Frasen o.s.a, som du till exempel kan hitta på ditt inbjudningskort till kronprinsessbröllopet i sommar, har länge varit på väg att etableras som ett eget verb. Förkortningen står för ”om svar anhålles”, en fras som man av naturliga skäl rätt sällan hör uttalad. Däremot är det praktiskt att ha en kort formel för betydelsen ”säg till senast det här datumet om du har tänkt komma eller inte”. För en sån där harang passar ju inte på styvt papper med guldkanter, stämplat med sigill.
Traditionellt har vi alltså löst det här genom att skriva ”O.s.a. Senast den 30 april” (även om det inte ska vara stort s på senast, men kungen har som bekant lite trassel med skrivandet). Det är tänkt att utläsas ”om svar anhålles senast den…”, men det struntar vi i. Svenska verb i imperativ slutar på a, och så gör även o.s.a. Dessutom förekommer förkortningen på en plats i en mening där vi också skulle kunna ha ett imperativverb. Därför går det utmärkt att förvandla förkortningen till ett eget verb: att osa (betydelse ‘ge svar på inbjudan’ eller ‘tacka ja till inbjudan’). Osar, osade, osat.
H.M. konungens riksmarsalk på nådigt uppdrag verkar tyvärr ha glömt bort att skicka min inbjudan till prinsessbröllopet. Däremot fick jag en inbjudan till en festkväll hos Umeå-klädbutiken Kii. I sin inbjudan skrev de ”Kom förbi butiken och osa för platserna är begränsade!”. Här betyder osa alltså endast ‘tacka ja’ eller ‘anmäla sig’. Så jag, som tyvärr har lite väl lång resväg till festkvällen, behöver inte osa mitt nej. Men det beror bara på sammanhanget, på att det var en öppen erbjudan. Till vigselakten mellan H.K.H:n och Herrn bör man nog osa i alla lägen.
Linneas språkblogg 
nä, inte anbedes, anhålles är det allt…
Hoppsan, du har rätt. Det där inlägget publicerade jag samma dag som jag frågade en professor vad ”gör” är för grammatisk form. Inte en av mina formtoppar alltså.
Jag korrigerar inlägget för att inte sprida falska uppfattningar, men erkänner villigt min fadäs och ger Karin all cred för att det nu står rätt.