För några månader skrev jag ett inlägg om svensktalares språkliga instinkt att säga mangosar när SAOL säger att det borde heta mangor. Min tes var att man borde acceptera båda formerna. Här kan du läsa hela inlägget. Nu har det kommit in en kommentar på inlägget som jag tycker förtjänar en lite fylligare diskussion. Det handlar om att sätta plural på ord som slutar på -er och har n-genus. Framför allt är frågan hur man säger ”partner” i plural.
När man tar in ett lånord i svenskan kan det lätt bli problem att anpassa ordet till vårt numerussystem. Det är ett av de främsta argumenten mot lånord i allmänhet (men det är dumt att oroa sig, för svenskan har lånat in ord sedan tidernas begynnelse och har klarat sig hyfsat bra hittills). Det finns fem etablerade pluraländelser i svenskan, och de brukar kallas deklinationer. De är
- -or, som vanligen används för ord med n-genus som slutar på -a, t.ex. ”flicka”
- -ar, som vanligen används för n-genus som slutar på -e, t.ex. ”pojke”
- -er, som vanligen används för n-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”butik”
- -n, som vanligen används för t-genus som slutar på vokal, t.ex. ”miffo”
- -ø (ingenting), som vanligen används för t-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”hus”
Så finns det också några särskilda mönster, och relevant för partnern är just att ord som slutar på -er ofta får plural på -rar: en eker – flera ekrar, en vinter – flera vintrar, supportrar, gangstrar, tigrar. Men nu är det ju väldigt svårt att säga ”partnrar”. Kommentatören till det ovan nämnda inlägget skriver ”Språkrådet rekommenderar att man ska säga ‘flera partner’, precis som man säger ‘flera musiker’. Min språkkänsla håller inte alls med om det, även om jag inte riktigt förstår varför.” Till att börja med vill jag säga att jag håller med. Kudos till den som klarar att säga ”flera partner” utan att blinka, men vi andra har ett problem som vi behöver lösa.
Varför känns det helt naturligt att prata om 10 musiker, men inte om 10 partner? En av orsakerna, måste man komma ihåg, är att vi inte är vana än. Sådana knäck brukar tidens tand lyckas tugga sönder till slut. Men det finns också en annan orsak, och det är att ”musiker” inte bara är ett ord som slutar på -er, utan att det är i ett sällskap av ord som slutar på -iker. Pluralmönstret stämmer in på hela sällskapet: musiker, afatiker, dyslektiker, politiker, fysiker, akademiker. Samtliga har nollplural: en musiker – flera musiker. Anledningen till att vi inte vill ge partner nollplural är att det slutar på -er och inte -iker.
Vad skönt att få veta vad problemet beror på. Hur ska vi lösa det då? En lösning, som inte har medgivande hos de högre makterna än, är ju att prata om partnersar. Jag tänker inte heller propsa på den, men däremot hoppas på att den vinner erkännande med tiden. Med dagens deklinationer finns det egentligen ingen bra lösning. Känns ”partnar” bra? Tja. ”Partrar?” Låter som ”pantrar”. Jag antar att ”partnar” är den bästa tillgängliga lösningen, även om jag inte direkt rekommenderar den.
Ofta går vi genvägar när vi stöter på såna här problem med nya ord. Därför säger vi en teve – flera tevepparater, en taxi – två taxibilar, en cd – flera cd-skivor. Jag tycker att det är olyckligt. Det visar att språket inte fungerar komplett. Samtidigt är det som det är. Det kanske slutar med att vi säger en partner – flera pojkvänner eller flickvänner eller samarbetskamrater. Eller något. Man får ju lita på att språket löser problemet med tiden. Man får bara hoppas på att det blir en lösning som är lätt att hantera, lätt att lära sig och lätt att följa. Språket klarar sig själv, men ibland kan det behöva en puff i rätt riktning.
Linneas språkblogg 
Ping: Den nya pluralformen är en underhund som förtjänar ett erkännande « Linneas språkblogg
Först och främst, fantastiskt att du blev så intresserad av den här frågan att du tog dig tid att skriva ett långt blogginlägg. Jag är imponerad.
Du har förstås helt rätt i att det är ord på -iker som får nollplural. Jag hade själv en teori om att det gällde alla ord på -er med betoningen på tredje stavelsen från slutet, men det föll på att ordet ”spinnaker” enligt SAOL har pluralformen ”spinnakrar”. Sedan kan man förstås fråga sig vad språkkänslan säger i det fallet, men jag tror att jag håller med om att ”flera spinnakrar” låter bättre än ”flera spinnaker”.
Jag tror att det är väldigt svårt att hitta någon lämplig pluralform till ”partner”. Jag väljer nog att skriva ”partners”, även om det bär mig emot, och den dag jag behöver skriva ordet i bestämd form plural får jag helt enkelt hitta någon trevlig synonym.
Tja, det kanske är så det slutar. Du får återkomma om 15 år, då tror jag att vi har löst problemet.
Själv har jag stött på problem med satsumas i plural och bestämd form. Att det heter en satsumas, flera satsumas är jag med på. Även den satsumasen; men här börjar det låta tvivelaktigt. Heter det de satsumasen också? Att raskt skutta över till satsumasarna känns inte som man får. Fast jag kan ju inte sånt här.
För övrigt tycker jag partner är ett löjligt ord man inte ska använda om man inte är beredd att på fullt allvar även säga Howdy.
Usch, det var ett problem som jag inte tänkt på förut. Spontant tror jag att jag också säger ”en satsumas”, men SAOL kommer runt problemet genom att påstå att det heter ”en satsuma” och sedan ”två satsumor”. Tillåt mig dock att höja ett ögonbryn för detta. Och det du säger om att det skulle heta ”satsumasen” både för den och de, är det bästa argumentet till att man inte ska ha nollplural för n-genus-ord. Man blir bara förvirrad.
Jag tycker att du ska passa på att börja använda både Howdy och partner då. Det låter ju trevligt. Fördelen med partner är att det är ett av få ord för kärlekskamrat som inte avslöjar könet. Man ska ju hänga med i queersvängarna.
Jag brukar kalla min respektive för ”min granne”. Det är rätt queer också.
Jag är lite imponerad och skrämd över takten bloggen har fått förresten. Är det här en medveten strategi för att etablera dig som en schlager i språk-vetar-världen? En insnöad blogg känns ju rätt i tiden och imponerar säkert på forskarvärlden.
Haha. Ja, ”granne” får också duga, även om jag ganska lätt kan komma på situationer då det skulle vara förvirrande.
Det där med att vara jämna delar imponerande och skrämmande låter väldigt lämpligt för mig, men att vara en schlager i språkvetarvärlden? Hjälp mig. Tänkte du mer typ Christer Björkman eller mer typ Linda Bengtzing? Vem vill vara rätt i tiden när man i stället kan vara Christer Björkman?
Schlager i betonad bemärkelse. ” utvidgat om populär vara e.d.”.
Bestämd form plural för engelska låneord med s-plural är ett stort problem. Många låneord används i dag med s-plural av gemene man trots att språkvårdarna är emot detta.
Det finns ett antal kort låneord som verkar ha etablerat plural bestämd form med ”en” till ex kids, loafers, pants, drivers (golfklubba) och dessa kommer ofta ur reklamspråk.
Det KAN ju var så att vi vänjer oss vid ”-en” på lite ovanligare och längre ord som pluralbestämd form, som ”driversen” ”loafersen” ”pantsen” på samma sätt som vi säger ”kidsen” men det låter ju helt fel.
Men det låter nästan lika obekvämt att säga ”drivarna” ”Loafrarna” ”pantsarna” så problemet kanske bör kringgås genom att man använder det svenska ordet t ex ”byxorna”
Intressant att läsa om någon har en generell lösning på detta problem med ”plural bestämd form”
Ja, egentligen är det främst för bestämd form plural som vi får problem med lånorden.
Ett ords grammatiska regler beror också på vad det är för ord. Kids och kidsen använder jag själv som kollektiver, alltså som ”höns” och ”hönsen”. Därför känns den böjningen också helt naturlig för mig. Jag använde den till exempel för två år sedan i ett inlägg: Nu ska Amerika få kidsen att rösta.
Både loafers och pants (i sammansättningen hotpants, till exempel) förekommer främst i par, och därmed i plural: ett par loafers och ett par hotpants. Man kan tänka sig att de skulle böjas som jeans och pumps: ett par jeans, de där jeansen; ett par pumps, de där pumpsen. ”De där hotpantsen” känns dock lite otympligt för mig, och det gäller ännu mer för ”de där loafersen”. Men antagligen har det med vana att göra, precis som du säger.
Men driver, som jag gärna uttalar utpräglat svenskt (/drajjver/), tror jag att jag inte skulle ha några problem att ge svensk pluralform: de där drivrarna (uttalat, och kanske helst stavat /drajvrarna/). Jag spelar dock inte golf och får därför sällan tillfälle att använda det ordet.
Det finns säkert språkvårdare som försökt lansera en generell lösning på det här problemet, men sådana har man oftast ingenting för. Språkbrukarna behöver först finna en form som känns naturlig. Innan det börjar etableras en naturlig känsla så kan inte språkvården göra så mycket, tror jag.
Christer Björkman alltså. Tack.
Det där är lika rimligt som att knyta alla användningar av substantivet ”hit” till Per Gessle.
Hej.
fint inlägg. jag har tänkt på att det ofta finns en glidning mellan deklination 1 och 3. särskilt i talspråk säger nog många ”hej flicker.” men ibland ser man den där förväxlingen också i skrift. en gång såg jag en t-tröja från nykterhetsrörelsen. där stod ”eld och låger – kamp mot droger.” det är nog något man skanderar, så rimmet är viktigare än böjningen. och ”drogor” blir ju besvärligt.
zoooordning: Det sägs till och med att första deklinationen var i det närmaste död i talad svenska, innan vi började med ”läsuttal”. Tur att den överlevde – språket blir vackrare med olika vokaler i ändelserna.
Uttalet ”flickor” har aldrig funnits före läsuttalets tid vad jag har förstått. På den tiden första deklinationen fanns uttalades det ju ”flickår”.
Hm! Det var värst, men det kan säkert stämma (även om det förstås är svårt att säga något säkert om svunnet talspråk som inte finns inspelat).