Som utbildad språkexpert får jag ibland agera Björn Hellberg i diverse språkdispyter i min umgängeskrets. ”Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa?” frågade en man mig nyligen. Hans fru, som hade någon slags anknytning till stället Ramlösa, menade att alla som uttalade det med långt a blev tappade i ett marmorgolv när de var små. Själv menade mannen att uttalet med långt a var det enda rimliga utifrån den stavningen som ordet har. ”Säger du att du har inrammat din tavla också?” frågade han surt.
Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".
Det äkta paret lyckas få med nästan alla argument som är värda att beakta när man ska besvara en språkriktighetsfråga. Få språkriktighetsfrågor har ett kortfattat korrekt svar. I stället måste man svara med en diskussion. De här frågorna måste man då ha med i diskussionen:
- Är något av alternativen betydligt vanligare än det andra?
- Har alternativen olika stilvärde, alltså verkar det som att man blev tappad i ett marmorgolv när man var liten om man väljer det ena alternativet?
- Har något av alternativen stöd av historien?
- Hur tillämpas regeln på liknande fall?
- Är något av alternativen enklare att förstå än det andra?
- Spelar det någon roll?
I något fall kanske man behöver komplettera med en fråga eller två, men överlag brukar man komma fram till en rimlig slutsats om man funderar igenom dessa frågor. Heter det då Raaamlösa eller Rammmlösa?
- Vanlighet: Uttalet Rammmlösa verkar vara vanligare i vissa trakter, medan Raaamlösa är vanligare i andra.
- Stilvärde: Båda varianterna verkar ha lågt stilvärde i de trakter där man föredrar det andra uttalet.
- Historien: Rammmlösa kan sägas ha stöd av historien, eftersom det är så man uttalar namnet i den trakt där stället finns.
- Liknande fall: Vokaler som kommer före en enkeltecknad konsonant ska normalt uttalas långt, vilket ger stöd för uttalet Raaamlösa. Samtidigt är den här regeln svår att tillämpa när den nästa stavelsen också börjar på konsonant. Frågan om huruvida a:et ska uttalas långt eller kort avgörs av huruvida man ser det som att det finns en morfemgräns mellan m:et och l:et. Om man tycker att det är en tydlig morfemgräns vore det rimligt att uttala ordet som man uttalar ”ramlag”, och om man inte ser någon morfemgräns ska det uttalas som ”ramla”.
- Begriplighet: Denna fråga är kanske viktigast av alla, men jag tycker inte att något av alternativen är svårt att förstå.
- Viktighet: Det spelar ingen roll. Särskilt när det gäller ledigt talspråk, och ännu särskildare när det gäller talspråk som varierar mellan olika dialekter, så tycker jag att inte ens Allah borde bry sig om vilken variant man väljer.
Där har vi alltså svaret. Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa? Skitsamma.
Linneas språkblogg 
Visserligen uttalas just ordet ”ram” med långt a, men det finns ju massor av andra ord som slutar med enkeltecknat m och ändå uttalas med kort vokal – exempelvis ”fram”, ”lim” och ”stum”. Och om förleden i ”Ramlösa” har ett annat ursprung än vårt nutida ”ram”, så finns det inget som säger att det skulle vara ologiskt att uttala det med kort a. Wikipedia skriver så här:
”Namnet stammar enligt de mest vedertagna tolkningarna från järnåldern och är bildat av förledet ’ramm’, med betydelsen fuktig äng eller våtmark, och ändelsen ’-lösa’, med betydelsen sluttning, äng eller glänta.”
Vi har förresten precis samma ”problem” här i Göteborg när det gäller Ramberget på Hisingen. Här är det också uttalet med kort a som är historiskt korrekt, men väldigt många uttalar det med långt a.
Ja visst, språket är långt ifrån alltid konsekvent. Samlag rimmar ju till exempel inte på ramlag. Men ändå är reglerna för stavning och uttal åtminstone så pass konsekventa att vi i princip kan lita på dem.
Ping: Huruvida huruvida är ett bra ord eller inte « Linneas språkblogg
Nej, nej, nej…
Svenska skriftspråket är inte alls så konsekvent att man kan dra några slutsatser i ett fall som detta. Det lär man sig tämligen omgående ifall man förälskar sig i en invandrare, och sedan ställs till svars för sitt modersmåls inkongruenser. Svenskt uttal normeras av svenskt uttal, och stavningen följer dröjande efter.
I och med att du bygger din slutsats på en sådan lös grund förlorar jag som läsare mycket av det förtroende som du som skribent önskar åtnjuta. Det finns andra språk, mera fonetiskt stavade än svenskan, där det hade varit mera rimligt att betrakta skriftspråket som normerande för talspråket.
När man läser detta inlägg förundras man över att du inte drar grundar din slutsats på en språksociologisk grund istället. För en sådan är ju svår att invända mot.
I så fall skulle man kunna dra slutsatsen att de som anser att vissa svenska sociolekter och/eller dialekter är mera korrekta än andra därför att talarna har större inflytande och prestige, de skulle i just det här fallet välja samma vokalljud som i bra eller ram.
På samma sätt skulle de som menar att ortnamn uttalas korrekt av respektive orts lokalbefolkning, oavsett hur statens kartografer och lantmätare missförstått eller transkriberat uttalet, välja samma vokalljud som i kam och slam.
Du är visserligen osedvanligt otrevlig och besserwissrig, men du har en poäng. Det finns alltid en social dimension i ärenden som rör språk. Då talar man inte om vad som är möjligt i själva det lingvistiska systemet, utan snarare om vad som är möjligt i det sociala samspelet. Det spelar ofta in på vad som i slutändan anses vara rätt eller fint. Samma fenomen kan också förklara det faktum att jag ser din kommentar som korkad trots att du har rätt i sak.
Jag vet att detta svar är aningen sent men eftersom ”problemet” kvarstår så är det väl fortfarande aktuellt.
Snubblade hursomhelst på detta och min lekmannamässiga syn är att det känns otroligt svårt att trumfa namnets historiska bakgrund vilken även stämmer med lokalbefolkningens uttal.
Med detta som grund så borde det, som jag ser det, i så fall ligga närmare till hands att argumentera för att ortens namn är ”felstavat” och att detta i så fall är det som borde korrigeras. :-)
Det känns väl dock lite extra omöjligt att fixa i ett fall när namnet dessutom blivit ett vida känt varumärke.
Ja, du har rätt i att historiskt och lokalt uttal måste räknas som särskilt starka argument, men jag tycker att också vanlighet är viktigt. Halva befolkningen kan visserligen ha fel ibland, men när det gäller språk blir det svårt att tänka så. Det är ju vårt språk, och även om man tänker sig att det finns ett språksystem så grundar ju det sig i bruket. Därför menar jag att båda varianterna är rätt.
När det gäller egennamn/ortsnamn anser jag också att man bör vara tämligen generös när det gäller uttalet. Om jag tar ett exempel som möjligen haltar lite så är det alla geografiska namn i världen som vi i Sverige och i alla länder har gjort om så de passar det egna språkets ändelser och uttal. Då borde man också kunna ha överseende med att en ynka vokal kan uttalas långt i stället för kort om man råkar komma från någon del i landet där man inte är bekant med ortsbornas eget uttal. Jag anser därför att båda uttalen funkar lika bra. Språk är inte matematik där något är antingen fel eller rätt, alltid. Skit samma i det här fallet.
Det låter som en rimlig hållning!