Även en språkkonsult har sina fläckar

Av en slump upptäckte jag till min förskräckelse att jag har använt ett ord med en helt och hållet privat betydelse. Ni känner säkert alla till ordet kuriös. Det är ju ett ord man stöter på då och då. Man kanske inte säger det till sin vovve eller till varmkorvförsäljaren, men man ramlar inte av stolen om man läser det i en högtravande mer eller mindre vetenskaplig text. Så jag tänkte, att jag som trots allt läser på universitätet, hade ju egentligen ingen anledning till självaktning om inte också jag kunde lägga mig till med kuriös då och då. Jag kan påminna mig åtminstone två gånger under den senaste månaden då jag har använt ordet. En gång i det här blogginlägget och en gång när jag diskuterade en språkvetenskaplig författare med en ganska högt ansedd språkvetenskapare. Olycka.

Kuriös. Det borde ju vara en blandning av det engelska adjektivet curious och det svenska substantivet kuriosa. Jag tänkte att det framför allt var som ett adjektiv av kuriosa, betydande ‘fylld av kuriosa’, ‘bestående av kuriosa’ – på samma sätt som förhållandet mellan ambitiös och ambition, och religiös och religion. Det kan man också säga att det är, fast bara med viss krystning. Men nu måste jag ta er några steg tillbaka, närmare bestämt till ett uppslag i Svenska akademiens synnerligen nyutgivna Svensk ordbok.

Ordet kuriös kom in i svenskan på slutet av 1600-talet. Det kom från latinets curiosus eller franskans curieux och betydde ‘nyfiken’,’vetgirig’ och ‘egendomlig’. Några år senare uppkom också ordet kuriositet, för att beteckna sällsynta eller märkvärdiga förhållanden. Hundrafemtio år till och sedan kom kuriosum hit. Jag får lite kväljningar när jag stöter på ord som slutar på -um och ska pluralböjas med -a, men hur hemskt det än kan låta så är det på den vägen svenskans kuriosa blev till på mitten av 1800-talet. Därefter kom det sig att man sällan pratade om ett kuriosum, utan oftare om flera sådana – kuriosa. (Det är förresten ingen ovanlig företeelse att svenskan tar in ord i långivarspråkets pluralform. Så är det till exempel med kex som kommer från engelskans cakes och med paparazzi som är pluralformen av italienskans paparazzo.)

Jag tror att jag skulle vilja lägga en del av skulden till mitt missöde på nöjesjournalister. De berättar ofta lite ”kuriosa” i slutet av till exempel en recension av en film. Då betyder det ”Visste du förresten att det var i den här filmen som Brad och Angelina blev ett par?”. Uppenbarligen läser jag för mycket nöjesjournalistik och för lite Svensk ordbok, för det är just den här typen av användning som fick mig att tänka att information som lanseras på ett ”visste du förresten att”-sätt kan sägas vara kuriös. När jag kallade en språkvetenskaplig författare för kuriös, så tolkades det nog som att jag tyckte att han var egendomlig och märkvärdig. Det kanske han är, men vad jag menade var att han har en förkärlek för att skriva om kuriositeter och undviker att gå ner på djupet och diskutera språkliga fenomen. Nu tror jag tyvärr att argumentationen föll lite platt.

Jag är inte den som böjer ett pronomen till flera pronomina. Inte heller är jag den som fnyser föraktfullt åt folk som stavar parentes parantes. Men jag tycker att det är viktigt att använda ord i samma betydelse som andra svensktalare. Inte för språkets renhets, styrkas och höghets skull, utan för ens egen. Inte för att folk tror att man är dum som använder ordet fel, utan för att man helt utan att mena det kan råka kalla en människa för märkvärdig. Ord är viktigt. Köp ordboken. Nej förresten. Skaffa bokmärke till wikipedia, saol och saob.

Fotnot: Svensk ordbok anser förvisso att kuriosum fortfarande är ett levande ord i svenskan, då det finns som uppslagsord och endast tar upp kuriosa som en möjlig pluralform. Jämför med google, folkets korpus: ”kuriosum” får 3 250 träffar, ”kuriosa” får 246 ooo.