Den här våren påbörjade jag min tionde termin av universitetsstudier i språk. Det är en milstolpe. Inte bara för att tio är ett jämnt och fint tal, utan för att jag nu mer eller mindre förstår vad en diskurs är.
disku´rs, i vetenskapliga sammanhang en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex. den moraliska, den vetenskapliga eller den religiösa diskursen, eller formen hos en sådan helhet.
I episk diktteori är diskursen sättet på vilket händelserna litterärt förmedlas, dvs. berättarens tillrättaläggande och komposition av stoffet.
Jag vet, det kan verka enkelt när man väl har hört Nationalencyklopedins beskrivning. Men när man hör det i språkvetenskapliga slutsatser som ”den syntaktiska processorn skulle kunna vänta med stängningen och låta den semantiska processorn eller betydelseprocessorn fatta det avgörande beslutet eftersom den har tillgång till referentiella och diskursiva faktorer” har man plötsligt tappat allt grepp man må ha haft om det lilla ordet.
Ordet diskurs kommer från latinets discursus som betyder ‘springa hit och dit’. Det hjälper inte så mycket. Faktum är att inte en enda av de trettiotals förklaringar jag fått har hjälpt mig. Så plötsligt en dag i februari 2010 satt ordet där på en synaps i min hjärna och dinglade med benen.
Jag ska inte ge mig på ännu ett fruktlöst förklaringsförsök bara för att jag själv tror att jag förstår. Vänd dig till Wikipedia om du vill ha en sådan. Jag börjar bli övertygad om att det tar några år och trettiotals fruktlösa förklaringsförsök att lära sig sånt som diskurser och semantiska processorer. Som vattnet som urholkar stenen arbetar hjärnan träget med att försöka få hål på ett begrepp. En dag vaknar man och så är det gjort.
Med fem års erfarenhet av den akademiska diskursen kan jag äntligen påstås ha fått ta del av diskursdiskursen. Ha. Ät det, diskursjävel.
Linneas språkblogg 