Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (pausunderhållning)

De senaste tre månaderna har jag ägnat åt att plöja igenom teveserien Sopranos. Den handlar om maffiabossen Tony Soprano, som bor i New Jersey med sin hemmafru Carmela och två barn. Det handlar ofta om att Tony är arg. Ibland är det någon som är skyldig honom pengar, då slåss han. Ibland mördar han folk som stör honom. Ibland svär han bara åt dem. Tony är överviktig och äter mycket, särskilt italiensk skinka och glass. Alla i Tonys maffiafamilj har sicilianskt ursprung, men alla är födda i USA, utom Furio som var med ett tag, han var direktimporterad. Den italienska kulturen har mycket hög status; den har nästan något mytiskt över sig. Bara några få av maffiamännen kan italienska. De andra låtsas att de kan.

Vad har detta att göra med slemmiga monster? Jo, just den italienska kulturens höga status. Det är den som är det slemmiga monstret på den amerikanska östkusten. Jag ska förstås understryka att italienskan inte gör några anspråk på att ta över hela domäner från engelskan, och att den inte heller har hög status på särskilt många områden. Dessutom, eftersom det inte är särskilt många som faktiskt kan italienska, tar sig statusen nästan aldrig uttryck i kodväxling (men jag återkommer i ett senare inlägg till vad som egentligen kan tänkas föräras med beteckningen kodväxling). Italienska lånord förekommer dock frekvent, det var det jag skulle säga.

Det kan vara intressant att titta på vilka typer av ord som maffioserna väljer att säga på italienska i stället för på engelska.

En av de tydligaste trenderna är att lånorden nästan bara är substantiv och interjektioner. Ofta betecknar de mat, som manicotte, ziti, canolli, prosciutto, capicola och så vidare. Ingen chock att de maträtterna har italienska ord; de finns antagligen inte på engelska. När det ska ätas, och framför allt drickas, kan det också passa bra med en a salute eller cent’anno eller varför inte båda tillsammans: salute a cent’anno. Det betyder bokstavligen ‘hälsa i hundra år’, men används som vi svenskar använder ‘skål!’.

Andra ord är knutna till maffiaverksamheten, som capo eller capitan som används för mellanchefer. Ordet paesano används också i det sammanhanget, för att beteckna en person som har samma ursprung som en själv – det betyder just ‘landsman’. Motsatsen är en madigan, alltså en ‘amerikan’. En verksamhet som är kopplad till själva maffian, om än lite lösare, är männens sexuella relationer till andra kvinnor än deras fruar. Ordet för älskarinna är till exempel gomaar, vilket kommer från italienskans cumare som har samma betydelse. Med snygga tjejer kommer ofta också en snygg gagooz, ‘röv’, från syditalienskans gaguzza som egentligen betyder squash eller squashblomma.

Som jag nämnde tidigare blir Tony arg rätt ofta. Det hände till exempel när hans dotter blev tillsammans med en mulignon, som är ett nedsättande ord för svarta, ungefär som engelskans nigger, eller för den delen svenskans ‘neger’. På temat politisk korrekthet kan jag också fylla på med att det tog hus i helvete när det kom fram att en capo i familjen var fenucca, alltså ‘bög’. När ilskan slår till kan det kännas bra att avreagera sig med några väl valda svordomar. Klassikern är förstås va fungool, ‘gå och knulla’, ‘dra åt helvete’. Förolämpningar som ubats – från pazzo, ‘tokig’, ‘du är tokig’ – kan också funka i sådana sammanhang. Cidrule har ungefär samma betydelse: ‘vad korkad du är’. Om någon kommer med ett erbjudande som man faktiskt kan vägra så säger man stoo gatz – från questo cazzo som egentligen betyder ‘den här kuken’, men i sammanhanget snarare ‘det kan du glömma’. En svordom som passar bättre för spontana utrop är a managia, som alltså betyder ungefär ‘jävlar också’. Lite timidare är utropet marone som betyder ‘madonna’, och används ungefär som svenskar använder ‘herre gud’.

En slutsats av detta kan vara att italienskan kommer fram när det kulturella ursprunget blir viktigt. Vid rituella sammankomster som maffiakonferenser och familjemåltider passar italienskan. De italienska svordomarna och skällsorden kanske kan ses som ett tecken på den italienska kulturens höga status inom gruppen: när de nedvärderar en person tar de stöd av ett högt värderat språk. Talaren kan ibland använda språket som ett tecken på att hen har tillträde till ett finrum där den smädade inte får komma in.

Särskilt intressant i sammanhanget blir det ju att många av orden har ett uttal som ligger ganska långt ifrån det ursprungliga italienska uttalet. De italienska lånorden blir i stället som en imitation av det högt skattade språket och av den kultur som är knuten till det, men i själva verket är det egentligen ingen av maffioserna som har fullt tillträde.

Fotnot: Många av orden och förklaringarna till dem har jag tagit från Greg Gaglianos Viewer’s Glossary. Ta en titt om du inte är mätt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s