Det jag ska berätta nu är en sann historia. Jag berättar det dels för att få ett belägg för att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan, dels för att ta vara på ett tillfälle att bada mig i stjärnglans, om än slemmig sådan.
Jag befann mig på en för trivselns skull icke namngiven plats, vandrade förstrött förbi en för trivselns skull icke namngiven man som jag hälsade på, och tänkte på materialinsamlingsmetoder. När jag gått förbi kastade sig ett slemmigt monster över mig.
FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.
Och så pratade han vidare, på svenska, med en kollega.
Linneas språkblogg 