Mitt förra inlägg om olika typer av vi har fått fart på experterna. I det här inlägget ska jag slå två flugor i en smäll: För det första ska jag dela med mig av min nyvunna kunskap om vi i olika språk. För det andra ska jag diskutera valet av termer.
Fluga nummer 1
I inlägget ställde jag det tvekande påståendet om att det kanske inte finns något språk i världen som skiljer mellan inkluderande och exkluderande vi. Det har visat sig att det inte stämmer. Jag har fått två tips på källor som reder ut detta: Wikipedia och WALS. Där kan man se att de flesta språken i världen mycket riktigt har samma pronomen för ‘jag och du’ som för ‘jag och hon’. WALS räknar dock upp till 63 språk som skiljer mellan dem. Språk som skiljer mellan inkluderande och exkluderande vi finns lite här och där i världen, till exempel i norra Australien, i Indien och i Amerika. Bland de språk som talas i Europa verkar det inte finnas rent grammatiskt, men Wikipedia-artikeln menar att det finns några språk som kan uttrycka skillnaden i valet mellan två konstruktioner. Engelskans ”let’s” respektive ”let us” ska till exempel innehålla en sådan skillnad: det första inkluderar mottagaren, medan det andra inte gör det. Påstår man.
Fluga nummer 2
Jag har också blivit uppmärksammad om att det är mer vedertaget att prata om inklusivt respektive exklusivt vi (i motsats till inkluderande och exkluderande, som jag skrev). Jag har försökt kolla hur etablerade språkvetare har gjort med detta, och ser att det åtminstone finns några som använder den variant som jag valde (till exempel gör Charlotte Engblom det i sin avhandling Samtal, identiteter och positionering från 2004). Skillnaden mellan de två varianterna är ju att adjektiven inklusivt och exklusivt beskriver vad vi:et är, medan presensparticiperna inkluderande och exkluderande beskriver vad vi:et gör. Detta beror på att presensparticiper, alltså sådana ord som inkluderande, gående och studerande, ligger mycket nära verb – och verb är som bekant sådant som man gör: starta gasa tuta kör. Valet mellan de två varianterna har alltså att göra med hur man vill beskriva verkligheten. Själv tycker jag att vi:na snarare gör en skillnad än har en skillnad.
Så kan man gå till väga för att slå ihjäl språkliga flugor: fråga experter och din språkkänsla.
Linneas språkblogg 
Användningen av orden ”vi” och ”alla” har länge intresserat mig som ett retoriskt trick. Organisationsledarna gillar att uttala sig om Vi och Alla utan att behöva fråga någon. ”Som alla vet” säger också vissa talare innan de gör en deklaration.
Aristoteles vände sig i sin bok Politiken mot Sokrates (dvs Platons) påstående om att ”polis” (stadssamhället) är en enhet. Om det vore en enhet då skulle bli en försvarsallians, inte ett stadssamhälle. Stadssamhälle kännetecknas inte av att alla tycker detsamma (homodoxia), utan att de kommer överens (homonois). Och längre ner vänder han sig mot Platons Staten där barnen är ”allas barn”. Som ni vet i Platons ideella samhälle skulle inte finnas särskilda föräldrar för varje barn. Ordet ”allas”, säger Aristoteles, är en paralogism. Aristoteles kände inte riktigt till metonymin och synekdoke, som ett särskilt sammanblandning.
En sund betydelse av ”allas” ska vara synonym med ”var och en”. Men det är lätt att bunta ihop oss., utan att fråga någon. Det har blivit gängse i det kollektivistiska samhället. Kollektivt och gemensamt är inte samma sak.
I statsteorier kan man se dessa två olika sätt att betrakta medborgarna och deras åsikter.
Hobbes Leviathan är ett bra exempel. Och Rousseau skilde mellan ”la volonté de tous” och ”la volonté générale”, där den ena är personlig uttalad vilja och den andra en ”allmän” vilja utan konkret förankring.
Det finns ett mycket talande exempel i den svenska lagstiftningen. Den gamla beundrade svenska kommunallagen byggde på något som hette ”gemensamhetsprincipen”. Bara sådant som angick var och en av kommunens medborgare var lägligt att besluta om. Om ett beslut inte följde denna princip, då kunde varje kommunmedborgare överklaga beslutet. Om ingen överklagade inom 3 veckor, då blev beslutet automatisk giltigt. Gemensamhetsprincipen hindrade beslutsfattarna från många önskade åtgärder. Därför ändrades denna princip på 1950-talet med ”allmänintresse principen”. Därmed kunde kommunpolitiken expandera och de politiska partier få större inflytande på kommunnivå. Plötsligt kunde man fatta beslut som bara gynnade eller drabbade några, men inte alla, dvs. inte var och en.
José L Ramírez