Catharina Grünbaum, DN:s språkorakel, skrev för någon vecka sedan en spalt om hur dagens ungdomar är så dåliga på att skilja mellan de och dem. Jag har också lagt märke till att många tycker att det är svårt, även om jag för säkerhets skull vill höja ett ögonbryn åt påståendet om att det är ett nytt problem. Olle Josephson skriver i min favoritbok, den som heter ”ju”, att svenskar har sagt ”dom” för både de och dem i ungefär 300 år. Det verkar rimligt att anta att vi har haft svårt med skriftformen ungefär lika länge. Nåväl, det kan säkert andra ta reda på bättre än jag kan.
Det här inlägget skriver jag för att påstå att det möjligen endast är dem som vållar problem – inte de. Grünbaum själv menar att hon lagt märke till ”uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom”. Man klämmer alltså till med ett dem på alla ställen där man i talspråket skulle ha sagt dom. Det blir ju rätt ungefär hälften av gångerna. Men se här vad jag lånade från en Facebook-väns yttrande om en impopulär myndighet:
JAN MOLIN: fuck dom, de vill inte hjälpa nån
Den här lösningen kanske har framtiden för sig: de för subjekt och dom för objekt. Ja, kanske. Det är dock antagligen så att de flesta svenskar i talspråket skulle ha sagt ”dom” även för subjektet i den där meningen: ”dom vill inte hjälpa nån”. Det gör att vi har väldigt svårt att hålla koll på om dom:et är ett subjekt eller objekt, vilket vi ju kan testa med hjälp av vår oöverträffbara språkkänsla för de flesta andra pronomen.
Om det stämmer skulle det bara vara dom:ets placering i meningen som kan hjälpa oss att avgöra huruvida det ska stavas de eller dem (förutsatt att vi inte har lust att göra en grammatisk analys). Subjekt kommer ju ofta före verbet, medan objekt ofta kommer efter: ”De sjöng för dem”. Men den regeln funkar långt ifrån alltid. I meningen ”Dem sjöng jag för” kommer till exempel objektet allra först. Och ännu klurigare blir det med meningar som ”Senare på kvällen sjöng de”. Just i sådana fall där dom:et kommer i slutet på en mening är det nog särskilt svårt att avgöra om det ska stavas de eller dem.
Jag tror att jag hade rätt i att det här problemet har funnits i 300 år, och det finns ingenting som tyder på att det kommer lösa sig själv. Hopplösheten har gjort att många föreslagit att man ska etablera skriftformen dom för både subjekt och objekt. Det tror inte språkvetarna på, eftersom formen har så lågt stilvärde. Själv vet jag inte hur vi ska lösa det här problemet. Kanske är folkbildning det bästa vi har att tillgå. Men det är ju synd när svenskan är så svår att flera hundra tusen svenskar gör fel.
Linneas språkblogg 
Vi får väl åter börja säga ”di” och ”dem/dom”, som man gör i finnlandssvenska och många andra dialekter. När vi väl behärskar det så kommer vi ju att behärska det i skrift av bara farten. Att bara gå över till att skriva ”dom” är i vart fall absolut ingen lösning, eftersom det skulle göra många gamla texter obegripliga. Ta exempelvis Stagnelii dikt ”Näcken”. Följande rader blir nog redan idag misstolkade av många yngre läsare: ”Ljusets änglar i det höga -/Aldrig skådar dem ditt öga”. Än färre skulle givetvis förstå liknande exempel på omkastad ordföljd om vi slopade ”de/dem”.
Tja, å andra sidan har vi ju sällan svårt att avgöra huruvida ett vanligt substantiv eller egennamn är subjekt eller objekt. Det är väl sällan vi får behov av en totalt omkastad ordföljd i stil med ”bollen sparkar Pelle” – och om vi ändå får det så kan vi kanske lista ut med hjälp av omvärldskunskapen att bollen är subjekt. (Stagneliusdikten får dock sägas utgöra ett extremt undantag, men det är trots allt lyrik.)
Sen tycker visserligen inte jag heller att det vore bra att upphäva hela distinktionen mellan de och dem, bara att man inte bör överskatta hur viktig den är.