Tre insikter från en svensk engelsktalare

Den här helgen har jag haft besök från USA, och därför har jag behövt prata engelska några dagar. Besöket var trevligt, och pratandet var lärorikt. Jag ska dela med mig av tre språkliga insikter som drabbat mig under helgen.

På engelska kan man uttala påståenden som frågor
Den här amerikanen som besökte mig hade en lite förvirrande tendens att uttrycka påståenden med frågeintonation. Det hände till exempel en dag när jag precis kommit hem från universitetet. Vi hade en sån där konversation som man normalt har när någon precis har kommit hem. Hur är det med dig, tack bra, vad har du gjort i dag, jag har pluggat, är du trött, nej men hungrig, och så:

– We have so much food?

En fråga till alltså. Vad ska jag svara? Jag vet ingenting om hur mycket mat vi har. Fast hon sa ju just att det fanns mycket.

– Uhm. Yes. I mean really? Or uhm. I… Good.

Jag har försökt googla efter en grundligare beskrivning av det här fenomenet, men inte hittat något. Det handlar alltså om att uttrycka ett påstående med högre ton i slutet, som man brukar göra vid frågor: ”Do we have any food?” Men jag undrar om man kan uttrycka alla påståenden på det sättet. Man kanske inte kan säga ”I’m hungry?”. Eller kanske kan man det. ”I love you so much?” Man kanske kan tänka sig att det här fenomenet är särskilt vanligt bland yngre engelsktalare – min gäst var i trettioårsåldern. Kanske är det också särskilt vanligt i vissa områden i USA – den här kvinnan kom från Kalifornien. Det kanske finns någon läsare som vet eller tror något om detta?

Det är uttrycksförmågan som räknas, inte ordkunskapen
Jag har aldrig tidigare försatt mig i en situation där jag behöver prata engelska konsekvent i flera dagar i sträck. De första timmarna vred sig min språkkänsla i plågor. Varje gång jag ville säga något hade jag en glasklar bild av hur jag skulle uttrycka mig, men efterhand som jag lät yttrandet rinna ut ur min mun insåg jag att jag saknade just det ord jag behövde för att formulera min poäng. Jag fastnade. ”I lack the words to express myself in English. It’s so…” Hur säger man omständligt nu igen? Omständligt. Omständligt. Min taltur drar ut på tiden. Kom igen nu. Det är ju inget svårt ord. Vad i. Tre sekunder. Fyra sekunder. Jag kommer inte på det.

Efterhand insåg jag att de mer engelskvana svenskarna i mitt sällskap egentligen inte alls hade mer ordkunskap än vad jag hade. Vad som gjorde deras engelska smidig och effektiv var i stället att de klarade av att planera sina yttranden så att de kunde komma runt vokabulärluckorna. ”I have to talk around the words, instead of saying the exact thing I want to express.”

Det är skillnad mellan s och z
Även om min engelska såklart är lite blågul kunde jag allt som oftast göra mig förstådd. Men några få gånger hade vi kommunikationsproblem. En dag var vi ute och inspekterade Stockholm. Hon pekade på ett stort hus och sa:

– What’s that?

Jag tänkte att det måste vara Skansen så jag svarade:

– I think it’s a /so:/.
– What do you mean? Like a lawyer’s office? A place to sue people?
– No, a /so:/.
– Do you mean a sewer? (kloak)
– Fucking hell. It’s a zzz… oooo.
– Oh, a zoo!

Jag vet att engelskan gör skillnad mellan z och s. Det är bara så fruktansvärt omständligt för min tunga att formulera det där surrande z-ljudet, så jag tänker att mina s får duga som ett bara lite felaktigt alternativ. Oftast fungerar sådana lösningar, men det är inte heller konstigt när det blir missförstånd. Jag för min del kan bara nätt och jämt höra skillnaden mellan s-ljud och z-ljud, men för en med engelska som förstaspråk är det antagligen lika stor skillnad som mellan b och p, eller g och k. Som om man skulle säga ”kuppe” i stället för ”gubbe”.

En gång hamnade jag i en motsvarande situation när jag pratade svenska med en som har engelska som förstaspråk. Hon hade varit och klättrat, och förklarade att:

– Jag glömde min selle.
– Din selle? Vad är det för något?
– Du vet, en sån där sak man har när man klättrar, så att man inte ramlar ner.
– En selle? Det har jag aldrig hört talas om. Men jag brukar inte klättra heller, så det är kanske inte så konstigt.
– Är du säker på att du inte vet vad det är? Man har den runt kroppen när man klättrar.
– Jaså, du menar sele.

Det måste vara skavsamt att ständigt behöva vistas i ett språk som man inte äger. Det är min främsta anledning till att aldrig flytta från Sverige. Självklart blir man betydligt bättre på ett språk när man talar det dagligen i flera år, men jag tror att det här skavande och obekväma delvis skulle sitta kvar, åtminstone i min egen språkkänsla. Den svensk-grekiska författaren Theodor Kallifatides förstår kanske det här bättre än någon annan. I diktsamlingen Tiden är inte oskyldig skriver han såhär:

Varje gång jag säger sten
tänker jag på andra stenar,
och havet
betyder bara delvis hav.

(Ur dikten Mitt språk och jag)

15 kommentarer

Filed under Språk

15 responses to “Tre insikter från en svensk engelsktalare

  1. Det där med frågeintonationen påminner om alla unga kalifornska skådespelare, de pratar så. Som i American Pie: ”Once? In bandcamp?” Så jag tror jag har hört talas om att det ska vara något kalifornskt fenomen.

    • Hasji

      Nej, engelska är mitt modersmål, och folk pratar med den där (irriterande) fenomenen här på nya zeeland också, fast är det vanligen unga tjejer som gör det. (förlåt mig om min svenska är obegriplig :D)

      • Linnea

        Där ser man! Även om det är ett kalifornskt fenomen så har det alltså i så fall spridit sig till en ny kontinent. Spännande.

  2. Jonas

    Ja det är de små små detaljerna som gör det. I engelskan såväl som i svenskan. Men TELE2 utnyttjar den svenska okunskapen i engelska genom att låta oss tro att ”får” (sheep) och ”billig” (cheap) uttalas lika.

    Och så finns det folk i Sverige som påstår att vi är tvåspråkiga. Jag tror ändå att du kan mer engelska än de flesta svenskar.

  3. Jag har tänkt bli lite mer elitistisk, som en charmerande gimmick. Lite snällt självironiskt, men i grunden sant. Så här kommer, och här hade det varit en vinjett om jag varit i en panelkomedi på tv, Veckans Språkelitism:
    Själv är jag benägen att hävda att en stor del av svenskarna knappt ens är enspråkiga förrän de lärt sig att sluta säga ”fotnötter”.

    • Linnea

      Hörru ALS, elitism är oklädsamt. Så om man, av charmskäl, ändå känner sig nödgad att hänge sig åt elitism, får man se till att i övrigt vara riktigt välklädd, för att väga upp för elitismens avklädsel. Därför var det bra att du skrev att svenskar är enspråkiga. Roligt. Men vem fan bryr sig om någon säger fotnötter?

      • Hörru LH! Som nyfrälst arrogant har jag svårt att sympatisera med någon slapphänt laissez-faire-inställning till språket. Jag är helt öppen för att språket utvecklas och att man i princip får göra som man vill. Olika uttryck passar olika bra i olika sammanhang. Det finns ingen kontextfri sanning om hur det borde vara. Vill man då låta lite infantil kan man säga ord som vovve, brumbrum eller fotnötter. (Jag känner att jag börjar bli bra på det här).

      • Linnea

        Okej ALS, du vinner den här bataljen. När man argumenterar för sin sak med utrikiska ord så vinner man. Det är förvisso rätt näpet med arrogans.

  4. Nik

    Angående å uttale utsagn med spørsmålsintonasjon: Det kalles uptalk; Mark Liberman på Language Log har skrevet mye om fenomenet. Det er et trekk ved den såkalte Valley Girl-stereotypen, som assosieres med unge jenter fra San Fernando Valley i – nettopp – California.

    Mangelen på /z/ i skandinavisk kan være problematisk når man lærer seg et fremmedspråk. Jeg husker fortsatt hvor rart den franske vikaren vi hadde på ungdomsskolen syntes det var at vi uttalte Zorro med /s/.

    På engelsk skiller de også mellom Miss (/mis/), for ugifte kvinner – altså tilsvarende ‘Frøken’ – , og Ms (/miz/), som er et nøytralt alternativ til Miss og Mrs (Fru). Igjen, et vrient minimalt par.

    (Jeg håper det ikke er et problem at jeg skriver på norsk.)

    • Linnea

      Perfekt, nu har jag ett ord för det där. Uptalk alltså. Tack för att du sa till.

      Angående det här med z igen. Jag minns när jag började läsa engelska i nioårsåldern. Då hade jag samma förhållningssätt till ord som ”three”. Det inledande ljudet var så svårt att uttala, att jag rationaliserade bort det och sa ”tree”. Men då fick jag skäll av fröken, för ”tree” var något helt annat än ”three”. Och det hade hon förstås rätt i.

  5. Kul blogg som vanligt! Din första notering fick mig att minnas en bok av Patricia Highsmith där hon sätter ett frågetecken efter varje replik som en ung amerikan uttalar. Det blir rätt dråpligt.

  6. Fredrik

    Min engelsklärare brukade ta upp ordet ”knees”, som får en helt annan tolkning om man glömmer att surra på s:et:

    ”He fell down on his niece.”

  7. Jänkarna har den opraktiska egenskapen att kalla C för ”see” och Z för ”zee”. Britter kallar Z för ”zed” – ingen risk för missförstånd pga dåligt surr. Så det blir lite konstigt när svenskar ska prata om Jay Z – ”djej see”. Jag hörde det på radion i går morse och tänkte ”Jay C? Va?”

    • Linnea

      Åh, det mönstret har jag aldrig lagt märke till. I skolan fick jag bara lära mig att det hette zed, och när jag har hört zee-uttalet har jag tänkt att det kanske är någon slangvariant. Men det är alltså ett helt land som säger så. Intressant!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s