Nu har ännu ett kodväxlingsbelägg dykt upp på min radar. Det förekommer i Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Nu skulle man ju kunna hävda att man inte får använda 34 år gamla konstruerade uttal i såna här sammanhang, men det har man ingenting för. Om det stämde skulle jag vara en uppviglare mot mina egna regler och det är ju lite oxymoront. Nåväl, här kommer belägget. Huvudpersonen Martina har just skaffat herrbekant, och Martinas kompis Cilla har antytt lite retsamt att de kanske borde gifta sig.
MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer. (Från sida 12)
Lägg märke till att hon säger ”no mo”, alltså no more ‘inget mer’. Martina är i tjugoårsåldern och har aldrig varit gift.
Martina gillar att slänga sig både med engelska fraser och enstaka ord. Jag är inte helt säker på var gränsen går för kodväxling, för så fort det engelska ordet kan betecknas som ett lånord så är det inte kodväxling (som ”Hon anställdes som trainee på Saab”). Kodväxling är att plötsligt byta från ett språk till ett annat. För att bruket av ett enda ord ska kunna betecknas som kodväxling måste alltså det ordet vara helt ointegrerat i svenskan. Det innebär kanske att man får lov att värdera från situation till situation huruvida språkbrukaren använder ett lånord eller om hen kodväxlar. Den här harangen kommer av att jag också skulle vilja presentera ett avsnitt där Martina använder ett engelskt ord, vilket gör Gustav, herrbekanten, irriterad. Det leder dessutom till en belysande diskussion om nödvändigheten och finheten i att integrera engelskan i svenskan. Kodväxling eller ej, här kommer det.
– [Cilla] tänker göra slut med den där killen som hon är tillsammans med, hon har kommit till insikt om att hon är mismated.
– Vad det vore trevligt om du talade svenska, säger Gustav och bultar på ketchupflaskan över sin pommes frites.
– Jag använder aldrig engelska ord utan anledning! Varför skulle man inte utnyttja ord ur andra språk när de råkar vara mer exakta eller expressiva?
Han svarar inte.
– Du förstår mycket väl vad jag menar. Det går inte att översätta – ”felparad”, ”missgift”, det finns faktiskt inte på svenska. Svenska är ett påvert språk.
Gustav tuggar och tiger.
– För företeelsen finns ju, tillägger jag med blicken ut genom fönstret.
– Mesallians heter det på svenska, försöker han, men jag vägrar dra på mun.
– Det är bara när man gifter ner sig. Mismate kan man göra i många fler dimensioner. (Från sida 62)
Linneas språkblogg 
Är inte ”no mo” felskrivet? För övrigt vill jag nog ge Martina rätt vad gäller ”mismated”. ”De passar inte ihop” kan man ju säga, men jag tycker ”mismated” är kärnfullt och fint.
Nja, jag tror att jag fick in det så som det stod i boken. Hur tycker du att det ska skrivas?
Du och Martina har rätt. ”Mismated” är kärnfullt; ”De passar inte ihop” är inte det. Sedan vet jag inte om jag håller med Martina i alla hennes tankegångar. Till exempel avvisar hon några alternativ för att ”de finns faktiskt inte på svenska”, och det är ju en mycket diskutabel sanning. Det är knappast så att gud gav ”mismated” till engelskan i begynnelsen. Ordet har skapats för att engelsktalarna hade ett behov av det. Varför skulle inte en svensktalare kunna skapa ett svenskt ord när behovet dyker upp i svenskan? Tja, jag vet inte.
»We will have no mo marriage« är citat från Hamlet.
För övrigt var jag själv först förvånad över anglicismerna i dialogen när jag läste Maken första gången. Kan man verkligen skriva sådär när man är en sån fantastisk svensk stilist? Men så insåg jag att det kan man absolut!
Se där, det kanske tar tillbaka det stilvärde man eventuellt förlorar när man anglicerar. Det är tacksamt att ett så erkänt finkulturverk använder kodväxling så flitigt; det tvingar oss ju att ställa den frågan som du just ställde.