Jag pluggar vidare nu. Sedan någon vecka tillbaka stryker jag runt mellan de kulörta avdelningarna på Stockholms universitets Södra hus. I en lyckosamt avlägsen framtid ska jag skriva en magisteruppsats som avslöjar någonting världsomvälvande om begriplighet av text, men i det närvarande nuet sitter jag mest i skolbänken och lär mig saker från föreläsare och böcker. Det är en bra uppvärmning för en gammal packsalsmedarbetare som jagsjälv.
Till att börja med ska jag fräscha upp mina allmänna språkkunskaper med hjälp av kursen Språkteori och metod. Det är en lingvistisk kurs och lingvistik är alltid lika tacksamt att blogga om. Det är så kuriöst. I dag förelästes det om språktypologi, om hur världens språk är lika och olika. Ett sätt att skilja mellan olika språk är att se hur de delar upp orden.
På svenska är ett ord som bilarna ett ord, medan det till exempel på analytiska språk som vietnamesiska skulle vara tre ord: ett för bil, ett för plural och ett för bestämd form: bil ar na alltså. Varje sån där enhet kallas morfem. Ett morfem kan vara ett vanligt ord som bil och hoppa, men det kan också vara ett litet påhäng som anger plural, bestämning, tempus eller liknande: bilar, hoppade.
Men det mest kuriösa är motsatsen till analytiska språk, nämligen agglutinerande språk. Ett typisk representant för agglutinerande språk är turkiska, och på den engelska wikin om turkisk grammatik finns ett praktexempel på agglutinerande grammatik. Det kännetecknas av att det går att ha jättemånga morfem i samma ord. Svenskan skriver som sagt ihop vissa saker som vietnamesiskan skriver isär, men turkiskan går ännu längre. I de allra grövsta fallen påstås det att de använder ord som Avrupalılaştıramadıklarımızdan – vilket betyder ”en av dem som vi inte kunde göra till en europé”.
Sug på den du.
Fotnot: Rubriken är kanske en slajt överdrift.
Linneas språkblogg 
Ping: Även en språkkonsult har sina fläckar « Linneas blogg