Betäckningen är viktig

När jag gick i fyran var det stavningstest en dag. Fröken, hon hette Britta, läste upp en fras: ”Jag har en bil i mitt garage – skriv garage”. Jag var bra på att stava, och fick bara ett enda fel: ”Fartyget sjönk efter att ha krockat med ett isberg – skriv isberg”. ”I-S-B-Ä-R-G” textade jag noggrant.

Det här inlägget ska handla om stavning för smarties. De flesta som gått igenom grundskolan klarar nu att stava till isberg, men ändå är valet mellan e och ä en av de hårdaste stavningsnötterna vi stöter på som svenskskrivare. Det beror troligen på att det finns så många homofona ordpar där det ena stavas med e och det andra med ä: sett och sätt, enda och ända, streck och sträck, bredd och brädd. Det är nog just såna stavfel som är vanliga i dag: de som datorbaserade stavningskontroller inte kan upptäcka, eftersom den stavningen finns i ett annat ord. Det är i såna sammanhang det är viktigt att vi faktiskt kan stava; här kan inte Words rödpenna hjälpa oss.

Frågan om det ska vara e eller ä i ett ord kan ofta besvaras genom att man funderar på vad ordet egentligen betyder. I uttrycket ”objektivt sett är det ingen skillnad” handlar ju sett om att se – om man ser på det objektivt är det ingen skillnad. I de fall där det inte går att tänka sig ett seende så är det ofta sätt som i ‘skick’ eller ‘maner’ som ska användas: ”på sätt och vis är det ingen skillnad”. I valet mellan enda och ända kan man också tillämpa logik. Enda kommer från räkneordet en – ”jag har bara en enda tomat kvar”. Ända har att göra med den man har på baksidan av kroppen, ett (rygg)slut alltså – ”har du gått ända hit?”.

I valet mellan streck och sträck börjar det bli svårare. Visst, sträck är besläktat med att sträcka ut sig och att sträcka sig efter en tomat, men det gör kanske inte stavningen enklare. I stället för logik får man här tillämpa regelstoppning. Streck är sådana man ritar på ett papper och som man stryker över delikata ämnen – ”vi stryker ett streck över det här”. Sträck används när man pratar om något som sträcker sig från en punkt till en annan – ”Paloma flög till Nangijala i ett sträck”, alltså raka vägen och utan paus.

Bredd och brädd är allra svårast, men nu är ni ju uppvärmda. Med det första ordet är det inga konstigheter, det är samma sak som bredhet – ”soffans bredd är en och en halv meter”. Det här ordet används ju nästan oftare i någon slags metaforisk betydelse som i ”i den här idrottsklubben satsar vi på bredd” (utan att man för den skull vill ha rundnätta utövare). Ordet brädd betyder ungefär samma sak som kant, särskilt inre kanten där en behållare tar slut. Ett glas är således fyllt till brädden. Problemet med detta ord är att ingen använder det i sin faktiska betydelse. Om man söker på det i tidningsarkivet Presstext får man bara 14 träffar mellan 1991 och 2009. Då ska man också notera att 8 av dem nämner ordet i samma sammanhang som jag gör nu; det är artiklar som handlar om att det är svårt att stava till det förbannade ordet (en plötslig filosofisk tvistefråga mellan värdet av gemenskap vs. värdet av unikhet tornar upp). Ordets ofrekvens gör alltså att många tar till den enda stavningen de känner till för ljudet. Därför är det förståeligt att man skriver om bägare fyllda till bredden även om det kan uppfattas som ett indicium på att man blev tappad i ett marmorgolv när man var liten. Skriv ”fylld till brädden” om du vill undvika sådant.

Sensmoral: Beteckningen är viktig. Inte lika viktig för vår fortlevnad som betäckningen, men viktig är den.