Det är trots allt språket som räknas, inte dess uttrycksformer

Huvudnot: Har ni tänkt på att det verkar ha funnits en tid innan skriften uppfunnits? Tänk om människan  uppfinner ett tredje sätt att uttrycka språk, vid sidan av tal och skrift.

De senaste två inläggen har jag ägnat åt skillnaden mellan tal och skrift. Jag har skrivit allt jag kunnat komma på, med kanske lite för lite urskiljning för att få något nobellpris. Mer om detta fenomen kommer i ett senare inlägg. Till viss del, även om en eftertänksam person kanske skulle hävda att det är stört omöjligt att göra något annat, kan man kanske påstå att jag borde ha tänkt innan jag bloggade. Istället kommer här en tredje kommentar om paret tal och skrift.

Många är de språkbeskrivare som understryker att talet är den primära språkformen. Tal uppkom samtidigt som språkförmågan, och man skulle nästan kunna påstå att de är samma sak. Det här skulle medföra att skriften är talets lillsyskon, vilket samma språkbeskrivare också brukar hävda. Man ser det, påstår de, i att även skriftspråket menar att det ”säger” saker, ”talar om”, ”yttrar” och så vidare. I en snäv definition måste man förstås ge dem rätt. Men i en pragmatisk: vad är det i ”säger” som måste vara kopplat till talorganen, när man också kan använda det för skriftliga utsagor? De menar antagligen att man använde det ordet för tal ursprungligen, och att det nu har smittat av sig på skriften. Jag vet inte om man kan vara säker på det. Kanske har vi alltid påstått att vi säger saker i skrift.

Vad som är säkrare är dock att man sällan påstår att man ”skriver” saker i tal. Man använder inte heller skrivmetaforer som ”se ovan”. Det är rätt. Men. Personer med coolhetskomplex brukar ju gilla att komma överens om vad som är råtöntigt. De brukar till exempel avsky särskrivningar, strumpor i sandaler och – ! – personer som talar i skriftmetaforer. Att göra citationstecken i luften för att understryka att man använder ett ord ironiskt eller på annat sätt med speciell betydelse, det är typ det absolut nördigaste som finns. Inte heller blir Percy Nilegård krönt skolans coolaste katt när han använder sin klassiska frågeinledare ”fråga kolon”. Lite mindre stigmatiserade är uttryckssätten då vi alluderar till övriga skiljetecken, som när vi i vardagstal lägger till ordet ”frågetecken” när vi märker att det inte framgick att det vi sa var en fråga, eller när vi försöker avsluta en diskussion genom att säga ”nu sätter vi punkt för det här”. På samma sätt har all IT-kommunikation gjort att vi gärna talar i förkortningar, på ett sätt som jag (med tidigare brasklapp) inte tror att man gjorde förr: vi säger ”lol” till och med på svenska, utan att ens tänka på utläsningen av förkortningen. Det är extra tydligt med förkortningen ”ftw”, som används i yttranden som ”språkpsykologi ftw!” och betyder ”är lika med bäst ingen protest”, men enligt mina personliga undersökningar är det inte så många som har en uppfattning av vad bokstäverna står för. En del säger att det står för ”for the win”.

Det är kanske värt att understryka att vi inte hittar särskilt många svenskspråkiga förkortningar av detta slag, varken i talspråket eller i skriftspråket. Möjligen kan man tänka sig att använda ”[tex]” eller ”[e-te-se]” på ett lagom ironiskt sätt i talspråket, men de kommer aldrig att vinna sådan mark som ”omg” eller ”wtf” redan har. De kommer dessutom från olika ordklasser: de typiska chattförkortningarna som vi lånat från engelskan (omg, wtf, lol, rofl, lmao, ffs) används som interjektioner, medan ”t.ex”, ”etc” och de andra snarare har grammatiska funktioner och inte uttrycker någon särskild information.

Så vad är det jag egentligen vill säga? Jo, detta.

  • Det är sant att talet kom före skriften, och att talet är en mer grundläggande språkform än skriften.
  • Vi använder ibland ord för tal för att beteckna sådant som är skrivet (att säga, att tala om).
  • Jag tror att ju mer skrift vi använder i vårt lediga liv, desto mer kommer vårt lediga tal att påverkas av skrift (framför allt med interjektionsförkortningar).
  • Det är framför allt i ledigt språk som man använder ord för tal i skrift och ord för skrift i tal.

Slutligen vill jag leverera en särdeles ogrundad språkprognos: Teleman skriver ju, som jag tidigare refererat, om skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk. Detta rörde tydligen upp någon slags känsla i mig, och jag menade att den nya tidens lediga skriftbruk är ett bevis på att det är mycket mindre skillnad mellan talspråk och skriftspråk än vad många framställningar medger. Jag menade att det är sammanhangen där språken används som bestämmer tonen och korrektheten, inte själva skriften eller talet. Det är också vad som fortfarande är andemeningen med denna bloggtrilogi. Min prognos är inte att vårt informella skriftbruk  kommer att påverka vårt skriftspråk. Vi kommer inte, som paranoida trendofober ibland verkar tro, börja skriva smajlisar i doktorsavhandlingar. Vi kommer fortfarande klara av att skriva professionellt och stilsäkert (även om stilmallen förstås kommer rucka på sig, som den alltid gör), och vårt informella skriftbruk kommer bara vara ett tillskott i vår personliga språkrepertoar. Men vårt informella skriftbruk kommer att få följder, och här kommer den särdeles ogrundade prognosen: distinktionen mellan talspråk och skriftspråk kommer att bli mindre och mindre viktig. Till slut kanske vi inte ser någon större skillnad än att man skriver med händerna och talar med tungan.

Lämna en kommentar

Filed under Psykolingvistik, Språk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s