Jag startade en gång en serie här i bloggen, där jag tänkte mig att gamla språkvetenskapliga mästare skulle livas upp med ett citat. Hittills har Valentin Volosjinov, Gunnel Källgren och Kjell Lars Berge fått vara med. Alla tre är giganter inom språkvetenskapen. Nu behöver jag frångå det temat för en liten stund.
En läsare till den här bloggen tipsade mig om ett blogginlägg som skulle innehålla en lyrisk kärleksförklaring till det svenska språket. Ja, tänkte jag, det kan jag väl läsa. Nu tappade jag bort alla mina ord.
Texten är skriven av en engelsk fysiker som levt i Sverige i åtta år. Han skrev den en natt när han tyckte att han kommit på något smart, och publicerade den sedan på sin blogg. Han är inte på något sätt någon språkvetenskaplig mästare. Men ack, vad ska man med mästare till när man har denna Jonathan Smith?
Du borde läsa inlägget i sin helhet. Se bara titeln: Språk att äga, älska och ärva. Hujedamej.
Inlägget handlar om det språkkrig som pågår i Sverige just nu. Det hävdas från diverse håll att det är lika bra att överge svenskan, att vi borde hänge oss till fullo åt engelskan. På det mer omedvetna planet är dessa krafter ännu starkare. Förnuftiga språkvårdare har pedagogiskt, insiktsfullt och övertygande försökt förklara att det inte går att bara hänge sig åt ett annat språk, att det skulle innebära en katastrof om vi slutade vårda svenskan. Men kriget fortsätter. Och här kommer en engelsk fysiker och förklarar minst lika pedagogiskt, insiktsfullt och övertygande som någon svenskprofessor eller Språkrådettjänsteman:
Språkens rikedom har samma bredd och komplexitet som blommornas och trädens. Inom varje mänskligt språk finns en hel tankevärld, ett universum av tanke och skapande kraft. Språken är inte mer utbytbara eller försumbara än vad världens djur- och växtarter är.
Det är en aning poetiskt, och det behövs nog. Han har rätt. Det går inte att översätta en tankevärld, även om Google översätt bara blir bättre och bättre.
Jonathan Smith beskriver en fasansfull dystopi där svenskan redan har dött ut; där ingen längre kan läsa våra sagor, förstå våra tankesätt, ta del av våra minnen. Vi som lever i dag kommer inte att vara med om det. Ett språkbyte tar flera hundra år på sig. Men det är inte bara för våra kommande generationers skull som vi behöver agera redan nu. Problemen dyker upp så fort vi slutar att vårda svenskan. Vi är inte så pass bra på engelska att vi kan klara oss utan svenskan. Sverige kommer att hamna i ett kulturellt, intellektuellt och politiskt underläge om vi försöker överge svenskan. Om vi överger svenskan väntar först flera generationer av språkförbistring innan dystopin är ett faktum.
Engelska är nödvändigt i ett internationellt samhälle, det råder det inga tvivel om, men svenskan är livsnödvändig. Det behöver inte vara en konflikt mellan dessa två språk. Engelskans utbredning behöver inte konkurrera ut svenskan. Vi kan – och borde – låta båda språken leva och frodas. Eller, som en gammal mästare en gång sa:
Utan svenskan stannar Sverige. Förödelse utan återvändo. Men så ska det inte bli.
[2010-05-17: Jag har korrigerat vissa uppgifter om Jonathan Smith, eftersom de inte var aktuella.]
Linneas språkblogg 
Jag håller med. Men det gäller även engelskan. Alltför ofta hör man, från Språkförsvaret, Olle Josephson och andra språkdebattörer, en inställning som ungefär går ut på att ”ingen vettig person borde använda engelska i ett läge där det går lika bra med svenska”. Men så är det ju inte. Vi är tvåspråkiga. Svenskan är en del av vilka vi är, men det är även engelskan. Poängen är alltså att engelskan inte bara är ett nyttospråk, det är en del av vår kulturella identitet – på samma sätt som svenskan, låt vara (för de allra flesta) en inte lika stor del.
Jag tror att det finns en bred enighet bland de som diskuterar språkfrågor om att vi bör försöka bygga en tvåspråkig framtid, och det är bra. Men jag vill hissa en liten varningsflagg därför att jag är osäker på om många språkmänniskor egentligen förstår hur viktig engelskan är för många människor i vårt land. Jonathan Smith skriver att det är invandrarna som håller svenskan vid liv – jag tror att han har rätt, men det är i så fall en livsuppehållande åtgärd på nåder. Svenskan är majoritetssamhällets, vardagsrasismens, diskrimineringens språk, medan engelskan är nyckeln till en framtid som är tusen gånger större än vad Sverige kan ge. Vi har ingen rätt att förvänta oss att våra invandrare ska använda svenska, eftersom de med all sannolikhet skulle klara sig betydligt bättre i engelskspråkiga samhällen. (Arbetslösheten bland somaliska invandrare är till exempel mångdubbelt högre i Sverige än i USA.) I den mån vi har sådana förväntningar uttrycker det bara en illa undertryckt rasistisk attityd enligt vilken olika människor behandlas olika – invandrare från Västerlandet klarar sig långt bättre på engelska i Sverige än invandrare från, låt oss säga, Mellanöstern. Jag vet inte vad jag försöker säga, men kanske är det att en språkvårdspolitik som slentrianmässigt antar att alla som inte använder svenska är okunniga tölpar inte kommer att nå särskilt stora framgångar. Det gäller att övertyga folk om varför de faktiskt bör använda svenskan, istället för att (som Språkförsvaret gör) i förtäckta ordalag skälla ut dem.
Väl talat, David. Det är viktigt att man inte förenklar språksituationen i Sverige. Språkpolitiska beslut behöver bygga på en komplex språksyn som inte rationaliserar bort viktiga aspekter, som att engelskan är ett nödvändigt världsspråk.
Det tror jag emellertid att lejonparten av språkvården har förstått. Det kom till exempel en mycket insiktsfull avhandling för några månader sedan, som handlade om engelska i Sveriges undervisning. I stället för att stanna vid att måla upp problem försökte forskaren – John Airey – undersöka hur vi behöver förändra undervisningen när den ges på engelska till svenskar. Mer sådan forskning behövs; annars kommer språkvårdarna bli ett missnöjesparti i språksamhället som inte gör annat än att gnälla över att Stockholm är The Capital of Scandinavia.
Den som är intresserad av engelskspråkig undervisning i Sverige kan för övrigt kanske gilla Språkrådets rapport Engelska eller svenska? En kartläggning av språksituationen inom högre utbildning och forskning. I den framgår det också att det finns en hel del kunskap att ta del av i språkplaneringen.
David, jag håller inte med om att vi är tvåspråkiga – långt därifrån. Skandinaver anses ju vara duktiga på engelska, åtminstone jämfört med tyskar, fransmän, italienare och många andra folk. Men det betyder ju inte att vi är tvåspråkiga. För att vara riktigt tvåspråkig måste man behärska två språk på ungefär samma nivå och det är det nog väldigt få som gör i Sverige. De flesta som läst engelska i skolan står sig ganska slätt i lite mer djupgående diskussioner med de som har engelska som modersmål.
Däremot är det det ju väldigt bra att kunna engelska naturligtvis, liksom andra stora språk. Tyskland är ju vid sidan om USA Sveriges största handelspartner och de svenska företag som har tysktalande personal har en stor konkurrensfördel. Likaså att prata franska med fransmän öppnar dörrar, hela sydamerika öppnar sig för den som kan spanska eller brasilianska. Språk och kultur hänger intimt samman och att nöja sig med att kunna engelska eller amerikanska ger en väldig tyngd år anglosaxisk kultur. Hur många svenskar vet lika mycket om tysk, fransk, spansk eller italiensk kultur som amerikansk? Våra tv-kanaler, inklusive SVT, matar oss med engelskspråkiga program och det är därför inte konstigt att vi svenskar påverkas starkt av framför allt amerikansk kultur. Då är det ju inte heller så konstigt att vi anammar Halloween, att ICA börjar prata om Thanksgiving, att vi vill ha skyskrapor i Stockholm osv. Reklamfirmor vet att vi låter oss imponeras av amerikanska och gör därför reklam där man till exempel kan höra ett svart får prata bräkig amerikanska och som dessutom lurar oss att tro att ”billig” och ”får” uttalas likadant på engelska.
Intressant i sammanhanget är att svenska blev officiellt språk i Sverige 2009-07-01:
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/129267
Tja, det är klart att andra språk också är viktiga. I princip kan man ju påstå något så krasst som att ju fler språk svenskar kan, desto bättre.
Sedan tror jag nog att det finns seriösa tvåspråkighetsforskare som påstår att många svenskar är tvåspråkiga (med engelska som andraspråk). Tvåspråkighet är ju inte ett fast begrepp med en definition skriven i sten. Svenskar är bra på engelska – inte lika bra som de som har engelska som förstaspråk, och inte lika bra som invandrare i engelsktalande länder, men bra. Jag tror jag läst någon gång att man räknar med att 85 procent av Sveriges befolkning kan föra ett vardagligt samtal på engelska. Och nej visst, ett vardagligt samtal är inte det enda man behöver klara av innan man är riktigt flytande på ett språk. Men det är trots allt betydligt mer än vad jag klarar av på spanska, ett språk jag har pluggat i sex och ett halvt år.
Några intressanta länkar om svenskars tvåspråkighet:
Först från Sveriges Universitetslärarförbund:
http://www.sulf.se/templates/CopyrightPage.aspx?id=4784
Som avslutas såhär:
”SVENSKAR HAR LÄNGE invaggats i tron att de kan engelska. Färska undersökningar visar dock att så inte alltid är fallet. Vi dubbar inte våra filmer, och de flesta ungdomar kommunicerar bättre på engelska än majoriteten av ungdomar i andra europeiska länder. Svenska och engelska är dessutom närbesläktade språk vilket gör att vi redan där har ett försprång i internationell jämförelse. Sanningen är emellertid att även om svenska ungdomar fortfarande kan kommunicera bra på engelska i informella sammanhang, så har deras läsförmåga och språkliga korrekthet på högre nivå försämrats avsevärt under de senaste tio åren, vilket lyfts fram i debattartikeln ”Engelska kan väl alla?” i Universitetsläraren 20/2005. Regeringens nya språkproposition är lovvärd, men för att målen inte ska stanna vid goda intentioner måste regeringen även ställa krav på hur våra studenter ska bli bättre i engelska. Detta gäller i synnerhet lärarstudenter som ska undervisa framtidens studenter i språk. Om inte specifika krav ställs på innehållet i lärarutbildningen kommer inte framtida lärare och därmed generationer av studenter heller att bli bättre i språk. Det behövs politiska beslut och resurser för att stärka engelskan, den kommer inte av sig själv.
CATHRINE NORBERG
lektor i engelska
MARIE NORDLUND
doktorand i engelska
Luleå tekniska universitet”
Och sedan Skolverket som jämför ungdomar från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Frankrike, Nedeländerna och Tyskland:
http://www.skolverket.se/sb/d/205/a/825
En intressant SvD-artikel om engelskans ställning i Sverige:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/overtro-pa-engelskans-betydelse_3823653.svd
Länken till Jonathan Smiths inlägg om svenska språket har ändrats till denna: http://www.språkförsvaret.se/sf/index.php?id=1217