Just nu är mitt uppsatsarbete fokuserat på Karin Mårdsjös avhandling från 1992. Den handlar om handböcker för den tidens mikrovågsugnar och ordbehandlingsprogram. Handböckerna har en minst sagt ljus framtidssyn. Se här hur en handbok till ett ordbehandlingsprogram beskriver varför datorer är bättre än skrivmaskiner:
I fortsättningen slipper du korrekturläsa texter skrivna av andra, rättade av andra och kanske försenade av andra. Nu kan du själv styra när dina brev ska skrivas, hur de ska se ut och när de ska vara klara.
(Citat i Mårdsjö 1992 s. 138)
Antagligen missförstår jag något. På vilket sätt slipper man korrekturläsa andras texter bara för att man har ett ordbehandlingsprogram? Är det för att inte alla hade en egen skrivmaskin? Och varför skulle ordbehandlingsprogram göra att man har större makt över när ens texter ska vara klara? Jag skulle gärna bestämma att min uppsats vore färdig… nu!
Men det funkade inte – trots att jag har ett splendiöst ordbehandlingsprogram. Tydligen måste man använda det också.
Linneas språkblogg 
Men Linnea. Det står ju att du kan styra över när dina brev ska skrivas och vara klara. Ingenting om uppsatser. Så när du ska författa ditt grattisbrev till kronprinsessan kanske du kan få hjälp av ordbehandlingsprogrammet! ;)
Fast kopplingen andras texter-mina brev förstår jag inte. Är det att andra kan mata in texterna i ordbehandlingsprogrammet och vips kan du ta kaffe istället för att saola?
Ursäkta, jag generaliserade visst.
Nej, jag förstår inte heller den kopplingen. Det verkar som att texten talar till någon som har en sekreterare som skriver alla texter åt den. Men ordbehandlingsprogram är ju inte nämnvärt enklare att manövrera än en skrivmaskin. Sekreteraren borde därför, i så fall, fortsätta skriva texterna. Så jag förstår ändå inte. 90-talet var en underlig tid.
Det gläder mig att läsa lite förnuftig kritik av datoriserade skrivredskap. Teknikens påverkan på skrivkonsten är grovt underskattad. Till exempel finns det dem som ifrågasätter att svenska barn ska ens lära sig att skriva för hand. Är det inte dags för en mer seriös debatt?
Jag vill passa på och rekommendera två böcker som utforskar dessa frågor. En gedigen analys ges i ”The Act of Writing” av Daniel Chandler (1985). Boken kan laddas ner gratis från författarens hemsida. En mycket fin och något smalare bok, på svenska, är ”Tag och Skriv, pennans historia”, av Per Cullhed (2006).
Jag är inte säker på att jag vill kritisera datoriserade skrivredskap. Det behövs förstås kritik, och beröm, men framför behövs allt forskning.
Det finns forskare som tycker att barn ska lära sig att skriva på dator först, för att processen inte ska sinkas av den motoriska färdigheten i att hålla pennan rätt. Men sedan behöver de förstås också lära sig att skriva för hand – det kan knappast vara seriöst att hävda något annat.