Special offer for you! En morsdagspresent utan beteckning

Igår var jag i en skönhetsbutik och fick nöjet att tjuvlyssna på en rolig konversation. En liten kille på kanske 10 år sökte upp en expedit och förklarade att han skulle köpa en present till sin mamma. Expediten föreslog en särskild produkt i ljusblå tub.

KILLE: Vad är det för nånting?
EXPEDIT: Det är en body cream.
K: Body cream? Det betyder ju… det betyder ju kropps… kräm. Kroppskräm?
E: Precis, en lotion.
K: Så man kan säga att det är som en salva man använder för att bli såhär halkig?
E: Det är en body cream.

Det verkar helt enkelt inte gå att beteckna något så exklusivt med ett svenskt ord. Varför? Killens översättning på body cream är ju tämligen precis: body betyder kropp, och cream är engelskans variant på det gamla franska ordet cresme, vilket svenskan lånade in just som ordet kräm. Men expediten vill inte ta ordet kroppskräm i sin mun, utan preciserar det engelska lånordet med ett annat engelskt lånord: en lotion. En salva alltså? Nej inte en salva, det är en body cream. De svenska orden betyder ungefär samma sak, men de är inte lika precisa.

Ständigt denna engelskans exakthet. Ständigt uppfattningen att även om översättningen i princip motsvarar det engelska ordet så är det inte samma sak. Och expediten har rätt. Den där ljusblå tuben innehåller inte salva. Helosan som man köper på apoteket är en salva. Fenuril är en kroppskräm. Men Lancôme och Dior har inga salvor eller kroppskrämer. När man köper deras produkter får man nämligen inte bara själva funktionen, utan också en förnimbar känsla av lyx och flärd. Det är därför 150 milliliter kräm från Dior kan kosta 1 495 kronor.

Ord består ju av två saker: innehåll och form. Man tror ibland att relationen mellan de här två är helt knivskarp. Men det är den ju inte; man tycker att det ligger någonting i den ena termen som det inte gör i den andra. Min mormor har stickat handledsvärmare åt mig. Men jag köpte gaiters från Houdini. Formen är uppenbart olika, men innehållet är i princip samma: både handledsvärmare och gaiters står för ett tygstycke som man har runt handleden. Man kan tycka att det borde kvitta vilken form man väljer för att beteckna det innehållet. Men formen är inte bara ett sätt att beteckna innehållet, utan också ett sätt att visa hur vi ska se på innehållet.

Kroppskräm är funktionen som finns i den ljusblå tuben. Om expediten hade kallat produkten för en kroppskräm hade den inte varit så mycket mer än just en kroppskräm. När den i stället får en beteckning som går ett steg ifrån den typiska formen för innehållet förstår man att det ligger någonting mer än själva funktionen i tuben. Det är inte vilken kroppskräm som helst. Det är en body cream.

7 kommentarer

Filed under Språk

7 responses to “Special offer for you! En morsdagspresent utan beteckning

  1. Det är alltså rimligt att anta att något låter exklusivare på ett språk vi inte till fullo behärskar? Är det då rimligt att anta att saker låter naturligare på hemspråket? Surdeg är hippt; med det är ju inte världens marknadsföringsnamn. Ändå heter det aldrig levain eller soudough.

    • Linnea

      Jag vet inte, men jag tror att jag just kom på något världsomvälvande. Det bygger på att de svenska formerna är de typiska formerna. Kanske kan det finnas vissa svenska former som inte är så typiska, men i princip är det så.

      När vi använder en form som inte är typisk, så tänker vi att det måste ligga något mer än innehållet i det som vi betecknar. En body cream är alltså kroppskräm plus något mer.

      Men när det gäller surdeg är det kanske inte exklusivitet vi anspelar på. Det hör nog snarare till en trend som är en slags reaktion mot High Definition Body Lift och liknande beteckningar. Surdeg tror jag hör till en redighetstrend, där vi strävar mot det ursprungliga och gedigna. Det tar lång tid att baka surdegsbröd. Det är riktig mat, redig mat. Tror jag. Därför vore det orimligt att kalla det soudough.

  2. Jonas

    Eller sourdough. Om man ska vara petig. med ett litet ”r” alltså. Sen tror jag att beteckningen body cream eller body lotion hamnar i kategorin marknadsföringsknep, dvs reklammannens eller reklamkvinnans tro att en engelsk benämning helt enkelt säljer bättre. Att surdeg fortfarande heter surdeg kanske beror på att den sätter man själv och då behöver den inte heta sourdough. Om man däremot skulle köpa färdig surdeg så kan den nog få namnet sourdough för att marknadsföraren tror att jag ska köpa mer av den då.

    Den som har sådana böjelser och befinner sig i Stockholm i morgon söndag den 30/5 kan gå och lyssna på ett seminarium om engelskans betydelse i reklamen kl 14.00 till 16.30, Katasalen, ABF-huset, Sveav. 41.

    Se även här:
    http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=29

  3. Henry Thorson

    Bästa Linnea Hanell!

    Jag läste din intressanta artikel i Språktidningen om ‘vi’ och jag tänkte jag skulle passa på och fråga, om vi skulle kunna påverka ‘sakernas tillstånd’ med avseende på det moderna sättet att skriva uttryck och meningar osv, som behöver apostroferas, utan någon form av anföringstecken, enkelt(‘) eller dubbelt(”). I början av din artikel säger du, ”Så låter Gun-Britt Sundström sin romanfigur Martina tänka i boken Maken från 1976.” Tendensen att lämna alla uttryck, som egentligen borde markeras särskilt, u t a n citationstecken är mer och mer tydlig idag. Med tanke på att det numera står varje författare fritt att betitla en roman hur som helst, blir det ofta onödigt krångligt – i synnerhet om man har fantasi – att avgöra vilket som egentligen är den verkliga titeln på en roman. Var det här fråga om ”Maken från 1976” eller bara ”Maken”? Båda uttrycken skulle ju mycket väl kunna vara berättigade som romantitel. Därför borde det vara en given skyldighet att sätta ut anföringstecken i alla sådana och jämförbara sammanhang. Vad säger du om min tanke?

    MVH
    Henry Thorson
    f.d. språklärare(eng-ty-fra-spa)
    fil.mag.

    • Linnea

      Hej Henry!

      Kul att min artikel kunde intressera dig. Du lyfter en intressant fråga här, och därför svarar jag långt i ett blogginlägg. Sammanfattningsvis kan man säga att jag delvis håller med, men inte tycker att det är en given skyldighet att alltid sätta ut anföringstecken. Anledningen är att jag tycker att texten kan bli för plottrig då. Samtidigt är min huvudsakliga slutsats att man behöver bestämma själv när man ska markera titlar. Vaga besked, alltså.

  4. Pingback: Titelmarkering? Fråga din språkkänsla « Linneas språkblogg

  5. Henry Thorson

    Hej igen Linnea!
    Ja, naturligtvis har du rätt. Jag tycker också att texten blir ”plottrig”, så jag sympatiserar helt och fullt med dig. Det är ingen trevlig känsla, när man känner, att man måste använda citationstecken av alla sorterna och därmed riskera att bli övertydlig och göra texten tungrodd. Men samtidigt måste jag berätta för dig, att jag lider, om jag i romaner, artiklar*, essäer eller inlägg i någon sorts debatt etc, känner att jag måste framhäva vissa moment som jag tycker är viktiga för sammanhanget. Det förhållandet att det verkar bli mer och mer likgil-tigt för moderna skribenter att använda de diakri-tiska tecken vi har till vårt förfogande, får åtmins-tone mig att frukta för ett förflackande av det svenska språket. På min tid som elev, framför allt i ungdomsskolan, ansågs bl.a. sådana små hjälpme-del nödvändiga för att grundlägga goda kunskaper i svenska. Det man numera nästan till nöds och nästan enbart använder är kursivering istället och det tycker jag är ett svaghetstecken, som kanske, förskräckliga tanke, beror på stress. Men varför i all världen ska vi ha det så bråttom numera? Ett varnande exempel som gärna gavs förr, var det meddelande som en besökande kung lämnade före sin ankomst med avseende på hur man skulle förfara med en brottsling. Kungen skickade ett meddelande om att mannen skulle benådas: ”Kom-mer, inte halshuggas!” Slarviga tjänstemän skrev istället: ”Kommer inte, halshuggas!”
    Det är ju tur, att vi inte har dödsstraff här i lan-det, för slarv har vi än så länge inte uppfunnit något vaccin emot!
    Tack igen för din artikel om svenskan, för det språket är mitt ‘skötebarn’ i kampen mot ‘svengels-kan’.
    Bästa hälsningar och må så gott!

    Henry Thorson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s