Babel är det bästa som går på teve just nu. Den som inte förstått det än har fortfarande chansen att uppdatera sig på svt play. För några veckor sedan hade Babel-studion besök av två människor som förenades under rubriceringen gamla kommunister: Jan Guillou och Henning Mankell.
Det råder inga tvivel om att Jan Guillou är rätt nöjd med sig själv, och det är nu inte för inte: han har lyckats klämma ur sig kanske 50 böcker, han har suttit i fängelse efter att ha avslöjat orättvisa förhållanden i samhället och han har nog en och annan likhet med pojkdrömmen Carl Hamilton.
Daniel Sjölin, Babels programledare, har också en hel del att vara nöjd över: bara en sån sak att han ligger bakom en av svt:s genom tiderna bästa produktioner torde väga tungt. Dessutom har även han klämt ur sig en och annan bok: senast Världens sista roman, som nominerades till Augustpriset 2007. Hans roman Personliga pronomen vann Bernspriset 2006.
Babelavsnitt utgår alltid från ett par författare som besöker studion och pratar om sin och andras litteratur. Det var så det kom sig att Jan Guillou fick för sig att Daniel Sjölin behövde lära sig ett och annat om att skriva lyckade hårdkokta deckare. Det hela började med att Daniel Sjölin frågade om Jan Guillou har några kärleksdikter i sin byrålåda.
– Hmm, sa Jan Guillou. När man kan så lite som författare, och har så få erfarenheter, så söker man sig – precis som du gjorde i din roman förresten…
Jan ler faderligt mot Daniel.
– … av samma skäl…
– Tvåhundra fyrtiofem läsare, upplyser Daniel Sjölin (vilket är ett internskämt som syftar tillbaka på något som sagts tidigare i programmet).
– Ja, vilket är rättvist. Då söker man sig till formen. Man experimenterar. Man är ett geni. Man skriver om svenskan, man hittar på olika trix. Man uttrycker sig poetiskt, man är vansinnigt förtjust i metaforer och allt sånt där. Detta tillhör ungdomen. Det är den första berusande känslan av att vilja bli författare, som Henning och jag känner igen i ditt verk och bland andra ungdomar. Det gäller att komma förbi det där.
Inget ont i Jan Guillous litterära verk (åtminstone inte här), men det är ingen slump att han aldrig har nominerats till Augustpriset. Jan Guillou skriver om spioner och tempelriddare som har många brudar, stort ego och stark känsla för rättvisa. De uppfyller nog sitt syfte. Men Jan Guillou har fel i att det gäller att komma förbi det där med experimentella former.
Det finns en utbredd myt om det osynliga språket, ett språk som ligger tätt inpå texten som en direktförmedlande länk mellan sändaren och mottagaren. Informativa texter kan försöka sträva mot det målet, men det kommer aldrig att uppnås. När det gäller skönlitteratur är myten rätt och slätt dum. Skönlitteratur ska förmedla världar, tillstånd och känslor. En bra roman lyckas med detta, men den gör inte det endast genom att beskriva händelser. Det handlar om att beskriva händelser på rätt sätt.
Just nu läser jag Svinalängorna av Susanna Alakoski. Den handlar om misär. Den beskriver de fattigaste kyrkråttor som finns i vårt samhälle. Och den gör det på ett lysande sätt.
Den som har fascinerats av Jonas Hassen Khemiris språklek i Ett öga rött bör läsa den här subtila imitationen av fattigdomens språk. Svinalängorna är dåligt redigerad, trodde jag först. Den har syftningsfel, särskrivningar, satsradningar, icke-satsformade meningar. Jag tänkte först: låt gå, men nog borde man ha kunnat förvänta sig mer av Bonniers. Men så, på sida 217 blev det äntligen klart för mig. Handlingens klassmarkörer finns inte bara i spriten, de ärvda kläderna, hungern och hemmavåldet. Den finns såklart också i formen.
Terrie juckade mot ett avbrutet ben. Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter. Mitt i denna tystnad kvittrade en gråsparv. Jag kliade mig på benet och gick sedan ut.
Visst, det är subtilt. Det är kanske inte ett medvetet val av Alakoski, och kanske inte ens av redaktören. Men särskrivningen ska vara där. Ett regelbrytande språk är en av de mest markanta klassmarkörerna som finns i vårt samhälle. Det spelar ingen roll om du har nya kläder, rätt ålder, rätt ursprung och rätt könsorgan – bryter du mot etablerade skrivregler så kommer du att dömas för det. Det är lika orättvist som att dömas för ålder, ursprung och kläder, men det händer.
Bra romaner förmedlar känslor, och det finns ingen känsloförmedling utan form. Det går inte att komma ifrån formen; det är inte ens eftersträvansvärt. En text med osynlig form är lika otänkbart som ett liv med osynlig form. Saker händer inte bara, de händer på ett visst sätt. Det är det som en riktigt bra författare klarar av att förvandla till form.
Linneas språkblogg 
Om Alakoskis särskrivningar etc: Intressant tanke, men är en oavsiktlig särskrivning ett stilgrepp att bevara? Jag skulle inte vilja att mina texter behandlades så, att man lät oavsiktliga [och så pass … allvarliga] språkfel vara kvar för att illustrera något.
Om Guillou: Å herregud, jag tittar för lite på tv, det där var ju plågsamt komiskt!
Det är klart att om det var ett medvetet val av redaktören, så bör ju också Alakoski ha fått vara med på noterna. Det kanske hon var också. Det skulle vara kul att få veta. Men jag tycker definitivt att man kan använda språkfel för att illustrera något. Egentligen är det strålande. Jag skulle gärna se en roman som driver det här till sin spets.
Jag är liksom inte förvånad över att Guillou inte inser att den enda kvalitetsbok han har lyckats prestera är Ondskan, och det var ju väldigt länge sedan.
Fast det är ju bara vad jag tycker.
Jag vet nog ingen 60-talist som tycker att Guillou är annat än pinsamt egocentrisk. Kan det vara en generationsfråga?
Tja, jag vet inte om det finns en människa från någon generation som inte tycker att Guillou är rätt egocentrisk. Han är säkert medveten om det själv också, och använder det kanske som en del av sin medieprofil. Det är ju smart: utan hans egocentricitet skulle han inte ha fått in sitt namn i min rubrik.
Fast Alakoski är ju inte experimentell på samma vis som Sjölin. Hon sällar sig väl till en ganska gedigen litterär tradition. Det är väl något de flesta proletärförfattarna har slängt sig med? Sjölin däremot är konceptuell och drar nog mer åt typ Frostensson och Johan Jönsson än Ivar Lo och Fridegård.
Jan Guillou är ingetdera och drar oftast bara nedåt, men gör det med ett frejdigt sinnelag. Jag såg programmet i påskas och måste säga att gubbarna var oerhört fina tillsammans.
Nej, kanske måste man sortera författare i 1) sådana som bryr sig om formen, 2) sådana som experimenterar med formen, och 3) sådana som drar nedåt.
Din litteraturkunskap, August, är nog rätt mycket grundligare än min. Jag ville bara ta chansen att trösta Daniel Sjölin.
Jag läste en intervju med Sjölin där han sa att en av anledningarna till att han inte vill skriva längre är att han träffat så många till åren komna missunnsamma och högdragna författare och inte vill bli en sån. Daniel ska nog inte umgås så mycket med Jan och Henning. Det verkar inte nyttigt för honom.
Detta är naturligtvis en mycket stor och komplicerad fråga, men jag skulle vilja peka en viss aspekt, nämligen att författare och läsare med olika mål, avsikter, förväntningar, osv, ofta har mycket olika åsikter om vad som gör en roman bra, hur man bäst ska skriva, och vilka stilmedel, mm, som är rekommenderade/acceptabla/förbjudna.
Du säger tex ”Bra romaner förmedlar känslor[…]”, medan någon annan kanske tycker att försök att förmedla känslor oundvikligt för till ”hötorgskonst”. Den ena kan se realistiska samhällsskillnader som det högsta, den andra kan se ned på allt som inte utvecklar ideer, ideal, och filosofie. Andra kan söka psykologiska insikter eller självkännedom. Ytterligare andra har inget övers för djupare litteratur, utan söker underhållning—kanske med en ytterligare indelning i grupper som vill bli roade, bli skrämda, se äventyr, lösa detektivmysterier, …
Det följer bla att det inte finns ett riktigt sätt att skriva en roman—och att de läror som en författare har dragit från sitt arbete inte behöver stämma överens med dem som en annan författare dragit.
Ja, det var insiktsfullt. Egentligen kanske det är det som är anledningen till att Jan Guillou hade fel.