Här är ljuset. Mitt exjobb blev färdigt till slut, och kommer att publiceras här i sinom tid. Så nu är jag färdig språkkonsult. Men verkligen, jag vill inte skriva om det mer. Det var så utmattande att plita ihop en sketen c-uppsats att jag inte ens har velat se åt ett tangentbord de senaste veckorna. Jag som älskar tangentbord i vanliga fall.
Nu har sommaren kommit, även till Norrland. Hängmattefilosofin hägrar. Jag plockar smultron vid vägens kant och ägnar en tanke åt den pluralreform som rustar upp i det svenska språkets underjord. Bastus.
Språkpoliskåren har länge och ganska enhälligt försökt hålla tillbaka plural-s:en. Man säger 3 saker
- Det är ett otyg! De gamla pluraländelserna -ar, -er, -or, -r, -n och -ø duger så fint så. Om vi ska adoptera engelskans pluraländelse kan vi väl lika gärna börja säga ”fora” och ”schemata” (det finns de som gör det, men det är sjukt ute).
- S som ändelse har redan en funktion i svenskan och det är som genitiv. Om s ska börja stå för både genitiv och plural finner vi oss snart i en anarki. ”Det är fel på Hotell Lapplands bastus aggregat” – har hotellet en bastu eller flera?
- Plural-s stämmer inte överens med svenskans övriga grammatik. Det går inte att bygga bestämd form plural. ”De här bastus är alldeles för kalla.” Bastusna? Bastusen?
Jag håller med på ovanstående punkter, men ändå tycker jag inte att vi ska ignorera plural-s:ens partisaner. Det är nämligen såhär: Det heter bastur – SAOL säger det. När jag försiktigt har frågat runt bland den del av min umgängeskrets som inte är språkutbildad, har jag fått betydligt fler belägg för bastus och bastusar. S:ens frekvens beror inte på att ”bastu” är ett lånord; det är ett svenskt ord som har förkortats från ”badstuga” och det har funnits i svenskan i ungefär 500 år. Kreti och Pletis ovilja att följa SAOL:s lag beror nog snarare på att bastu inte riktigt passar in i svenskt mönster. Tvåstaviga n-genus-ord som slutar på vokal vet vi inte var vi ska göra av. Samma problem gäller för sambo, mango, avokado. Vetarna säger -r, kännarna säger -s eller -sar.
Språkvetaretablissemanget behöver ta det här på allvar. Visst, det är inte så lyckat med s-plural; det har kåren sagt både träget och högljutt. Däremot finns det inte några direkta problem med pluraländelsen -sar, som i mangosar. Det kanske inte låter rätt för en som blivit drillad i svenska akademiens manifest, men det verkar vara den närmaste lösningen för de svensktalare som kör på känsla. Får vi ignorera det? Nej.
Den nya pluralformen behöver erkännas som en accepterad variant, vid sidan av de klassiska ändelserna. Vissa enskilda språkpoliser hävdar att sar-ändelsen är direkt regelvidrig eftersom den innehåller dubbelt plural. Dessa språkpoliser ska tystas, för s är inte någon pluraländelse. Inte på svenska, inte än.
Edit: Jag fortsätter diskussionen om att välja pluraländelse på nya ord i det här inlägget.
Linneas språkblogg 
Jag hejar på den nya pluralformen. Jag är ju trots allt en helt vanlig Svensson utan någon som helst språkutbildning, då passar det bra med massa -s och -sar. Mangosar och avokadosar, klingar perfekt i mina öron :)
Du är helt fantastisk, och jag har ett nytt bokmärke.
Jag har också funderat på det här. Började faktiskt skriva på en C-uppsats i svenska om just plural-s en gång, innan jag en gång för alla insåg att jag inte är den akademiska typen.
Hur som helst håller jag med dig. Pluralformen -r känns väldigt konstruerad, medan -sar som du skriver ligger närmare människors språkkänsla samtidigt som den går precis lika bra att böja. Man kan ju i så fall betrakta s:et som ett sätt att undvika vokalkrocken i ”mangoar”, istället för att se s+ar som en felaktig, dubbel plural.
Sedan har vi ett antal ord på -er som också gärna får s-plural. I de flesta fall fungerar pluraländelsen -rar, som i ”gangstrar”, men för vissa ord blir det problem: man kan inte säga ”partnrar”. Här rekommenderar Språkrådet att man ska säga ”flera partner”, precis som man säger ”flera musiker”. Min språkkänsla håller inte alls med om det, även om jag inte riktigt förstår varför. Är det för att ”partner” är tvåstavigt?
Hur skulle du skriva?
Ja, på sätt och vis kan man se s:et som ett sätt att slippa vokalkrock (eller ”diftong”) i ett ord som ”mangoar”. Samtidigt är ju den föreslagna formen ”mangor”, så det ska inte bli någon krock. Ändå säger denna form emot många svenskars språkkänsla, och det är inte helt lätt att förklara vad det betor på.
Det där om partner är ju riktigt intressant. Därför ska jag svara lite fylligare på det ämnet. Se fram emot ett inlägg inom kort.
En diftong kan väl aldrig vara uppdelad på två stavelser? Ser fram emot ditt inlägg. Inom kort.
Är det? Ja, kanske. Nu blev jag osäker. Jag har slängt ut en fråga till min husguru, Linus Salö. Han får avgöra.
Jag hann inte käcka partnernöten idag. Får återkomma. Den är hård.
Linus säger: ”nä, en diftong kan inte glida över en stavelsegräns; i mangoar går gränsen mellan o och a. alltså: ingen diftong. en diftong är ju ett glidande vokalljud i samma stavelse: au-gus-ti. bue-no. den där vändningen i vokalen, au, ue, är alltså diftongen. i rikssvenskan diftongerar man sällan. men undantag finns: skåningar diftar ofta: ”miour, jao vill ente” [mor, jag vill inte]. mångas oförmåga att härma skånska beror på missförståndet att alla vokaler ska ha diftong. så är det ente.”
Så Fredrik, du hade förstås rätt. Jag får skämmas. Men man lär sig något nytt varannan dag.
Ping: Pluralen fortsätter att gäcka « Linneas språkblogg
Skäms inte. Man kan inte ha koll på allt.
Och ska man vara petig är väl ”miour” en triftong …
Du har rätt, Fredrik. Hatten av.
Och om man räknar vidare på grekiska borde fyra vokalljud i rad bli en ”tetraftong”. Det ger faktiskt en och annan Googleträff, särskilt den engelska stavningen ”tetraphthong”.
I en kommentar på den här sidan hävdar någon att det danska ordet ”bjerg” innehåller just en sådan. Spännande.
http://www.anetq.dk/undrblog/post/491
Upptäckte den här bloggen idag och den är riktigt intressant! Man kan ju notera att Svenska Akademiens Grammatik faktiskt har med s-plural som deras ”sjunde deklination” och att de tar upp problemet med hur man ska böja s-plural i bestämd form. Men så är ju också SAG förmodligen det minst normativa av alla standardverk om det svenska språket.
Vad gäller ”partner” så verkar det som att den rekommenderade formen ”partnerna” ändå har ett väldigt starkt stöd på Internet om man googlar. Men frågan är ju om den har ett lika starkt stöd i det vardagliga talspråket. Men för ordet partner” verkar ju den naturliga pluralformen vara ”partners”. Och vad blir då den bestämda formen? ”Partnersen”? ”Partnersarna”? I det sistnämnda fallet måste man alltså acceptera att morfemen blir ”partner-s-arna” och att vi alltså får en bestämd pluraländelse ”-arna”. Vem vet, så kanske det är, men det tar ett tag att vänja sig vid.
Det är intressant det där med s-plural, och jag kan knappt bärga mig för att se hur det kommer att lösas. Den mest trovärdiga prognosen får man nog om man lyssnar på det spontana bruket hos folk som inte är utbildade i svenska eller i övrigt bryr sig så mycket om språkriktighet. Det verkar, som du säger David, som att de väljer just ”partners” för plural och ”partnersarna” i bestämd form plural. Man kanske kan beskriva det som att de använder -arna som ett odelbart suffix för bestämd form plural. Inte -ar för plural och -na för bestämd form plural alltså. Inte -ar-na, utan -arna. Personligen måste jag säga att jag inte tycker att det låter så konstigt.