Kloka människor har funnits före mig själv. Jag ger dem nytt liv här i bloggen. Se här vad den gamla sovjeten Valentin Voloshinov skriver i boken Marxism and the Philosophy of Language, från 1929 (översatt till engelska 1973):
To understand another person’s utterance means to orient oneself with respect to it.
s. 102
Citatet är tyvärr på engelska, och det är svårt att förstå krångliga saker på ett annat språk än sitt bästa. Jag tänker mig dock att de flesta av mina läsare föredrar engelska framför ryska.
Voloshinov menar att förståelse är mycket mer än att bara känna igen bokstäverna, orden och konstruktionerna i ett yttrande. Efter en sådan ganska banal avkodning måste man nämligen förstå vad yttrandet innebär. Att ”orient oneself with respect to” yttrandet betyder att man ska ge det en plats i sin kunskapsbank, förstå hur det hör ihop med övrig kunskap. Man behöver förstå vad yttrandet innebär för allt övrigt man känner till.
Voloshinov är en av grundarna till dialogismen, och intresserar sig därmed för språk i interaktion mellan människor, i stället för att bara se språk som ett grammatiskt system eller liknande. En annan förgrundsgestalt till den här språksynen är Mikhail Bakhtin. Vissa påstår att det inte ens var Voloshinov som skrev Voloshinovs texter, utan just Bakhtin.
Förståelse är inte enkelt, varken att utföra, förklara eller förstå. Det verkar som att Voloshinov hade förstått förståelse, och förhoppningsvis kan han förklara så att också vi förstår – hans förståelse av förståelse.
Linneas språkblogg 
Jag har aldrig orkat igenom texten (och jag är inte så säker på om det skulle ge något) men Stalin själv har skrivit om marxism och lingvistik (http://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1950/jun/20.htm). Det är nog mest av kuriosaintresse.
Hm, ja det var intressant. Jag tyckte redan när jag läste Voloshinov att det var lite underligt att han kunde få en språksyn som hans att kallas marxistisk. Det skulle vara kul att läsa Stalins språksyn, men jag orkar nog inte heller det för närvarande. Voloshinov fick stå för det här decenniets ansträngning. Kanske 2020 alltså.
Bo,
du är nog fördomsfull i den här frågan. I själva verket är denna text av Stalin en av de få texter av honom som är värd att läsa.
För övrig var tipset om Volosjinov intressant. Jag kommer att läsa honom.
Ja, gör det. Men en varning: herr V har en kuriös vana att skriva ”Det här är inte det här, inte det här, verkligen inte det här, egentligen inte det här heller, på sätt och vis det här, inte så mycket det här, absolut inte det här, men framför allt det här.”, vilket gör att man bör ha rätt mycket kaffe i hjärnan för att hänga med. Kärnmeningar hade väl inte uppfunnits på 1920-talet.
Det slemmiga monstret äter tydligen även upp den svenska translittereringen av ryska. Han torde väl heta Volosjinov på svenska?
Tja, det har du kanske rätt i. Det är svårt med namn som är skrivna på andra bokstäver än latinska. Egentligen är det ju viktigast att man känner igen namnet och kan söka på det.
Stavningen har nog till viss del att göra med hur och när namnet introducerades i svenskan. Herr Fjodor heter ju nästan uteslutningsvis Dostojevskij på svenska. Mister Lev, däremot, växlar mellan Vygotsky och Vygotskij. Voloshinov förekommer också med stavningen Vološinov, och hans kompis heter ibland på svenska Michail Bachtin, men på engelska oftast Mikhail Bakhtin. Den stavning vi svenskar väljer har antagligen att göra med vilket språk vi läst på. Jag har mest läst om Voloshinov på engelska, och känner honom därmed vid den engelska stavningen.
Ännu värre är det med de riktigt gamla gubbarna: Platon kan heta Plato på andra språk och Homeros kan heta Homer. Christofer Columbus heter på italienska Cristoforo Colombo, på spanska Cristóbal Colón och på sitt modersmål portugisiska Christoffa Corombo. Och på arabiska heter Jesus Milad. Det är helt enkelt ingen ordning. Kanske kan man tänka sig att globaliseringen, dvs anglifieringen, skapar starkare internationella konventioner för namnstavning. Det hoppas jag åtminstone, även om det innebär att vi förlorar mark till det slemmiga monstret.
Nu pratade inte jag om översättning av namn, utan om hävdvunnen, vedertagen svensk translitterering av ryska. Jag vill mena att Выготский alltid heter Vygotskij på svenska, liksom Бахтин alltid heter Bachtin. Det finns enkla regler för hur ryska translittereras till svenska, och de bör följas. Det har inget att göra med när och hur namnet introducerades, det bara är så.
Nu är det ju också så att språkbruket inte alltid följer ”det bara är så”-regler. Språknormer skapas och omskapas när folk använder språket, och normerna bestäms av flera olika omständigheter. Konsekvens är en sådan. Bekvämlighet är en annan. Rimlighet är en tredje. ”Det bara är så”-regler är en fjärde.
Det vore praktiskt om språkbruket följde konsekventa språknormer. Många språkvårdare har försökt skapa ordning, men få har lyckats. Inom translittereringen är kampen kanske inte förlorad än, som den till exempel är för stavningen av sje-ljud. Men jag skulle ändå inte hoppas för mycket.