På Johann Gutenbergs tid var det stor skillnad mellan tal och skrift. Ganska få hade till exempel tillgång till skriften, medan i princip alla hade tillgång till talet. Dessutom fanns skriften bara i vissa sammanhang, till exempel inom kyrkan och bland de högutbildade. Msn fanns dock inte. Även talet har andra sammanhang idag – på mister G:s tid fanns ingen sportkommentatorsradio, ingen Heta xxx-linjen, inga språkkonsulter.
Det finns många sorters tal, och många sorters skrift
Idag kvartstår egentligen bara en huvudsaklig skillnad mellan tal och skrift: talet talas med talorganen och intas medelst lyssning, medan skrift är skriven och tolkas via läsning. Långt ifrån alla i världen har visserligen fått lära sig att läsa, men för oss lyckligt lottade människor som fötts in i ett någorlunda rikt samhälle är skrift oftast en så naturlig och vanlig del i våra liv att vi knappast tänker på hur ofta vi läser. Dessutom kommer vi i kontakt med tal i former som inte liknar det prototypiska samtalet – vi lyssnar på nyhetsuppläsningar, hissars våningsangivelser, spoken word-framträdanden, telefonförsäljare, ja. Vissa av dessa former av tal har visserligen funnits länge eller alltid, andra är mer tidstypiska. Men jag tänkte ändå att dessa aspekter kunde fungera som ursäkt för alla uppstolpningar som är så vanliga i språkvetenskaplig litteratur och som berättar exakt hur tal och skrift skiljer sig åt.
Teleman presenterar prototyper
I Tal och tanke, min kursbok i min läskurs i språkpsykologi, ägnar Ulf Teleman ett kapitel åt talskriftsdistinktionen. Ulf Teleman är fortfarande en av Sveriges prominentaste språkvårdare; just därför blir hans klavertramp så intressant. Hans uppdelning är förvisso både insiktsfull och korrekt: Ett samtal mellan två vänner karaktäriseras av spontana utrop, många verb, jag-centrering, ofullständiga satser, extralingvistiska signaler som himlingar, grimaser och axelryckningar och så vidare. Ett kapitel ur en bok, däremot, kännetecknas snarare av utförliga beskrivningar, informationstäthet, många substantiv och korrekt syntax. Vad han glömde, och som vi i dagens samhälle har lättare att påminna oss om, är att det inte är talet utan samtalet som är avgörande för de karakteristikum som han räknar upp; att det är monologiskt språk och inte skriften i sig som ger bokens kapitel sin kännetecknande form.
Nu finns ännu mer skrift som liknar tal
Idag finns dialogisk skrift i väldigt hög utsträckning i vår vardag: msn och andra chatt-konversationer innehåller ett nästan lika omedelbart språkbruk som talade samtal. Sms liknar också i många fall en dialog, där deltagarna kan ha korta och informationsfattiga turer som ”ok”, ”hehe” och ”jaja”. Samma drag finns till och med i mejlkorrespondens, och då börjar det bli riktigt intressant. För vad skiljer egentligen ett mejl från ett brev? Vi ser ju alla likheterna: i normalfallet är det en skriven text som riktar sig till en person, och man har tid att planera och sedan läsa igenom texten innan man skickar den. Ändå verkar det som att mejl karaktäriseras av betydligt större ledighet än brev. Stämmer det? Min teori är detta: Man kan skriva mejl lika formellt som man skriver brev, särskilt när man skriver till en obekant eller halvbekant person. Men eftersom det tar så pass lite ansträngning att skicka iväg ett mejl så skickar vi också sådana som inte innehåller särskilt relevant eller intressant information, särskilt till personer vi känner ganska väl. Det ids man kanske inte när man måste betala porto och sedan dessutom promenera till en postlåda. Men jag är för ung för att vara säker på hur livet var före 1999.
Tal och skrift är för mångfacetterade för att kallas genrer
”Talets grundform är samtalet” säger Teleman. ”Är det verkligen?” säger jag. Hur ska man då förhålla sig till skrivna samtal, eller talade texter? Visst: många gånger vi dialogiserar använder vi våra talorgan; många gånger vi använder våra talorgan är det för ett samtal. På samma sätt är många texter obundna i tid och rum, enkelriktade och skriftspråkskonventionella. Men det finns alldeles för många undantag för att regeln ska kunna bekräftas. Det är, och måste vara, skillnad på monologiskt och dialogiskt språk, men för att klara av att stolpa upp skillnader mellan tal och skrift måste man generalisera mycket mer än lovligt.
Linneas språkblogg 