Engelskan är som ett slemmigt monster som tuggar i sig den stackars svenskan

Ibland hör man folk som tycker att engelskan är som ett slemmigt monster som tuggar i sig den stackars svenskan. Jag är inte en av dem. Dock tycker jag att det är intressant att se hur och var engelskan finns i svenskan. Ibland är den onödig, ibland berikande.

Det står i Svensk ordbok att potatis är ett lånord från engelskan. Det kunde man inte tro. Det känns så konstigt att jag misstänker att jag tolkar texten fel.

Alldeles för ofta har jag läst om engelska lånord i svenskan. Jag är uttråkad. Svenska språket skiter fullständigt i att räls ursprungligen kom från engelskans rails. Det spelar faktiskt inte längre någon särskilt stor roll. Det är ett svenskt ord med svensk böjning och så pass svensk stavning att det till och med innehåller en bokstav som inte ens finns i det engelska alfabetet. Och detsamma gäller för lite nyare ord som mejl och dejt (åtminstone med de stavningarna). Ja, tesen för det här stycket är: de där lånorden kommer aldrig – a l d r i g – att utgöra ett hot mot svenskan.

Kanske utgör inte heller följade fenomen något hot, men likväl förtjänar det att nämnas. Jag har nämligen lagt märke till att människor i min omgivning ofta drar till med hela fraser på engelska i lättsamma konversationer. What the fuck is that about? Det ska jag fundera på i några dagar. Om jag kommer på något smart så återkommer jag; om inte så raderar jag diskret det här inlägget.