En av de hetaste skrivregelfrågorna genom alla tider är hur man använder semikolon. Det är inte konstigt, för när man
ställer den frågan brukar man ofta få svaret att semikolon är som ett mellanting mellan punkt och kommatecken. Och zepto är det SI-prefix som ligger mellan atto och yokto. En bättre förklaring kan man kanske få till om man först förklarar fenomenet satsradning.
För att förstå satsradning behöver man allra först förstå vad en huvudsats är: Det är en språklig enhet med ett subjekt – till exempel Berta eller solen – och ett finit verb – till exempel svettas eller steker. ”Berta svettas” är en huvudsats. ”Solen steker” är också en huvudsats. Om man sedan sätter in två huvudsatser i en och samma mening, utan att skilja dem åt, så har man en satsradning: ”Berta svettas, solen steker”.
Satsradning ses ibland som ett brott mot skrivregler. Därför kan man skilja huvudsatserna åt på olika sätt. För det första kan man sätta en punkt mellan dem: ”Berta svettas. Solen steker.” (Max skriver bok. Boken är kort. Boken är tråkig.) För det andra kan man sätta in en konjunktion mellan huvudsatserna: ”Berta svettas, för solen steker.” Sådana konstruktioner kan vara bra om man vill klargöra sambandet mellan huvudsatserna. Och för det tredje kan man sätta in ett semikolon mellan huvudsatserna: ”Berta svettas; solen steker.”
Kort sagt ska man alltså använda semikolon när man vill ha två huvudsatser i samma mening, utan att förklara sambandet mellan dem.
Men det går också att sätta in ett kolon mellan två huvudsatser i en mening. Det gör att det ibland kan vara svårt att skilja mellan semikolon och kolon. En bra tumregel är att kolon fungerar som en pil framåt. Ett enkelt exempel, där bara kolon är korrekt, är när man berättar att man ska räkna upp något, och sedan gör det. Då behöver det inte heller vara en huvudsats på andra sidan kolonet.
Det finns tre saker som är bra med sommaren: grönskan, värmen och ledigheten.
Det finns tre saker som är bra med sommaren (de här): grönskan, värmen och ledigheten.
Kolonet fungerar alltså lite som ett osynligt ”det här”. Det är så det används även när texten efter kolonet är en fullständig huvudsats.
Jag gillar sommar: det är så grönt och varmt och ledigt då.
Jag gillar sommar (av den här anledningen): det är så grönt och varmt och ledigt då.
I en sådan mening är dock även semikolon korrekt. Men det betyder inte exakt samma sak; när man använder semikolon har huvudsatserna en mer jämställd relation.
Jag gillar sommar; det är så grönt och varmt och ledigt då.
När den första huvudsatsen inte pekar framåt mot den andra, är semikolon bättre än vanligt kolon.
I princip alla fåglar kan flyga; ett av få undantag är strutsar.
För att hålla sig inom lagens gränser ska man tänka på att ett semikolon i princip alltid ska följas av en fullständig huvudsats. Det är alltså inte korrekt att skriva ”Det finns tre saker som är bra med sommaren; grönskan, värmen och ledigheten”. Men å andra sidan kommer nästan hela det moderna svenska språket från felskrivningar, så om du gör fel i dag kommer åtminstone de kommande generationerna inte att döma ut dig.
Linneas språkblogg 
Kristallklar analys – toppen!
Just ja – det skiljetecknet finns ju också. Och tack!
Lysande!
Tack!
Tack!
Varsågod!
Jättebra, tycker jag, men ska du verkligen flirta så med dem som tycker att man ska få skriva lite som man vill? ”Satsradning ses ibland som ett brott mot skrivregler” säger du. För oss som vill att det vi läser ska vara så klart som möjligt, är det inget snack om att satsradningar är potentiellt förstörande för läsbarheten. Vi förväntar oss en bisats men nej, det kom visst en huvudsats till. Smöra inte för dem som tror att det är en fisförnäm teknikalitet. Bidra inte till deras samling av försvarsmekanismer. Snart är väl till och med naturlagarna integritetskränkande.
Tur att det ändå finns sådana som du…
Det är en intressant fråga du tangerar: Ska man få skriva som man vill? Och om man inte får det: Vem är det då som bestämmer? Vad tycker du själv?
Jag orkar inte leta fram mitt ex av ”Ronja rövardotter” just nu, så ni får tro mig när jag säger att Astrid fläskar i med en satsradning redan på första sidan. Mitt svar på Linneas fråga är: Så länge man är medveten om vilka regler man bryter mot och varför, får man göra som man vill. Annars bleve litteraturen en pappersversion av ”Idol”.
Magister dixit.
Skillnaden mellan semikolon och kolon lär ju snart vara upphävd, ity den uppenbarligen inte lärs ut på Journalisthögskolan.
Äsch, vi struntar väl i journalisterna. Lyssna på hjärtat och på språkbloggarna i stället.
http://www.sprakradet.se/11497
Bra och tydligt förklarat. Jag hamnade här efter at ha sett några inlägg från – troligen yngre – skribenter som hade ovettet att lägga till kolon för att böja verb, ex: ruff:a och stagedive:a. Jag tänkte att detta måste redas ut och i samma veva fick jag semikolonet förklarat för mig. Tack.
Ja, man gör ju så när förkortningar ska bli verb: sms:a t.ex. Men så värst snyggt är det ju inte ens då (jag brukar skriva messa i stället). Stagedive är över huvud taget lurigt att böja i skrift. Stagedajva? Stejdtjdajva? Haha. Scendyka kanske.
När det gäller förkortningar är jag helt med dig, men jag verkar se början av en trend, framför allt inom låneord, då det inte finns en regel hur det införlivats i det svenska språket hur man böjer verbet. Hur skulle man böja stagedive enligt reglerna? Jag kommer övergå till scendyk :-)
Du kanske har rätt, att det är en ny trend att använda kolon när man ska göra verb av lånord som slutar på stum vokal.
Just stagedive tror jag inte att språkvården har uttalat sig om någon gång, men det finns två klassiska rekommendationer för den här typen av problem.
Den ena är att försvenska stavningen av ordet – i detta fall skulle det vara att skriva -dajv och -dajva i stället för -dive och -divea (?). Det har ju till exempel slagit igenom för ordet date, som i böjningar är mycket mer hanterbart med stavningen dejt: dejta, dejter, dejten. Problemet med stagedive, som jag antydde, skulle vara vad man gör av förledet stage. Det är svårt att försvenska stavningen där. Och Olle Josephson, språkvårdsgurun, har även noterat att sammansättningar mindre sällan får försvenskad stavning: gärna fejs, men mindre gärna interfejs (åtminstone i praxis – det är alltså inte en rekommendation utan snarare en iakttagelse). Se här: http://www.svd.se/kultur/sprakspalt/skriv-fejs-men-undvik-fejsrejp_7643910.svd.
Den andra rekommendationen är att försvenska själva ordet – som i exemplet scendyka (och till exempel träffa i stället för dejta). Det kanske är mest praktiskt i detta fall, åtminstone i skrift.
Bra och tydligt förklarat!
Jag gillar semikolon och har alltid gjort det.
Ping: This is not the end but a new beginning – LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR