Hej igen. Som jag en smula förnöjt nämnde i det förra inlägget har jag utövat de senaste veckornas sommarlättja i malajiska hängmattor. Närmare bestämt har jag drivit omkring på västkusten av den malajiska delstaten Sabah på ön Borneo. En sådan resa är förstås trevlig för vem som helst, men som språkintresserad kan man dessutom vara säker på att få flera portioner lingvistisk kuriosa serverade. Här kommer några referat av sådana lingvistiska kuriositeter.
Tre olika språk
Det officiella språket i Malaysia är malajiska, eller Bahasa Malaysia, eller Bahasa Malay, eller bara Bahasa. Det är ett kärt barn. Därtill finns det minst två andra stora språk i Malaysia: kinesiska och engelska. Att kinesiska är stort beror antagligen helt enkelt på att det bor många kineser i Malaysia, och engelskans storhet beror nog på en kombination av det vanliga anglosaxiska statusinflytandet och det faktum att Malaysia var en brittisk koloni fram till 1957. Normalt skrivs malajiskan med latinskt alfabet, men det finns också ett alternativt alfabet, kallat Jawi, som är en avledning av det arabiska alfabetet. Allt det här innebar att många affärer och sådant hade tre olika namn: ett namn på en hipp kombination av malajiska och engelska, sedan det namnet skrivet på Jawi, och så ett namn på kinesiska. Alla ska ju få vara med.
… men engelska är ett haltande språk i Malaysia
Engelska var alltså definitivt ett språk i malajernas medvetanden, men det var långt ifrån alla som kände för att prata engelska. Det ledde till två saker: för det första försökte jag lära mig att prata lite malajiska, och för det andra fick jag nöjet att delta i några konversationer som skulle passa hos Stefan och Krister. En gång var jag till exempel i en butik på en rätt avlägsen ö och försökte hitta picknickmat. ”Helo” sa en kanske tioårig flicka glatt när jag kom in i butiken. Det betyder hej. ”Helo”, svarade jag således artigt. ”Apa kabar?” frågade hon, vilket betyder hur mår du. ”Kabar baik” svarade jag, så nöjd över min lingvistiska excellens att det pöste ut ur öronen på mig. Flickan blev ivrig: ”Haba hebu hibu bala?” Pösandet ur mina öron avtog. Jag log olyckligt mot flickan samtidigt som jag spelade upp ekot av hennes yttrande i minnet i jakt på någon av de hundrasex glosor jag dittills hade lärt mig från Lonely Planets turistlexikon. Ingen träff. Jag behövde testa engelska. ”Do you… have… peanuts?” artikulerade jag i ultrarapid. Men min tydlighet räckte inte, så flickan log lika olyckligt mot mig. ”Penis?” upprepade hon trevande. Jag log uppmuntrande, men skakade på huvudet. Sedan bestämde jag att jordnötterna fick vara. ”Terima kasih” sa jag dumt innan jag gick, eftersom denna fras – tack – föreföll mest lämplig bland dem min vokabulär erbjöd. De övriga var bil, rum, bara och räkneorden från ett till nittionio.
Två hejdå
Vad som hade passat bäst som avslut på ovanstående konversation är onekligen ”hejdå”. Här har malajiskan – skulle jag senare få lära mig – ett särskilt intressant drag. De säger nämligen ett hejdå till den som går, och ett annat hejdå till den som stannar kvar. Säg att du har haft en gäst hemma till exempel, och att gästen ska gå nu. ”Selamat jalan” skulle du då säga till gästen. Det betyder ungefär trevlig väg. Du skulle också kunna säga ”Jalan jalan” vilket ordagrant betyder väg väg. Gästen å sin sida skulle hellre säga ”Selamat tinggal”, vilket betyder ungefär trevligt stannande. Ibland var det svårt att bestämma vilket av hejdå:na som passade bäst. I slutet av ett telefonsamtal till exempel – ska man gå eller stanna då? Det hann jag aldrig förstå.
Ja, det var några ax ur skörden. Jag skulle också kunna berätta om hur malajiskan kan upprepa vissa ord i olika grammatiska syften, men mönstret spretar för mycket för att jag ska förstå det – ”ayam-ayam” tycks exempelvis betyda kycklingar, medan ”bagus-bagus” lär betyda mycket bra. Förstod jag det bättre skulle jag också kunna förbluffa med hur malajiskans ord för stycken egentligen betyder frukt: ”dua buah kereta” – två frukt bilar. Vill man däremot prata om två stycken frukter ska man tydligen säga ”dua biji buah” – vilket betyder två gryn frukter. Men nej, det överskrider egentligen mitt turistlingvistförstånd.
Nu återstår således att ta farväl. Och hur blir det nu: Passar det bäst att önska trevlig färd eller trevligt stannande? Är det skribenten som lämnar läsaren eller läsaren som lämnar skribenten? Det är tur att man har sitt modersmål: Hejdå.
Underbar läsning! Vad mer kan jag säga?