Min psykolingvistiska upptäcktsfärd har nu kommit in på ämnet om språkets inverkan på kreativiteten. När jag sitter och skriver fastnar jag ibland i sökandet efter ett ord. Ni vet, på tungan, på fingertopparna. Jag sitter och funderar på hur det förbannade ordet lyder och det intressanta är att samma sekund som jag ger upp och verbaliserar min frustration muntligen i till exempel en fråga, så kommer jag på vilket ord jag söker. Nu skulle man kunna tolka det här som att jag ställde frågan för tidigt, att jag skulle ha hållit ut en tiondels sekund till innan jag störde min omgivning. Men är det inte märkvärdigt att jag alltid lyckas fundera precis så länge som jag borde minus precis en tiondels sekund? Ibland har jag ju funderat i en sekund, ibland i fem, ibland i nio, och varje gång skulle ordet just hoppa ner från tungan innan jag gav upp min kamp. Så otur kan man bara inte ha. Det måste finnas en annan förklaring.
Fenomenet skulle kunna bero på att man tänker bättre när man använder språk. Genom att formulera orden runt det som man inte kommer på så verkar ens inre lexikon liksom falla på plats. Det här har också visats i studier där folk har försökt lösa andra problem, som inte nödvändigtvis har med språk att göra (*).
I ett sådant experiment har man bett två olika grupper att lösa ett problem. Den ena gruppen ombads att presentera en enda lösning, medan den andra gruppen ombads att presentera så många lösningar de kunde komma på. Resultaten visade att den andra gruppen kom på många lösningar som var bättre än den första gruppens, även om de förstås också presenterade några lösningar som var urkassa. Detta tolkar jag som att man har större chans att lösa problem om man får säga allt man kommer på, och man slipper få sina yttranden värderade direkt.
Vidare finns det också experiment där personer individuellt har försökt lösa problem, och där vissa har ombetts tala högt för sig själva om hur de resonerar. Genom detta har man velat undersöka vilken roll språket spelar för problemlösandet, och det har visat sig att metoden inte riktigt fungerar för att samla in alla delar i försökspersonernas tankeprocess. Om däremot problemen har varit av språklig karaktär, istället för till exempel geometrisk, har försökspersonerna dragit nytta av sin verbala förmåga.
Ett tredje experiment var ett ganska klassiskt intelligenstest, där försökspersonerna skulle avgöra om en viss geometrisk figur var en del av någon av ett antal andra geometriska figurer. Det här testet visade, fascinerande nog, att försökspersonerna klarade att lösa uppgifterna icke-verbalt så länge de var enkla, men när uppgifterna blev svårare tog de språket till hjälp.
Det finns säkerligen otaliga experiment som undersöker språkets roll i problemlösning. Det verkar som att det mesta pekar mot att vi kommer fram till bäst lösningar när vi får diskutera problemen, allra helst med någon annan, men i värsta fall med oss själva. Antagligen spelar våra egna språkliga uttryck stor roll för vår förståelse.
(*) Alla dessa experiment har jag läst om i Tal & tanke, ISBN: 91-38-60042-0, kapitlet ”Monolog, dialog och tänkande” av Erland Hjelmquist.
Linneas språkblogg 