Det finns några språkriktighetsregler som vetarna kommit överens om att man inte behöver upprätthålla. En sådan är att använda innan som preposition i meningar som ”jag pluggade innan lektionen” (traditionellt har innan bara varit en subjunktion, vilket innebär att det måste komma ett verb efter: ”jag pluggade innan jag åkte till lektionen”, och den traditionellt korrekta meningen utan verb är ”jag pluggade före lektionen”). En annan är konstruktioner som ”han är lika bra som mig” (där det hävdats att det egentligen är en kortare form av ”han är lika bra som jag är”, vilket innebär att det ska vara jag i stället för mig). En tredje är konstruktioner som ”ett smärre problem”, där smärre ursprungligen är komparativ av små, och alltså bara kan användas för huvudord i plural (”två små problem”, ”två ännu smärre problem”). Språkrådets frågelåda, liksom flera andra språkriktighetsauktoriteter, har hävdat att det är okej att bryta mot dessa förlegade regler.
Detta har lett till en konstig situation. Det har nämligen ofta blivit så att de som är verkligt kunniga i svenska fortfarande följer de regler som språkråden säger att man ska strunta i. Det har bildats en hemlig elitklubb av folk som vet att det trots allt ändå är lite fel att använda smärre för ett singulärt huvudord. Vi i elitklubben kan på så sätt skilja ut oss från pöbeln.
Nyligen läste jag en intressant artikel i en mycket prominent skriftserie, skriven av en mycket prominent språkvetare. Den artikeln inleds med en mening där den prominenta författaren använder smärre singulärt. ”Kors vad pinsamt!” tänkte jag. ”Vet inte denna prominenta människa att smärre bara används för huvudord i plural? Kan det vara så att hen inte känner till den hemliga elitklubben?”. Jag dryftade frågan med några medlemmar i elitklubben. Vi fnissade, sådär som man kan råka göra när man känner sig överlägsen. Men sedan skämdes vi.
Man ska förstås aldrig fnissa åt folk som avstår från att följa regler. Dessutom slog det mig att det egentligen är omöjligt att den prominenta författaren inte kände till den här regeln. Mitt smärre hån förvandlades till respekt när jag tvingades inse att den prominenta författaren troligen faktiskt medvetet klev ur den hemliga elitklubben.
Elitism är ju rätt äckligt. När språkriktighetsauktoriteter har kommit överens om att vissa regler är för ogenomskinliga för att upprätthålla, är det väl dags att vi alla börjar ignorera dem. Heder åt den prominenta författaren. Hen ställde sig på de vanliga svenskanvändarnas sida. Man ska leva som man lär. Påstår man öppet att en konstruktion är helt korrekt, så ska man inte i hemlighet fortsätta att undvika den. Elitklubben for the loss.
Linneas språkblogg 
Jag har funderat en del över komparativformen ”saktare”. För mig är ”sakta, saktare, saktast” en fullkomlig logisk böjning som jag aldrig ens reflekterat över förrän jag plötsligt läste någonstans att den var felaktig. Sedan testade jag den på några vänner, som genast reagerade och tyckte att ”saktare” lät väldigt konstigt.
Jag tyckte alltså från början att det var en idiotisk regel som borde skrotas, men vid närmare eftertanke blev jag mer tveksam. Om jag snabbt författar en tumregel så ser den ut ungefär så här: Regler som i stort sett inte stöds av någons naturliga språkkänsla borde skrotas. Och till den språkkänslan räknar jag alltså inte sådant man måste lära sig i skolan, exempelvis att det heter ”bättre än jag”.
Men då är det viktigt att det verkligen är så att folks språkkänsla inte säger stopp. Oavsett hur många som talar om ”flera personal” och oavsett om Språkrådet godkänner uttrycket, så tycker jag att det låter alldeles uppåt väggarna. Och det är faktiskt inget jag har lärt mig, utan något jag hade reagerat på redan som liten.
Det är ju bra att du tar ett exempel på en konstruktion som du tycker känns fel utan att någon berättat för dig att den är fel. Generellt tror jag nämligen att det är väldigt svårt att komma åt en språkkänsla som är helt frikopplad från vad man har fått lära sig i skolan och av andra språkauktoriteter.
Att ordet saktare inte skulle kunna kompareras är ju i sig lite konstigt. Men det är ganska vanligt bland gamlare (!) adjektiv att de kompareras så där oregelbundet (”suppletivt” heter det visst): liten-mindre-minst, gammal-äldre-äldst, dålig-sämre-sämst, sakta-långsammare-långsammast. Jag vet inte hur man ska förklara varför svensktalare alltid har lyckats göra motstånd mot den rimligare kompareringen. Barn av alla tider har väl sagt gamlare, saktare och dåligare. De av dina kompisar som inte accepterar saktare fick säkert som barn skäll för sin rebelliska grammatik. Eller ja, du fattar. Till slut blir det en inlärd käpphäst som är svår att bli av med.
Och det där med att räkna personaler: Det är ganska rimligt egentligen, eftersom det enda alternativet är participen anställd. Jag tror att folk överlag inte är så förtjusta i att använda participer som substantiv, även om det finns undantag (som ordförande). Till exempel har det rekommenderats i flera år att man ska säga den studerande i stället för studenten, och det har inte haft någon vidare framgång. En möjlig orsak till motståndet är att man böjer participer annorlunda än vanliga substantiv när det gäller bestämd form. Substantiv får bestämningen efter, participer får den före: personalen, den anställda. Och så kanske folk blir mätta av att ständigt måsta svälja ”personen” efter en particip, för den är ju underförstådd (alltså den anställda personen), i och med att participer egentligen mest liknar adjektiv. Så tja, om man inte gillar att räkna personaler kan man förstås låta bli. Samtidigt är det ändå ett ganska bra ord.
Där fick du tillbaka på ditt osammanhang. Nu är vi kvitt.
Ursäkta min osammanhängande kommentar. Skulle rusa på lunch. Men du förstår kanske vad jag ville ha sagt på ett ungefär.
Jag har funderat på den motsatta frågan, nämligen om språkvetare följer sina egna preskriptioner. Uttalar verkligen alla språkvetare (dvs. alla som instämmer i preskriptionen) ”sambo” med accent 2 såsom de rekommenderar oss vanliga språkbrukare att göra? Avstår de verkligen från att använda pluraländelse för utrumsubstantiv bildade av presensparticiper (alltså ”två ordförande” och inte ”två ordföranden”)? Och är det inte väldigt svårt att alltid undvika plural-s i ”flera partner, de där partnerna”?
Hm. Det är en bra fråga, som är värd att undersöka.
Angående dina tre exempel:
1. Att sambo ska uttalas med grav accent har jag aldrig hört. Det var en konstig rekommendation. Som om det skulle stavas sam-bo. Det låter ju mer som ett verb. Men så är jag också norrlänning, så jag har akut accent på alla möjliga ord (káffe, dátor, Jóhan).
2. Man kan nog tänka sig att många, inklusive språkvetare, säger ”flera ordföranden”. Det är så obehagligt att sluta ett pluralt ord på vokal. Dock blir det inte så lyckat, eftersom plural och bestämd form får samma ändelse då.
3. Hetsen mot plural-s är rätt passionerad i språkvetarvärlden. Jag tror inte att särskilt många törs säga ”partners”. Men som jag sagt tidigare: det är nästintill omöjligt att hitta en passande pluralform för det ordet. Så kanske, om du häller i en språkvetare lite vin, kan du få höra ett plural-s från henom.
Det vore kul att samla lite tjuvlyssning om detta.
Ett något försenat svar på 1: Det är bara att kolla i SAOL så ser man att grav accent rekommenderas. Catharina Grünbaum har också skrivit om det i DN: http://www.dn.se/kultur-noje/spraket/nar-ska-sambon-fa-det-ratta-trycket-1.711878. Det ska ju ”egentligen” vara grav accent eftersom det är en sammansättning, jämför ”nordbo, bybo”. Men som sagt, så säger ju inte folk.
Där ser man. Men det skulle aldrig falla mig in att uttala det med grav accent. Jag kan dessutom argumentera för det: de andra sammansättningarna på -bo rör antingen var man bor: i norden, i en by, på en ö, i lule, eller vem boet är till för: gökbo, råttbo, skatbo. Sambo, däremot, berättar hur en människa förhåller sig till en annan människa, och sam- säger inte var man bor utan hur man bor. Tillsammans. Eller ja, det var åtminstone ett försök till argumentation.
Suck suck suck.
Riktiga språkvetare förstår att språkets ”regler” är den bästa beskrivning vi lyckats frammana för hur språket i verkligheten ser ut. På samma sätt som regler inom fysiken bäst beskriver hur den naturliga världen är beskaffad. Det går inte att bryta mot språkliga regler — säger regeln en sak och verkligheten en annan är det givetvis regeln som är felaktig.
När hörde du senast någon som klagade på att naturen bröt mot naturlagarna?
Rolig poäng! Naturen kan såklart inte bryta mot naturlagarna.
Till skillnad från naturlagarna är språklagarna omväxlande deskriptiva och normativa, alltså beskrivande och bestämmande. Det finns deskriptiva regler, som att ett ”varken” alltid ska följas av ett ”eller”; så fungerar språket och i modern svenska finns knappast några undantag från den regeln. Och så finns normativa regler, som att sammansättningar alltid ska skrivas som ett grafiskt ord. Man kan notera att många svenskbrukare tillämpar en annan regel, som exempelvis gör att språkvetare ska skrivas ”språk vetare”, men man bedömer ändå att det är bäst för svenskan att hålla sig till den gamla regeln.
Du har en fin språksyn, som menar att om regeln säger en sak och verkligheten en annan är det regeln som är felaktig. Det är en bra utgångspunkt. Ibland behöver man dock förhålla sig lite nyanserat till denna humanistiska inställning. Verkligheten är till exempel inte alltid särskilt homogen, och det kan behövas regler — normativa sådana — för att svenskan ska hålla sig tymplig och användbar. Det blir sällan särskilt hållbart om alla språkbrukare får rätta sig efter sin egen uppsättning regler.