Detta är en av de grundläggande frågorna om språk: Hur är förhållandet mellan språk och tanke? Går det att tänka utan ett språk? Går det att använda språk utan att tänka? Tänker man på ett språk? Massvis med människor har försökt besvara frågan alltsedan Aristoteles gick i gymnasiet. Härmed sällar jag mig till gruppen.
En av mina huvudsakliga poänger ska jag avslöja redan nu: Man måste skilja mellan språk och ett språk. Kuki-Thaadow är ett språk, svenska likaså. Språket, som sig, tar sig alltid uttryck i ett språk, men jag tror att språk finns utöver sitt uttryck. Språk är en förmåga som exakt alla människor har men som inte en enda icke-människa har. Det är väl tillräckligt med bevis för att påstå att språken i världen har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Alltså:
Då har vi definierat språk, och går vidare till frågan om vi tänker på ett språk. För att kunna svara på frågan måste jag faktiskt först besvara den oförlåtligt pretentiösa frågan Vad är en tanke? Man kan nämligen ha olika definitioner på detta, kanske främst eftersom tanken inte har någon fysisk form. Se på den här grundläggande frågan: Med vilket sinne upplever vi en tanke? Vi kan ganska snabbt sålla bort smaken, kanske också lukten. Känner vi den, som vi känner en legobit under fotsulan? Nja. Ser vi den? Nej, inte med ögonen åtminstone. Alltså måste vi höra tanken! Ja, så framställs ju ofta tankar på film. Medan scenen pågår kan vi ibland höra huvudpersonens röst utan att vi ser hens mun röra sig. Vi förstår direkt att det är tankearbete som pågår. Men det går inte ihop. Om vi skulle höra tankar skulle ju hörselskadade inte kunna uppleva sina tankar. Då skulle deras tankar famla runt i en kolsvart hjärna, utan att någonsin upptäckas. Vad jag vet så är det inte så. Detta leder mig till konstaterandet att tankar inte liknar någonting annat vi känner till, och att varje försök att beskriva tänkande måste bygga på grova förenklingar. Men likväl. Ibland tänker man ju på ett språk.
Jag ska ge ett exempel. När jag åkte hem från universitetet igår satt jag och läste i Tal och tanke. Plötsligt började jag känna att jag förstod ett och annat, jag hade några iakttagelser som jag gärna ville dela med mig av till exempel här i bloggen. Jag vek alltså ner boken och kanske riktade jag blicken lite uppåt. Och så började jag formulera mina iakttagelser för mig själv. Här var det uppenbart att tankearbetet inte skedde på något abstrakt metafysiskt plan, utan helt enkelt på svenska. Jag sökte ord, funderade på disposition, kom på illustrerande exempel. Jag tänkte på ett språk.
Så ja, man kan tänka på ett språk. Men man kan också tänka utan att tankarna formuleras på ett språk. Se till exempel på den otroligt frustrerande situationen då man vet precis vad man vill säga men inte kommer på ordet. Det är inte så att man har ordet på kuki-thaadow i sig, men bara inte kommer på vad det heter på svenska. Man har ordets innebörd i sig, vet precis vad det ska betyda, men det tar sig så att säga inte någon form. Till slut kan man ge upp och bestämma sig för att formulera innebörden med andra ord – men det är först då som begreppet tar språklig form.
Och här då: jag kan inte kuki-thaadow, men jag kan ändå tänka på en mening ur det språket. Det gjorde jag senast igår. Ná ná záam ↓êe säger man på kuki-thaadow, det betyder ‘du sprang iväg’. Jag tänkte på meningen och försökte förstå hur tonerna fungerar. Alltså: man kan tänka på ett språkligt uttryck utan att för den skull uttrycka sig språkligt själv.
Det här får räcka tills vidare. Härifrån tar jag med mig fyra slutsatser.
- Språk är inte alltid samma sak som ett språk
- Tankar är egentligen för ogripbara för att över huvud taget diskutera
- Det går att tänka på ett språk
- Det går att tänka utan att tänka på ett språk
På återseende.
Linneas språkblogg 