Ingenting finns inte

För några inlägg sedan tog jag upp diskussionen om förhållandet mellan språk och tanke. Jag nämnde att det finns de som tror att språket bestämmer vad vi kan tänka på, och de som tror att det vi kan tänka på bestämmer vårt språk. Nu ska jag fylla på med reflektioner. Ett minne från min barndom har nämligen seglat upp.

Jag var kanske fyra år, och befann mig på dagis. Min dagisfröken berättade precis för mig att det finns blinda personer.

– Det finns blinda personer, sa fröken. De kan inte se någonting.
– Okej. Vad ser de då? frågade jag nyfiket.
– Ingenting, förtydligade fröken.
– Ja, ja, sa jag tålmodigt. Men vad ser de.
– De ser ingenting.
– Nä, nä, ingenting, bekräftade jag. Men någonting ser de ju.
– Är du dum i huvet din lilla dvärg, sa frökens extralingvistiska signaler, och upprepade med talet: De ser I-N-G-E-N-T-I-N-G!

Visserligen är jag i hög grad partisk, men jag vill ändå påstå att jag var ett synnerligen klokt barn. Jag hade lagt märke till att jag kunde se saker om jag hade ögonen öppna. Jag såg former, djup, färger. Vad jag också lagt märke till var att jag kunde se saker även när jag blundade. Om jag till exempel hade tittat mot något väldigt ljust, och sedan stängde ögonen, kunde det sväva runt små lustiga figurer på baksidan av mina ögonlock. Efter ett tag brukade figurerna försvinna, och om jag då vände mina stängda ögon mot ljuset kunde jag se en lite aprikos färg. Släcktes ljuset såg jag en svart färg.

– Ingenting alltså, svarade jag fröken. Vilken färg har det?
– Men för i helvete ungjävel, sa fröken i en uppgiven suck.

Vad har då detta med språk och tanke att göra? Jo detta: Eftersom jag hade lagt märke till dimensionen färg, kunde jag inte tänka mig frånvaro av färg. Också avsaknad av färg var en färg: det kunde till exempel vara svart som mörkret, aprikost som mina stängda ögon, eller vitt som ett omålat papper. En film som kallades ofärgad var grå. Allt hade färg. Och ingen färg, det gick helt enkelt inte att föreställa sig. Allt detta byggde på att jag hade skapat mig begrepp om konceptet färg och seende. Jag hade nämligen inga problem med att förstå att blinda personer inte kunde se former, utan tänkte mig att det var ungefär som att gå omkring med stängda ögon. Som jag har förstått blindhet, också i vuxen ålder, är det också ungefär så det fungerar.

Samma sak gäller för några andra dimensioner, även om vi inte alltid har ord hela dimensionen. Höjd är en sådan sak. Avsaknad av höjd är ju också en höjd: platt. Eftersom vissa saker har höjd, har vi skapat ett begrepp för saker som inte har höjd. Eller ljud, för den delen. De flesta kan utan problem föreställa sig metaforen öronbedövande tystnad. Vanan att höra gör nämligen att också inget ljud får en plats i ljuddimensionen: inget ljud är tystnad.

Så fort vi skapat en sådan här dimension så finns den alltså, även när den inte är uppfylld. Ingenting blir också en existens. Och eftersom ingenting:et existerar, så finns inte ingenting. Häpp!