Språkpoliser ska visst belackas

Catharina Grünbaum ägnar den här veckans språkspalt åt att agera advokat för språkpoliser. Hon skriver att folk ofta påstår att språkpolisernas krav på korrekt svenska speglar ”ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats”, och att det inte alls är vad det handlar om. Språkpoliser, verkar hon mena, är snarare som en sorts populärvetenskapliga språkvårdare. Jag blev skamsen när jag läste detta. Jag har ju tänkt att jag har skällt på språkpoliserna till folkets försvar, att jag med mina vargakäftar kan bita för de angripna små lammen som inte har några tänder. Men i stället verkar jag ha bitit ett annat litet lamm.

Grünbaum avslutar sitt försvarstal med att påminna om att ”inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. (…) Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser.” Hon pratade direkt till mig, denna min ungdoms guru. Olycka, olycka.

Det är ju dumt att skälla på folk att ”DET HETER INTE STÖRRE ÄN MIG DET HETER STÖRRE ÄN JAG LÄR DIG DET DITT PUCKO!”. Det är dumt enligt den princip som Jesus kläckte när de skriftlärda och fariseerna ville kasta stenar på en syndare. Så fort man börjar skälla på folk i versaler får man ett krav på sig att själv vara felfri. Och vad gjorde jag mot belackare? Jo, jag belackade. Kastade stenar på de skriftlärda och fariseerna, i hopp om att de skulle förstå att man inte ska kasta stenar på folk. Det skulle aldrig Jesus ha gjort.

Så jag satt och skämdes och tänkte att jag lika gärna kan bada i skam, och därmed öppnade jag kommentartråden för att läsa vad andra hade sagt om språkpolishatare. Nu skulle jag få lära mig vad skam verkligen är. Skämmes, o jag förkastliga språkpolisåklagare!

Men tack och lov. All min skam blev ogjord med hjälp av en kommentar från signaturen Maria. Hon räddade min självkänsla, och påminde mig om att det faktiskt är skillnad mellan att åtala felskrivare och att åtala felskrivshatare:

Och värre kommer det att bli. Språkkänslan blir sämre för varje generation, om några år tror alla att större än mig är det rätta sättet att säga saken på. Att skriva som de stora författarna kan inte dagens generation, och än mindre morgondagens. Språket är platt, tanken blir platt. En fördummad, ytlig generation med ett fördummande och ytligt, platt och felaktigt språk.

Säg vad denna kommentar speglar, om inte ett behov av att visa överlägsenhet, att skilja agnarna från vetet och att sätta folk på plats. Man kan ju nämligen förutsätta att Maria ser sitt eget språk som tredimensionellt, upplyst, intelligent och djupt. Men jag undrar vad Snorre Sturlasson skulle ha sagt om det.

8 kommentarer

Filed under Språk

8 responses to “Språkpoliser ska visst belackas

  1. August

    Det som är lite synd för språkpoliserna är ju att de akademisk-vetenskapliga språkvårdarna verkar mycket mer intresserade av att observera språket än att ansa det. Lars-Gunnar Andersson pekar aldrig med hela handen.

    Själv är jag redo att fullhjärtat stötta språkpoliserna, bara de får tillbaka tokot till vardagssvenskan.

  2. Linnea

    Nej, så är det ju, men jag tror att man inte ska underskatta den insikt om språket som Lars-Gunnar har tillskansat sig under sin väg mot professuren. Så det är kanske ingen slump att det finns fler språkpoliser bland dem som inte är utbildade i språk.

    Jag vet inte vad tokot betyder. Det verkar inte Google göra heller. Vad är det?

    • August

      Tokot är en gammal form av tokig. Adjektiv som vi vanligtvis slutar medd -ig slutade de med -ot. Krokig blev krokot, tokig blev tokot. Vi är nu någonstans på typ 1600-talet. SAOB säger:

      ”T ; förr äv. TOKOT
      ( tockott 1638 ( : tockotta, pl. ) – 1640 ( : halfftockot ) … ” osv.

      NE säger att -ot ändelsen på adjektiv finns bevarad i Norrhälsingland. Men aldrig har jag nog hört, ens på det bredaste hälsingemålet, någon vara en halfftockot och det är synd det tycker jag.

      • Linnea

        Jag förstår. Ja, människor har ju alltid haft ett behov att hitta på nya ord för att beskriva dumstrutarna, ärthjärnorna, idioterna, galningarna. Halftockot kan säkert finna sin plats om du lobbar lite för det.

  3. flaskhals

    ordet belackare får mig att tänka på ranelid. utan det ordet hade ingen brytt sig om honom.

    • Linnea

      tja, han lämpar sig onekligen både för att själv belacka och för att bli belackad. han är tacksam på det sättet. en gång sa björn i teve att han inte kunde komma på en enda situation där det skulle vara olämpligt att använda en metafor. bara en sån sak. tänk om tunnelbaneföraren i din förra kommentar skulle ha sagt ”den viol som jag givit er har vissnat nu”, i stället för ”alla ska kliva av”.

  4. Jocke

    För det första tycker jag Jesus hade tokfel; det är klart att man måste kunna kritisera något utan att själv vara felfri. Annars skulle ju ingen kunna kritisera något. Visserligen funkar principen bra i steningssammanhang, eftersom stening inte behövs, men sämre när det handlar om andra saker.

    För det andra finns det andra skäl än översitteri eller språkkänsla att motarbeta vissa förändringar i språket. Ett är att språket blir mindre begripligt annars. Ett exempel som jag avskyr är användandet av ”själv” i betydelsen ”ensam”. Plötsligt kan man tolka ”det är så tråkigt att gräva själv” på olika sätt. Vill man ha en grävkompis eller en grävskopa? Visserligen har Fredrik Lindström rätt i att man vore en rättshaverist om man skulle försöka ändra på folks tal i det fallet, men det är ett bra exempel på när det hade varit bra att motarbeta förändringen.

    För det tredje är det, såvitt jag förstått, inte självklart att ”större än mig” är fel. Byt ut ”jag/mig” mot ”sin/hans bror” så blir problematiken tydligare… ;-)

  5. Anders Hedman

    Språkpoliser är folk som har en mycket ytlig kunskap om språk. Så fot man lärt sig lite mer om språket och dess historia, så inser man ju att det faktiskt inte är så enkelt som att det finns ett rätt och ett fel i alla sammanhang. Ta praktexemplet ”större än jag”. Tidigare fick man alltid lära sig att det heter ”större än jag” eftersom det var en kortare variant av ”större än jag är”, men nu har ju språkvetarna funderat vidare och kommit fram till att det finns goda grammatiska argument för att det lika väl kan heta ”större än mig”. Eller ta alla vardagliga uttryckssätt, som ”större än han” eller ”våran bil”. Språkpolisen stör sig naturligtvis som tusan på dessa bevis på språkets förfall, medan den som kan lite om språkhistoria vet att det är gamla former som lever kvar i talspråket (fast han/hon själv givetvis inte uttrycker sig så, för att inte tas för språkligt obildad av okunniga språkpoliser.) Det är ju helt enkelt så att ju större ens kunskap om språk är, desto mindre benägen att brännmärka felaktigheter blir man. Även om man givetvis alltid kommer förespråka stegel och hjul för alla som inte kan skilja på ”var” och ”vart”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s