Några iakttagelser från lånordens ankomsthall

När ett språk tar in lånord måste det blotta hela sitt system; plötsligt blir våra regler för stavning, uttal, numerus och genus synliga. Det nya lånordet ska kläs med attribut så att det blir en i gänget. Man kanske kan tänka sig att det är ungefär som när Gus ansluter sig till Askungens muscrew. ”Åh! Ett främmande. Då ska det ha stavning och en…”

Men det verkar också som att olika språk har olika rutiner för att välkomna ett invandrat ord. Så ter det sig i alla fall om man tittar på franska lånord i svenskan och engelskan. Jag tänker på ord som toalett, restaurang, sjangtil, arrangemang – och deras engelska motsvarigheter toilet, restaurant, gentle, arrangement. Samtliga har franskt ursprung: toilette, restaurant, gentil, arrangement. Om man tittar på detta urval av lånord verkar det som att svenskan är mån om att behålla det ursprungliga uttalet på ett lånord, medan engelskan prioriterar ursprungsenlig stavning högre.

Ta franskans restaurant, som uttalas såhär. På engelska stavas det exakt likadant, men uttalas enligt engelska uttalsregler utifrån den stavning det har. Fäst särskild uppmärksamhet på ändelsen -ant, som är franskans verbalsubstantivändelse. På franska uttalas den /ång/, när den åkt med ett lånord till engelska uttalas den /ant/. Titta nu på hur ordet beter sig i svenskan, så ser du att vi har härmat det franska uttalet av ändelsen, även om vi anpassat det lite till våra nordiska tungor. Därefter har vi låtit stavningen rätta sig efter uttalet, så att ordet både stavas och uttalas restaurang. Visserligen har svenskan också haft en parallell variant med den franska stavningen, men den har nog snart utrotats. Ng-stavningen har funnits i över hundra år enligt SAOB.

Kanske är det alltså så att svensktalare värdesätter uttal, medan engelsktalare värdesätter stavning när det kommer till att acklimatisera inflyttade ord. Det vore förstås en smula förmätet att dra någon sådan slutsats från dessa fyra exempel, men det finns säkert någon som vet tillräckligt för att göra det. Karin Hallén har till exempel skrivit en doktorsavhandling om hur franska lånord beter sig i svenskan. Det här är ju bara en stilla iakttagelse från en högst sjangtil språkvetare.

Tillägg: Jag kan inte fatta att jag glömde ta med ordet poäng, som egentligen är det absolut bästa exemplet. Franskans point uttalas ungefär /poá/, med ett mycket svagt ng-ljud i slutet. Det engelska point stavas ju exakt likadant, men uttalas efter engelska regler. Det svenska ordet poäng har, än en gång, en härmning av det franska uttalet, och så har det fått en svensk stavning utifrån det.

3 kommentarer

Filed under Språk

3 responses to “Några iakttagelser från lånordens ankomsthall

  1. Fredrik

    Sedan har vi ordet ”chauffeur”, som vi märkligt nog bara försvenskat till hälften. Här borde vi ha gjort som norrmännen, som gått hela vägen och skriver ”sjåfør”. Nu får vi istället dras med två parallella uttal: ”schåfför” och ”schafför”. Och de som använder det förstnämnda uttalet ser ner på de andra, precis som de gör på personer som säger ”Sveitsch”.

    Min åsikt är att man inte ska behöva vara bildad för att tala sitt eget språk. Om man måste kunna franska respektive tyska för att uttala svenska ord, så har något gått fel någonstans på vägen.

  2. Anonymos (grekiska)

    Jag är säker på att ingen som säger chauffeur, ser ned på den som säger sjafför. Det är befängt. Sedan skulle jag fröjda mig om jag kunde litet franska och tyska, vilket jag dessutom kan. Språk är underhållande.
    P.S. Restaurant kan förekomma på olika restaurangnamn, och du upplyste aldrig om att gentil fortfarande kan skrivas så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s