Äkta coolt språk

Jag var nog ungefär fyra år första gången jag fick behov att använda ett särskilt ord för att uttrycka min fascination för något. På något sätt tyckte jag att det jag såg var så fantastiskt och så rätt att det inte räckte med ett ordinärt ”Åh!” för att beskriva det. ”Litte” sa jag då. Det var något av en trend på mitt dagis. ”Litte snygg!”, eller helt enkelt bara ”Litte!”.

Några år senare, kanske i åttaårsåldern, kom jag i kontakt med ett nytt modeuttryck: ”A go”. Vi sa det på mitt fritids för att beteckna något provocerande. Ackompanjerat med fnitter kunde det till exempel vara en lämplig respons på ett snuskigt skämt, och med allvarlig röst och höjda ögonbryn kunde det vara en effektiv synonym till ”Glöm det!”. Det var ett ironiskt uttryck; det kom från god och utropades mot saker som inte var goda (eller snarast inte lämpliga).

Det fullkomligen rasar in uttryck i språket som fungerar som kommentarer på lämplighet, särskilt trendbunden lämplighet. Det kanske allra mest välanvända av dessa ord är cool. Det är inte ett helt nytt ord; enligt SO drog det in i svenskan på 1950-talet, just som en variant på metaforen sval, använd exempelvis för att beskriva en lugn och avslappnad person eller en viss typ av musik. I dag behöver dock en cool person inte vara särdeles avslappnad. Snarare fungerar adjektivet som ett allmänt positivt värdeord. Ett par coola skor behöver näppeligen vara sådana som man kan slappna av i.

Den som funderar över synonymer för cool tvingas se sig slagen av en lingvistisk insikt. Visst går det att hitta synonymer (häftig, ball, tuff), men de är både få till antalet och i princip lika vaga och unga som cool är. Häftig användes ju ursprungligen bara för att beskriva snabba och plötsliga händelser, och har enligt SO använts i ”flera decennier”, men uteslutande av unga (vilket tyder på att man bör lägga ordet åt sidan när man passerat ungstrecket, där det nu går). Om ordet ball ges informationen att det funnits i svenskan sedan 1966 och kanske kommer från dialektordet ballra som betyder ‘prata’. Ser vi slutligen på ordet tuff får vi veta att det funnits i svenskan sedan 1923, är inlånat från engelskan (tough ‘hård’, ‘svår’) och kan, med SO:s ord, användas för att beskriva en person ”som (medvetet) gör intryck av att vara orädd och självsäker särsk. om ung person {jfr kaxig}”. Våra spår slutar alltså redan på 1920-talet, inte ens hundra år tillbaka. Vilka ord använde man före det?

Jag ringde min mormor för att luska vidare i detta. Hon är visserligen uppvuxen på 1930- och 1940-talet, men hon kommer från en ort dit trender närmar sig ytterst tveksamt. Som hon minns det så fanns begreppet tuff i hennes medvetande redan på 1930-talet, men hon såg det inte som ett åtråvärt värdeord. Cool och häftig använde hon inte, och ball, berättade hon, fick hon lära sig av Jerry Williams på 1960-talet. Men det är på frågan om vad hon sa i stället som det blev riktigt intressant.

Mormor kunde inte ge mig några tillfredsställande svar på vad hon sa i stället för cool. Ett klädesplagg hon ville köpa kunde hon exempelvis kalla snyggt, modernt eller möjligen läckert. Människor kunde hon i bästa fall kalla för roliga. När hon var lite yngre kunde hon beskriva en syssla som lajbans, men det fick visst något av en töntstämpel när hon kom in i tonåren. Alla dessa ord är dock i bruk än i dag, och de betecknar något annat än det vi söker. Några ord för att beteckna coolhet dök inte upp, oavsett hur djupt vi grävde i mormors ungdomsliv.

Här behöver vi väcka ett gammalt språkvetenskapligt antagande. Det kallas ibland Sapir och Whorf-hypotesen, och handlar om förhållandet mellan språk och tanke. Hypotesen menar att vårt språk både begränsar och bestämmer vad vi tänker på. Vi dödliga uppfattar exempelvis inte äggskalsvit som någon särskild färg utan kallar den bara vit, medan en som arbetar med färg skulle påstå att det är befängt att blanda ihop äggskalsvit och elfenbensvit. Vi dödliga och färgarbetaren har alltså olika språk på denna punkt.

Det är med denna hypotes som grund som jag nu vill dra en hisnande slutsats: coolhet fanns inte på 1930-talet. Åtminstone delvis är påståendet rimligt. Coolhet, i all sin upphöjda vaghet, är nog ett värde som kommer av den ungdomskultur vi haft i västvärlden så länge vi haft råd att låta ungdomar ha en särskild kultur i stället för att sätta dem i arbete vid trettonårsåldern. Dessutom är det antagligen också knutet till urbaniseringen som började i slutet av 1800-talet; coolhet är ju ytligt – det finns ingen poäng med att vara cool i Karlsbäck. Kanske är det alltså så att svensktalarna först år 1923 kunde identifiera de olika kulturella värden som sedan tillsammans kunde ligga till grund för skapandet av det nya ordet tuff. Kanske var värdena betydligt flyktigare före det, och kanske brydde sig svenskarna inte över huvud taget om saker som kunde klassificeras som tuffa. Nej, kanske fanns inte coolhet före tuffs födelse år 1923.

Jag hoppas att någon livsvan läsare kan komma med upplysningar på denna punkt. Stämmer det att coolhet är ett helt nytt påfund (oavsett vad det har kallats)? Och kanske ännu mer intressant: finns det något motsvarande värde från början av 1900-talet som vi inte har ord för i dag?

9 kommentarer

Filed under Språk

9 responses to “Äkta coolt språk

  1. I filmer från 30-40-tal där barn och ungdomar ska skildras gör man ofta så att man låter dem prata södersnack. Såhär: http://www.youtube.com/watch?v=Ny8jvrqniHg

    Du har säkert rätt i mycket av ditt antagande. Det kommer kanske med jazzen. Men nog borde det ha funnits någon slags mellanperiod under tiotalet då man närmade sig det som komma skulle med ord som suverän, alla tiders, allright och lattjo? Det kan ju inte varit så att de 23 bara kom på att något var tufft helt plötsligt? ”Ernst Rolf sjunger Bättre och bättre dag för dag, tufft. Rurhområdet ockuperas, maxat.” Sen vet jag nog inget mer som hände 23.

    • Linnea

      Ja, någon mellanperiod måste det ju ha funnits; det är klart att tuffkonceptet måste ha vuxit fram gradvis. Kanske var det allright, lattjo och alla tiders som ledde tuff till sin storhet. Synd att man inte känner någon som var ung på 1910-talet.

  2. Anders Lotsson

    Det fanns säkert de som beundrade egenskaper som att vara lugn och behärskad, men det kanske inte fanns något särskilt ord för det.
    Det kan vara roligt att veta att Abraham Lincoln använde ordet cool i ett tal 1858 eller 1859, inte om temperatur utan som en ironisk värdering. Tydligen betydde det då ungefär fräck (i negativ bemärkelse), oförskämd. Artikel i New York Times: http://www.nytimes.com/2010/05/30/magazine/30FOB-onlanguage-t.html

  3. Pingback: Tweets that mention Äkta coolt språk « Linneas språkblogg -- Topsy.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s