Det är dumt att nia

”Dumt” kan betyda två saker: ‘elakt’ eller ‘osmart’. När man niar någon, det vill säga tilltalar henom ni, kan det uppfattas på två sätt: nedsättande eller uppblåst. Härav min rubriks fenomenalitet.

Den så kallade du-reformen är ett något uttjatat ämne inom svensk språkvårdslitteratur. Det är så påtagligt och väldokumenterat (som bekant brukar ju väldokumentation leda till väldokumentation). Om du vill läsa något heltäckande och välskrivet om du-reformen, och om språkvård och språk i övrigt för övrigt, ska du köpa boken Ju av Olle Josephson. Själv tänker jag nöja mig med detta: förut sa man inte du till folk man inte kände. Det gör man nu. Oftast.

Eftersom jag är Husbybo försöker jag att några gånger i månaden balansera min sociala status genom att välta gungbrädan i Stockholms ankleverpastejätarkvarter. Det är ju märkvärt att personerna i sådana miljöer ibland liknar Hey Baberibas kungafamiljssatirer; särskilt förekommande är faktiskt det där öppna leendet när man pressar ner mitten av överläppen över tänderna vilket skapar en rynka på vardera sidan av näsan som liknar morrhår en aning. (En del) folk ler faktiskt så i Sturegallerian. Nåväl. Det är också i ungefär sådana sammanhang som en expedit utan att se dubbelt kan tilltala oss fastän man bara är en.

Oftast grundar sig nog ni-tilltalet i en korrekt eller felaktig uppfattning om att den man pratar med inte vill bli behandlad som vad patrask som helst. Man tycker helt enkelt att det känns lite väl intimt att börja prata med typ kungen i du-fraser (och det är ju därför som filmen ”Tjenare kungen” har så bra titel). Ibland är den här försiktighetsåtgärden befogad. Däremot vidhåller jag att det är dumt att nia, men anledningen till det kommer jag inte att skriva förrän i nästnästnästa stycke.

Man kan undvika att dua en finis genom smidiga omskrivningar. Om man som butiksbiträde tycker att det känns burdust att säga ”Vilken storlek har du?”, kan man komma runt duet genom att istället fråga ”Vilken storlek skulle passa?”. Men det här handlar snarare om en distansering från kundens bukomfång än om att det skulle vara fult att uttala d-ordet. Jag tycker om eftertänksamt språk, och därför gillar jag avpersonifierade konstruktioner (när de behövs! för allt i världen). Det är dock dumt att säga ”Vilken storlek har ni?” som om man inte kunde skilja på en och flera.

Varför? Jo.

1) Förr i tiden, när niandet försiggick, så använde man det till personer som inte hade någon titel. Till en direktör sa man alltså ”Vilken storlek har direktören?” snarare än någon typ av ni-konstruktion. Nia gjorde man just till det patrask som man försöker skilja sin kund ifrån! Alltså: det finns faktiskt personer som blir förolämpade av att bli niade.

2) Nu är nog inte gruppen som känner sig degraderad av ni-tilltal särskilt stor längre. Det är mycket större risk att den som blir niad har hört talas om företeelsen att man kan känna sig förolämpad, och därför tänker att niaren är en obildad människa.

3) En person som varken känner sig förolämpad eller vet att andra blir det, kanske inte ens då kommer att uppskatta niandet. Innan jag kände till det ovanstående tyckte jag ändå att det var uppblåst, tillgjort och snobbigt att nia.

Sensmoral: Nia inte. Hitta andra lösningar.

Lämna en kommentar

Filed under Språk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s