Mottagaranpassning är att skriva med läsarens glasögon på

Det här inlägget skriver jag för dig. Ja, just dig. Du, som läser detta just nu, du är adressaten för denna text.

”Var inte larvig”, tänker du nu. ”Hur skulle du kunna veta vem jag är? Vad är det här för tramsigt effektsökeri?” Du har förstås rätt. Jag vet inte vem du är. Kanske vet jag inte ens om att du finns till. Kanske känner vi varandra till namnet. Kanske är vi nära bekanta, men inte ens då vet jag nu i skrivande stund vem du är. Och trots detta gör jag anspråk på att skriva just för dig. Är jag larvig? Ja kanske, men jag behöver försöka.

Det handlar om det som brukar kallas mottagaranpassning: det att anpassa en text så att den passar sina mottagare. Det är en svår uppgift, även för de mest drillade skribenter. Först och främst måste man ju ta reda på vilka ens mottagare egentligen är.

En sak vet man förvisso alltid om ens läsare: de läser ens text. Det kan framstå som en trivial sanning, och det är det, men utifrån den kan man faktiskt göra några kvalificerade gissningar om mottagargruppen. Ta dig och den här texten som exempel. Du läser den här texten, och du har kommit ända hit ner – alltså är du någotsånär intresserad. Det är troligt att du är intresserad av språk, eftersom det är temat för de flesta texter som publiceras i den här bloggen. Kanske kan man tänka sig att du även läser andra populärvetenskapliga texter om språk. Detta ökar i så fall chansen att du vet en del om ämnet. Du kanske känner till grundläggande språkvetenskaplig terminologi och är van vid olika språkvetenskapliga tankegångar. Det att texterna publiceras i en blogg kan också skvallra om din ambitionsnivå. Du läser troligen texterna av lust, inte av plikt. Det är inte särskilt troligt att du vill använda inläggen som källor i en vetenskaplig uppsats, men mer troligt att du läser för att bli lagom intellektuellt road. Du förväntar dig nog att det här ska vara en lättsam text.

Trolleri trollera. Nu har jag en ganska detaljerad skiss av mottagargruppen för den här texten. När skissen är färdig ska skribenten försöka sätta sig in i mottagarens situation. Antagligen har skribenten redan en idé om vad den vill berätta i en text, men det är också viktigt att fråga sig vad mottagaren kan vilja veta – och vad den inte vill veta. Skribenten kan också använda sin skiss för att hitta en lämplig svårighetsgrad på innehållet i texten, och fråga sig vad som behöver förklaras och vad mottagaren redan känner till. Egentligen vill jag påstå att mottagaranpassning bara handlar om dessa två frågor: Vad vill mottagaren veta? Och vad vet mottagaren redan? Den skribent som funderar på dessa två frågor kan göra sin text bättre.

Men skrivtips innebär alltid en viss förenkling av verkligheten. Det verkar som att det finns ett recept man ska följa till punkt och pricka, och så blir en gourmetmåltid till text till helt automatiskt. Om skrivtipset lyckas leva som det lär är det smidigt och trevligt att läsa, men det betyder inte att det var smidigt och trevligt att skriva det. Sanningen är att gourmettexter kräver väldigt hårt arbete. Man måste slita sig i håret. Man måste tvivla och grubbla. Man skriver och skriver om, testar, granskar, skriver om igen. I själva verket är det nog så att ju mindre läsaren behöver slita sig i håret för att läsa en text, desto mer har skribenten gjort det för att färdigställa den.