I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista finns verbet sms:a med. Det är en ovanlig ordform, mest eftersom den innehåller ett tecken som inte finns i alfabetet, och när sådana tecken väl smyger sig in i ords grundformer är de vanligen bindestreck (”cd-spelare”, ”h-dur”, ”tv-avgift”). Verbet är förstås i sig en typisk svensk ordbildning: den enklaste vägen för att bygga ett verb av ett substantiv är ju att lägga till ett ”a” i slutet. På samma sätt är ju bila byggt av bil och vabba byggt av vab (förkortning av ‘vård av barn’).
Men sms:a som ord är alldeles för bökigt för ett rinnande skriftspråk. Mitt i bokstavskombinationen tvingas jag leta mig till shift-knappen och punkten och sedan fortsätta med bokstäverna. För att inte tala om hur ansträngande det är att sms:a ordet sms:a! På vissa telefoner måste man till och med gå hela vägen till ”infoga symbol” och klicka runt. Man hinner minst sagt tappa tråden. Och ärligt talat: är det inte lite jobbigt att uttala ordet också? Fyra stavelser? Nej tack, inte om jag slipper.
När jag gick i högstadiet kom ICQ som ett yrväder en aprilafton. Det kändes sjukt coolt – så coolt att gamla svenniga ord inte räckte för att beskriva det. De små breven som anlände med ett ”a-ao” kallade vi för mess – kanske kort för engelskans message. Kanske var det för att programmet var på engelska, det minns jag inte om det var. Vad jag minns är i alla fall att ordet meddelande var helt uteslutet. Det var långt och tråkigt, men framför allt gick det inte lika enkelt att göra ett verb av det – för det att skicka de små a-ao:en hette kort och gott att messa.
Nu är ICQ hopplöst ute, åtminstone bland dem jag håller kontakt med. MSN tog ett tag över tronen, men det känns som att inte heller det är lika populärt (eller så är det jag som börjar bli gammal). Summan av den kardemumman skulle i alla fall bli att det praktiska, hippa och enkla ordet messa håller på att falla i träda. Låt mig nu återkomma till sms:en.
Fy fan vad otympligt det är med ord där konsonanter utgör hela stavelser. Jag hejar på teve framför tv, behå framför bh. Hejar jag på essemess? Nej, såklart inte. Vi stryker esse-. Ett ord som mess med verbet messa är naturligt och enkelt att både säga och skriva. Dessutom känns det ju som att den här Short Message Service-grejen har spelat ut sin roll snart. Inom tio år lär varenda kotte ha en iPhone-liknande manick med ständig internetuppkoppling. Varför skulle vi då skilja mellan meddelanden som vi skickar över en mejlserver och meddelanden som skickas över ett telefonnät?
Gör svenskan en tjänst, och stryk sms och sms:a ur din vokabulär. Messandet är framtiden.
Linneas språkblogg 
Tilläggas kan att både ”mess” och ”messa” också står med i SAOL.
Jag kan möjligen tycka att ditt resonemang haltar lite – ska vi verkligen sluta att använda ett ord för att det är lite krångligt att skriva? Trots allt är det ju det talade språket som är det primära, och sedan får väl skriften rätta sig efter det?
Å andra sidan är ju ett av argumenten mot ett ord som ”outsourca” just att det inte går att skriva på ett vettigt sätt. Så du kanske har en poäng ändå. Dessutom passar ”mess” perfekt in i svenskan när det gäller stavning, böjning och uttal, så ordet är säkert här för att stanna.
Ja, det ska förstås tilläggas. Dumt av mig att glömma det.
Det är sant att talspråket är det primära språket, men jag tror att vi måste lära oss att förkasta tanken på att skriftspråket därför alltid måste rätta sig. Ju fler sammanhang skriften förekommer i, desto mer intimt kopplas skriften till språket. I ett samhälle där skriften bara figurerar i torra och själsfrånvända sammanhang som biblar, lagar och stipendieansökningar är det förstås sant att talspråket ska sätta alla standarder. Men i vårt samhälle lever vi ju genom skriften också. Det går inte an att behöva stoppa in kolon mitt i ord när man skriver till sin mamma. Så, för att svara på din retoriska fråga: Ja, vi ska sluta använda ett ord för att det är lite krångligt att skriva. När språksituationen ser ut som den gör i dag är det lika rimligt som att sluta använda ett ord för att det är lite krångligt att uttala.
Vad tror du om ”Texta”? Det är nog ganska vanligt och det fungerar som verb. eller är det dumt att inte kunna använda det som substantiv?
Det fungerar väl i sak, men jag har aldrig hört någon som använder det. På engelska finns det ju dock: där är både ‘mess’ och ‘messa’ text.
För mig betyder ‘messa’ fortfarande att skicka ICQ-, MSN- eller annan typ av snabbmeddelanden via datornätverk. Det är klart att kan man se sms på samma sätt, och i min bekantskapskrets är det ganska många som säger ‘messa’ i båda fallen.
Texta betyder ju redan något annat, och är inte särskilt deskriptivt för ‘skicka ett sms-meddelande’.
Själv tycker jag att ‘smessa’ (och ‘smess’ för själva meddelandet) är lite gulligt, det tar dessutom det bästa av ‘essemessa’ (det framgår att det är just ett sms) och ‘messa’ (enkelt att säga).
Det är ju synd om man råkar lura sin samtalskompis att det är ICQ man pratar om – det skulle kunna framhävas som en nackdel med messa – men jag tror att det oftast framkommer av sammanhanget vad man menar. I fråga om texta håller jag med dig: det betyder något helt annat, och det finns ingen anledning att ge det ordet ett nytt användningsområde. Smessa får väl sägas vara likvärdigt messa, med den fördelen som du själv lyfter fram: att det har en egen betydelse, en telefonkommunikation skild från datorkommunikation. Den nackdel som får mig att inte välja det ordet är att det känns lite för skämtsamt, och därmed tar för mycket uppmärksamhet. Men sånt är ju beroende av hur ofta det faktiskt används, och det är klart att det skulle kunna bli vanligare och därmed kännas mer naturligt.
Av tradition håller jag på TV och BH, eftersom de kommer från television och bysthållare. Jag skulle även skriva CD-spelare och H-dur. Jag har inga planer på att omprioritera inom den närmsta framtiden (fast jag funderade en gång på att hålla mig till teve). När det gäller SMS så säger jag: skicka SMS, och få ett SMS. (SMS utgör inte en naturlig del av min vardag.)