest fantastiska upptäckt, som föregår allt och skänker allt sin beskärda del. Utan språk ingen vetenskap, ingen teknik, inga lagar, ingen konst, ingen kärlek.”
      Ursäkta denna långa förklaring. Jag ville därmed bara antyda att det kan vara viktig att granska våra begreppsliga verktyg. Jag skulle gärna stanna vid etablerade distinktioner typ ”extension / intention”, ”betydelse” ja t o m ”definition” och reda ut vad som döljer sig bakom dessa ords användning. Det är viktigt att se längre än näsan, men nästan viktigare att se själva näsan (och glasögonen som sitter på den).
      Jag kan som en liten referens säga att jag rekommenderar användningen av synonymlexikon i mycket större utsträckning än den vanliga ordboken. Den hjälper i många fall att välja vilket ord man ska använda för att uttrycka just det som man talar om just då. Det befriar dock inte brukaren från att tänka och välja, men tränar just det. Men framförallt att, med jämna mellanrum, fråga sig ”varför använder jag just detta ord”, vad låter jag ordet betyda? Hur uppfattas det?

  9. Jag tycker hela det språkliga resonemanget är i en ändlös återvändsgränd. Jag är helt med på den språkliga förändringsbenägenheten och försöker, så gott mina instängda sinnen tillåter vara öppen för nya konstruktioner och krumsprång. Men samtidigt tycker jag att sakta flyter den språkliga floden. Jag gör mig än idag ganska så förstådd på den svenska jag en gång lärde mig. Jag förstår även Almqivst och Bellman, fastän de aldrig säger ”statusuppdatering” eller twittra. Det är alltid svårare, och ofta tråkigare, att studera sådant som inte har förändrats.

  10. J L Ramírez

    Vi får tänka på att ordet ”språk” betyder inte bara orden utan också vad vi gör med orden. En metonymi till. Orden sitter fast, men vi väljer olika ord eller förändrar orden från en situation till den andra och vi uppfattar samma uttryck ibland annorlunda från ett användningsögonblick till det andra. Vi uppfattar också orden personligt och således lite olika. Om vi talar med någon som lever i vår egen tid ´, vår egen kultur och vår egen situation, då uppfattar vi orden kanske ganska lika, men så fort vi distansierar oss från varandras tid och situation, då kan det uppstå skillnader i förståelse av vad vi menar. Frågan ”Vad menar du med det?” är ganska relevant, när vi misstänker att vi inte tänker detsamma, trots att vi delar samma uttryck. Det händer också att vi inte riktigt vet vad vi menar och talar papegoj språk, ordagrant inlärda fraser. En artikel som heter ”Konsten att tala, konsten att säga” hittar man i nätet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s