I min tvättstuga heter regenten Electrolux Wascator. Hen och jag har en liten återkommande konversation varje gång det vankas tvättning.
– Välkommen, säger Electrolux Wascator.
– Tack, säger jag. Läget då?
– Vad skall göras? frågar EW.
– Ehm. Bokning skall göras, säger jag.
– Sön 21 feb. Pass 2. Kl 10–13, säger EW. Önskas bokning?
– Ja, bokning önskas.
– Vänta. Bokning ok.
– Bokning ok, bekräftar jag. Vi ses nästa vecka.
– Välkommen, säger EW men pratar redan med någon annan.
Det är kanske lite synd om Electrolux Wascator. Jag kan aldrig låta bli att retas lite med henom. Men vad är det egentligen hen gör så fel?
Det största problemet med EW är ju att hen är så opersonlig att det kliar i hjärtat. Hen vägrar envist att tilltala mig på något sätt. Det här har att göra med en gammal kultur där man kunde känna sig lite påhoppad när folk du-tilltalade en och pratade om ens känslor och önskningar trots att man nyss träffats. Den här kulturen finns kvar fortfarande, även om gränserna har flyttat på sig lite. Men tänk till exempel på hur det känns när en telefonförsäljare ringer hem till dig när du sitter i en morgonrock och tubsockor och kollar på Simpsons. ”Men hejsan Linnea” säger de och man bara ryser av illvilja att köpa vad det än är de vill sälja.
I dag finns det dock inga större problem med ett lite mer familjärt språk än det som EW använder. Det skulle till exempel inte göra något om hen frågade ”Vad vill du göra?” i stället för ”Vad skall göras?” och ”Vill du boka?” i stället för ”Önskas bokning?”.
De alternativa skrivningarna har två ändringar. Den ena är att EW tilltalar mig direkt med ”du”. Den andra är att verben är aktiva i stället för passiva. Konstruktioner med passiv plus verbalsubstantiv som ”önskas bokning” är ofta lite svåra att bearbeta, och låter dessutom inte så trevliga. Om man försöker få in ett ”du” i en sådan mening kommer andra ändringar på köpet: verbet blir aktivt och verbalsubstantivet blir ett verb – ”vill du boka”. Därför tror jag att det generellt är bra att försöka använda du-tilltal i såna här texter, mest för att det för med sig andra trevliga språkdrag.
Så du-tilltal är ofta en bra idé. Ändå är det ju ganska vanligt med såna här opersonliga meddelanden på offentliga platser. Betyder det att nästan alla som skriver offentliga meddelanden har huvudet i arslet? Nej, som tur är stämmer inte det.
En fördel med de torra alternativen är att de ofta tar mindre plats. En klassisk torris är ”Missbruk beivras”, som det till exempel brukar stå på nödbromsar. För att översätta detta till klarspråk skulle man behöva minst tre gånger så många tecken: ”Om du drar i nödbromsen utan att ha en god anledning kan det få juridiska följder”, eller något.
En annan fördel är att man faktiskt kan vilja undvika du-tilltal i vissa sammanhang. Det gäller särskilt för negativa meddelanden. I Londons tunnelbanor finns det till exempel ett meddelande som går något i stil med ”If you harass any member of the staff, you will be prosecuted”. Whoa. Wasn’t gonna. Gå omkring här och anklaga oskyldigt folk.
Visst, ingen av dessa fördelar kan försvara EW:s kommunikation med mig. Men jag tror ändå att det kan vara bra att göra en liten kulturell analys innan man trakasserar någon stackars wascator. Hen är ju trots allt bara en bricka i spelet.
Linneas språkblogg 