John Steinbeck är en av de största författarna i alla tider. Det har till och med Svenska Akademien kunnat komma överens om. Och även om det inte med nödvändighet finns en knivskarp relation mellan författarteknisk fallenhet och skrivteknisk dito har jag kommit överens med mig själv om att John Steinbeck är en av de elegantaste skriftspråksbrukare jag någonsin stött på. Och det var innan John Steinbeck berättade om när Samuel Hamilton berättade om vad Eva sa en gång i ursprungets dagar:
”Now it goes this way. ‘And Adam knew his wife Eve; and she conceived, and bare Cain, and said, ”I have gotten a man from the Lord.” ‘ ”
Ett citat ska ju markeras med två så kallade snuffar – ”. Om man sedan till äventyrs vill skriva in ett citat i det citatet, ska det markeras med en snuff – ‘. Hade vi räknat åt andra hållet vore det förstås bara att fortsätta uppåt, men nu när vi går från två till ett får man helt enkelt börja om från början om man vågar sig på att skriva in ett citat i ett citat som i sig är en del av ett citat – det får alltså markeras med dubbla snuffar igen. Och ska man sedan ta sig till att avsluta alla dessa tre citat på samma gång, så har man inget annat val än att rada upp de fem snuffarna på ett led – ” ‘ ”.
Jag kan inte låta bli att undra om inte John Steinbeck log lite stolt för sig själv när han skrev denna passage. Sant är nog att det åtminstone delvis var den läggning som fick honom att ta till detta ortografiska trix som gav honom Nobelpriset i litteratur år 1962. Hans språk har en häpnadsväckande skönhet i sin enslighet. ”He was a big man but delicate in a way”, som han beskriver en av sina huvudpersoner i inledningen. Stor men delikat. Det är klart att detaljer bara är detaljer, men vad vore helheten utan dem?
Linneas språkblogg 
En detalj: Inte för att jag är någon expert på engelska men här måste väl ändå delicate betyda ‘späd, klen, ömtålig, skör, spröd’? Eller är det något jag missar här?
Jo visst; delikat är kanske inte bästa översättningen på delicate. Både den engelska och den svenska varianten har flera olika betydelser, och jag tänkte att det var just delikat som låg närmast den betydelseuppsättning som delicate bär på – även om de två orden nog har dragit åt lite olika håll. Översättning är en hel vetenskap, en som jag inte behärskar.
För övrigt är det kanske på sin plats att påpeka att bloggklienten snurrar snuffarna hej vilt bortom min kontroll. På svenska ska vi ju inte snurra dem alls, och på engelska ska de skrivas med tyngden neråt i början av citatet, och tyngden uppåt i slutet. WordPress, å sin sida, snurrar när de känner för det.
Det var det värsta, apropå saker som händer bortom ens kontroll. Jag har inte pulat in ett stort p i mitten av bloggklientens namn; det gjorde den själv. Det går inte ens att ändra.
Det kallas för autokorrigering och är ett elände. :)
Ännu värre. Nu har ordpressen ändrat den enkla snuffen till en dubbel. Det är uppenbarligen helt meningslöst att använda detta publiceringsverktyg för att diskutera skrivtekniska detaljer. Allt ändras ju ändå som verktyget verkar tro att jag menar. Jag betackar mig.
Den som vill veta hur det ska se ut får helt enkelt kolla på bilden. Där har WordPress åtminstone inte lyckats nästla sig in.
Autokorrigering är väl det där skräpet som motverkar Språkrådets rekommendation att man skall använda punkt vid förkortningar. Eftersom autokorrigeringen ständigt korrigerar till versal efter punkten ger man snart upp och börjar utesluta punkterna för att slippa att hela tiden gå tillbaks och ändra.
Det har du nog rätt i. Överlag tror jag att Words gröna och röda linjer har rätt stort inflytande över hur vi beter oss när vi skriver.